Uiesh / Någonstans, Joséphine Bacon, översättning Johan Sandberg McGuinnes, Rámus

 

Uiesh

Nutshimit

Uiesh

Eshpitashkamikat

Assi

(”Någonstans / I Nutshimit / Någonstans / I jordens storslagenhet”).

Kontext: Joséphine Bacon, född 1947, debuterade i bokform som poet 2009. Hon tillhör Kanadas urfolk, och skriver växelvis på franska och innu-aimun. När hon nu introduceras på svenska – på Rámus, var annars? – är det med Uiesh / Någonstans, en tvåspråkig volym, i Johan Sandberg McGuinnes översättning. Han har främst översatt från franskan, men har också konsulterat ordlistor på innu-aimun, och dikterna i boken är också på detta språk.

En betydande utmaning för en översättare. Men som läsare blir man oväntat hjälpt av att också se dikterna på originalspråk. Att översätta en bok som denna är förstås ett politiskt ställningstagande, likväl som ett estetiskt. Ska en översättning ta ställning? Jämför för all del Fady Joudahs diktsamling […], som föranledde översättarna Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad att kommentera situationen i Gaza, något som orsakade en hätsk recension i SvD. Som jämförelse placerar Sandberg McGuinnes i sitt efterord Bacon utanför det kolonialistiska rummets ramar.

Hon skriver med andra ord en poesi som tar till vara naturens resurser på ett sätt bortom den snöda vinningen. Innufolket lär vara de första bosättarna i de kanadensiska provinser som numera går under namnen Québec och Labrador, efter den senaste istiden. Trots fjorton år i internatskola lyckades Bacon bevara sitt språk, innu-aimun, parallellt med den franska som lärarna försökte göra till dominerande och utplånande språk.

Poesin är en motståndshandling, kanske ännu mer så än någonsin, efter den senaste politiska utvecklingen i världen. Även om Bacons dikter är präglade av enkelhet och direkthet i tilltalet blir de inte banala eller platta. Att leva nomadens liv innebär att alltid vara på språng – med Stig Dagermans vackra ord: ”Flykten valde oss”. Därmed accentueras det flyktiga i dessa dikter, med sina månklara nätter och sitt norrsken över snövidderna på tundran.

Men samtidigt med det flyktiga finns det som bevarar, och en stark förankring i nuet, som därmed inte klipper några band med det förflutna. Fast jag läser de många direkta anspelningarna på vad som sker just nu som ett ställningstagande, att Bacon skildrar en situation som blivit allt mer akut. Så skapar hon närvaro och förankring i det som är förehavande, och vi må vara fattiga i anden som griper efter det uttjatade begreppet ”magisk realism” som en fyrkantig förklaringsmodell till de sällsamheter som dikten utagerar. Vi kunde också bara nöja oss med att kalla det för en besjälad värld.

Det är helheten som övertygar mer än enskildheterna. Dikterna är cykliska, och gestaltar tidens gång där framtid och dåtid upplöses i nutid. Att vistas i nuet behöver inte betyda att minnena av föregångarna trängs undan: ”Jag söker ett ord i dikten / Jag läser dig / Jag åkallar / Din närvaro”. I en av dikterna finns också en vacker anafor:

Jag behöver natten för sorgens skull

Jag behöver natten för att skriva till dig

Jag behöver livet för att leva

Jag behöver nuet för att vara

Jag behöver det som varit för att härda ut

Morgondagen kan jag inte bry mig mindre om

Jag inledde med att citera några rader ur samlingens sista dikt, på innu-aimun. Sandberg McGuinnes har också översatt denna dikt till sydsamiska, och då lyder slutraderna så här:

Muvhtene lehkesne

Miehtsesne

Muvhtene lehkesne

Daennie göögkeles eatnamisnie

Den här översättningen är inget mindre än en heroisk gärning av Sandberg McGuinnes, som lyckas behålla mystiken utan att känna sig tvingad att främmandegöra för mycket av innehållet. Och Rámus fortsätter sprida den slags poesi som annars näppeligen skulle ha nått oss; till namn som Louise Glück, Gloria Gervitz Ilya Kaminsky och Emily Berry kan vi också lägga till Joséphine Bacon.

Sveasagorna, Linus de Faire, Bonniers

 

Under åren 1850-1930 utvandrade 1,5 miljoner svenskar – de flesta till Amerika. Deras kollektiva öde summerades av Vilhelm Moberg i en svit bekanta romaner. Mindre känt är att 5 000 svenskar hamnade i Brasilien. Efter storstrejken 1909 lockades främst Kirunabor av löftesrika annonser i Norrskensflamman. Sanningen visade sig vara något bistrare (är inte det här sanningens modus operandi?).

Nu har Linus de Faire – en av de mest originella författarna som debuterat de senaste tio åren – skrivit en Utvandrarna för dessa migranter som valde Brasilien, och deras fortsatta öden i Sydamerika. Därför skildrar hans roman Sveasagorna två tidsplan: dels vad som föregår färden över Atlanten strax efter julen 1909 och åren framåt, samt 1970-talets terrorvälde i Argentina, med statskupper och människor som hamnar i fängelsehålor. Tidsplanen rör sig så sakteliga mot varandra, och hela 1900-talets historia passerar revy.

Men vad är då det här för roman? Debuten Boken om Yousef var en mörk pikaresk (och det närmsta svensk litteratur kommit Tristram Shandy) och den andra boken Soledad Peñas melodram var en mörkt humoristisk skröna. Mörkret består i denna tredje roman, som smidigt infogar sig i det snäva utrymmet mellan sanning och sannolikhet – med andra ord, precis på den plats där fiktion uppstår. Där slungas vi hit och dit i ett aldrig stillastående vinddrag av berättelser. I någon mån är det barnen som blir de som registrerar händelserna, med sin begränsade och ibland opålitliga blick.

Persongalleriet är av det omfattande slaget i denna vidlyftiga historia. Först möter vi umbärandena som drabbar den första generationen, med allsköns djävligheter. Hungern motas bort med en gryta tillredd på orm. Svärmar av gräshoppor äter upp hela skörden, och sedan kommer stora arméer av svartmyror och länsar alla förråd. Första julen i Brasilien får en tapir bli julskinka, en svärm eldflugor i ett apelsinträd får ersätta julgranen med tända ljus, och majsblast får agera tomteskägg. Under 70-talet är problemen av annat slag: Rodolfos pappa rövas bort och avrättas. Här finns också en viss svensk prins som gör film om svenskkolonin, och en viss Per Olov Enquist som besöker och planerar att skriva en roman om svenskarna i Argentina – ett projekt som inte fullbordades.

Det här skulle lätt kunna avfärdas som ”mustig skröna”, men de Faires metod ska inte underskattas. Allra minst är det fråga om en pastisch, en fälla som annars infinner sig hos var och en som försöker sig på ett dylikt äventyr (Carl Johan Vallgren, till exempel). Och om Moberg hade som uppsåt att bilda en läsekrets och skapa enighet och tillgänglighet är de Faire inte främmande för att ställa krav på läsaren. Han visar också prov på en humor av som inte direkt hukar i bänkarna. Så här skildras mamman till den pojke som är i centrum i det första tidsplanet: ”Hon hade växt upp med en predikant till far, som såg alla sina tolv barn som Guds barn, vilket innebar att han knappt visste namnet på någon av dem.”

Eugenia skriver genom hela romanen brev till sin syster, som blev kvar i Sverige. I ett av breven står det om hur hon sitter med ett gammalt nummer av Vecko-Revyn som systern skickat, och i långa stunder tittar på ett foto av en stadsmiljö med butiker, bagerier och kaféer. Det utmynnar i en universell gestaltning av migrationen och vad jag uppfattar som romanens sorgsnaste passage:

Jag tror att jag i tanken går in i var och varenda affär och bageri; att jag hör plinget från dörrklockan ovanför ingången, att jag niger när föreståndaren frågar vad jag önskar, och att jag inte svarar utan bara svävar runtomkring lokalen och super in atmosfären och dofterna av nybakade vetelängder eller handstickade koftor. Sedan stiger jag ut och vänder blad. En del av mig, större för varje år som går, stannar kvar där i annonserna för det lilla, goda livet i ett för mig försvunnet Sverige.

Den metod de Faire tillämpar innebär att han lägger sig nära sina karaktärer. Därmed är vi som läser också nära dem, och deras öden och missöden drabbar också oss. I början av 1900-talet tar mamman sin tillflykt till Boken, som inte hjälper nämnvärt. Och de barn som skådar farorna i vitögat blir sensorer för sjukdomar och katastrofer, men där allt tvingas vika för en obeveklig överlevnadskraft. Det är ett berättande där individerna hotas drunkna i den stilistiska yvigheten som försöker få med så mycket som möjligt, men som räddas av sin djupa förankring i medmänsklighet.

Ens förväntningar efter de två tidigare romanerna infrias ändå med råge: det här är en underhållande roman som går på berättelsemotorns alla cylindrar. Linus de Faire har en unik berättarröst, men om det i någon mån påminner om någon svensk föregångare är det inte i första hand Vilhelm Moberg jag tänker på, utan Selma Lagerlöf (och inte enbart för att det finns en fin en anspelning på en viss Gösta Berling). Även här bultar ett idealistiskt hjärta, men framför allt visar de Faire en förmåga att trollbinda sin läsare, och en släktskap i hur han tar sig an inslag som touchar det övernaturliga. Ärligt: det borde vara en tidsfråga innan han hämtar hem ett mycket välförtjänt Selma Lagerlöf-pris!

Mullvadens kärlek till buffeln, Erik Lindman Mata, Nirstedt/Litteratur

 

I sin dikt ”An Arundel Tomb” skriver Philip Larkin avslutande: ”Our almost-instinct almost true: / What will survive of us is love.” Det kan vara värt att påminna sig om det när världen är i ett uselt skick, att det finns något som bärs av en starkare kraft än osämjan och hatet. I poesin går det också att hitta incitament på en annan världsordning, som mindre handlar om att öka klyftor och orsaka missunnsamhet.

Nu invänder du kanske att Erik Lindman Mata inte har mycket gemensamt med Larkin. Under sin fyrtioåriga karriär som poet gav Larkin ut fyra tunna diktsamlingar, medan Lindman Mata – som debuterade med den formidabla Pur 2020 – snart gett ut lika många redan (sex böcker om man räknar pamfletterna). Fast något säger mig att Larkin – som med tiden skulle bli Englands mest älskade poet – kan vara ett riktmärke för Lindman Mata. Nu utkommer hans diktsamling Mullvadens kärlek till buffeln, som är lika ambitiös som debuten. Om han fortsätter i den här stilen kommer han att bli så folkkär en poet kan bli i Sverige.

Boken består av fem sviter, som tecknar porträtt av människor i nöd. (Vi är alla i nöd.) Han laborerar med olika tekniker, som lite slarvigt kunde kallas ”modernistiskt” – ännu en sak han inte har gemensamt med traditionalisten Larkin. Boken är kvadratisk, och boksidan utnyttjas i några av sviterna genom ord och bokstäver och skiljetecken som ställs långt ifrån varandra. Diktjaget går i dialog med världen, men inte på det storslagna viset som får texten att bli en väckelsepredikan.

Lindman Matas dikt är expanderande, och han söker nya utlopp och nya vägar för kreativiteten. I det ibland läckande narrativet finns pojken Ilja, samt aktivisten Rosa Luxemburg, som ibland citeras. Genom hela boken inryms på ett direkt plan allt det världsliga som är värt vår uppmärksamhet, värt att bevaras, men också på ett indirekt andligt plan handlar det om bestående värden. Alternativet är det tanklösa skövlandet. Därmed uttrycker boken en empati som fjärmats från den samtida politiska diskursen, tillsammans med ord som solidaritet och medmänsklighet.

I boken finns en uttalad kritik mot det rådande. När han skriver: ”Kapitalismen är en massaker” går det förstås att resonera kring om det är bra dikt eller plakatpoesi – men måste det ena utesluta det andra? Ärligt, går det att beskriva kapitalismen som något annat, nu med facit i hand? Vi kan skylla på individer, men beror inte det oroliga världsläget, denna massaker som vi lever i, på just kapitalismen? Vi befinner oss i en grotesk världsordning som bara gör oss olyckliga. Dikten blir en reaktion på det ohyggliga som pågår i världen, där poeten väljer att tala klarspråk: ”Sorgen är ett slags krokodil som aldrig blir stor, men / växer.”

Men det är en dikt som samtidigt är kryptisk, och det ska inte förnekas att de modernistiska upptågen ges tillbörligt utrymme. I balansen mellan det som står och det som antyds finns den säregna poetik Lindman Mata har utvecklat, i dikter som är lika porösa som de är kompakta. Där måste det gå att upprätthålla stolthet, värdighet och anständighet – de vackraste inslagen i en människas liv, och som vi måste värna om. Vi måste bejaka optimismen, trots allt överdjävligt som vi omges av. Mullvaden och buffeln figurerar i en fabel som dikten frammanar, bland all fragmentisering och allt hyperfokus.

Sviterna i boken varierar mellan konventionell kortdikt, fragment, söndriga sviter där bokstäver, ord och meningar hackas sönder och upprepas – stundtals filtrerat genom Rosa Luxemburgs brev från fängelset. Mycket av ansvaret lämnas över åt läsaren. Det är ett estetiskt val som påminner om Lars Noréns 60-talspoesi, som ännu en ingivelse om vilket öde som kommer att skänkas Erik Lindman Mata – att bli folkkär, alltså. Om han har något emot det får han lära sig skriva sämre böcker, för det här är – om det nu inte har framgått – en bok som är lika formidabel som debuten.

I den fjärde sviten finns exempelvis en vacker ghasel, där ordet ”flod” tjänstgör lika effektivt som ”gallret” gjorde hos Fröding, samt ett avslutande knippe dikter, som också förtjänar att nå legendarisk status:

Tänk att någon gång få glömma

alla lönelivets konster.

Tänk att vila tungt om natten,

utan händer som måst blöda,

tänk att aldrig binda såren.

Tänk att vaggad mjukt få drömma,

som ett djur – och ock helt bortom

djur – med tystnad mellan skratten.

Låt den stumma tanken göda

det som ordet släppt till tåren.

I en avslutande not nämner Lindman Mata också ”den oavbrutna nakban” mot Palestina, och de amerikanska bomber som används för att utrota den palestinska befolkningen. Med något enstaka undantag är dikten annars inte utpekande, utan skildrar en kollektiv upplevelse av instabilitet och osäkerhet. Som läsare ryggar jag nästan tillbaka av detta klarspråk, som vi väl knappt sett maken till sedan – tja, Göran Sonnevi, eller Athena Farrokhzad. De försöker göra världen om inte bättre så åtminstone mindre outhärdlig. Lindman Matas dikter slutar mitt i ett hopp, i en mening som håller inne med skiljetecknet – för att demonstrera att inget skiljer oss.

Body double, Hanna Johansson, Norstedts

 

Body double är titeln på Brian De Palmas kanske bästa film, även om den är en skamlös rip-off på Hitchcock. Med andra ord: en av de många erotiska thrillers som gjorde succé på VHS på 80-talet. Nu är det också titeln på Hanna Johanssons andra roman, efter den framgångsrika Antiken. Min främsta invändning rör i första hand omslaget: en reklambyrås dåliga jobb vars avskrift av boktiteln får mig att undra om det är en ny roman av den bortglömde Roddy Doyle.

Romanen inleds med ett typiskt misstag: en kvinna tar fel rock på ett café. Det blir inledningen till mötet mellan huvudpersonerna Naomi och Laura. En trevande bekantskap inleds och de blir strax ett par, men Naomi, som jobbar på radion, störs av att Laura inleder en förändringsprocess för att likna Naomi så mycket som möjligt. De blir alltmer identiska. Metoden känns kanske igen? Från filmen Ensam ung kvinna söker, givetvis, där Jennifer Jason Leigh spelade en kvinna som började imitera en kvinna spelad av Bridget Fonda.

I Antiken skrev Johansson i en tydlig tradition som stakats ut av Vladimir Nabokov (Lolita) och Thomas Mann (Döden i Venedig). Det rådde ingen brist på ambition. Nu verkar det mer vara just film som har inspirerat. De inledande scenerna på varuhusets café verkar spegla det första mötet mellan huvudpersonerna i filmatiseringen av Patricia Highsmiths roman Carol. Huvudpersonernas namn får mig också att undra om de namngetts efter David Lynchs flitigast rekryterade kvinnliga skådespelare, Laura Dern och Naomi Watts. Om det här är sant är det ju ett billigt knep.

Sådant kan förstås vara tillfälligheter, men knappast när intrigen och berättartekniken så explicit anspelar på filmiska grepp. För det här är en roman som både börjar och slutar med en bild. Johanssons blick på världen och tingen liknar också en kameras – det här var märkbart redan i debuten, hur hon lät blicken på nabokovskt vis smeka detaljerna. En av dessa betydelsebärande detaljer är ett brunt läppstift. Eller så här: lär dig känna igen ett Tjechovs gevär när du får syn på ett …

Parallellt med storyn om Laura och Naomi får vi följa en kvinna som arbetar med att transkribera inspelningar åt en spökskrivare, som strör plattityder omkring sig: ”Konsten är människans enda möjlighet till evigt liv”. Han skriver dessa anonyma kvinnors självbiografier utifrån deras inspelningar. När kvinnan en dag lyssnar på banden säger rösten: ”Jag har sett dig. Har du sett mig?” Det här vänder på alla förutsättningar: visst, vi vill bli sedda, men inte om det kommer till detta pris, väl? Spänningen trappas upp genom romanens relativt korta förlopp. Vi har att göra med hemlighetsfulla karaktärer, och Johansson är en hemlighetsfull författare.

Hon lägger ett slags filter över verkligheten och skriver om kvinnorna från en utomstående betraktares perspektiv, som höll hon i en kamera som inte gör någon skillnad. Kanske hade jag önskat en mer uttrycklig spänning? Det är en mödosam väg fram till en upplösning som inte är helt oförutsägbar. Kvinnan som lyssnar på inspelningarna ges åtskilligt utrymme, men att följa i transkriberingarna är en smula opåkallat. Det är inte heller alltid lätt att hålla reda på vem som är vem av Laura och Naomi, men det kanske är meningen? En film av David Lynch går ju inte heller att fullt ut begripa.

Något som delvis irriterade mig med debuten – som jag ändå tyckte mycket om – var hur blankpolerad ytan var. Det är ju som i en film, kunde invändas. Alltså att jag hade önskat en mer ostädad stil, och mer friktion i uttrycket. Visst sker det saker på slutet av Body double som stökar till det, men det är en lång sträcka fram till dess. Den erotiska thrillern jobbar ju mycket med olust – det är hela Hitchcocks USP – och jag ska inte förneka att Johansson har gjort hemläxan. Det blir minsann olustigt också här, om än på ett diskret sätt.

Men överlag är Johanssons stil kylig och avvaktande. Det kan man förstås uppskatta, eller bara tycka att det blir avslaget och opersonligt, hur snyggt utför det än är. Om De Palmas film på sin tid kritiserade det cyniska systemet i Hollywood, finns det hos Johansson antydningar till kritik mot autofiktionens genre, med spökskrivaren som en karikatyr. Så det här är långt ifrån någon dålig roman – något säger mig bara att det är en film jag har läst.

De blottade, Kristín Eiríksdottír, översättning Arvid Nordh, Flo

 

Jag befarar att jag inte kunde göra den rättvisa, den roman av Kristín Eiríksdottír som jag läste för några år sedan, Elin, diverse. Den var så besynnerlig, och gick i så många olika riktningar, och struntade i alla förordningar om gott uppförande. Nu känner jag mig något bättre förberedd när jag läser De blottade, även den i det lilla förlaget Flos sakkunniga utgivning och i Arvid Nordhs kompetenta översättning. I original heter den Tól (verktyg).

Båda romanerna har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris, som för en nyfiken läsare borde vara ett bättre estetiskt riktmärke än Augustpriset (Sverige skickar till exempel oftast bättre kandidater till det nordiska priset: exempelvis har Isabella Nilsson nominerats två gånger, men aldrig varit i närheten av ett Augustpris). Det finns vissa beröringspunkter mellan Eiríksdottírs båda romaner, som har med film och konstnärligt skapande att göra. Men i den här romanen tar hon ännu vidare kliv in mot det besynnerligas räjonger. En kvinna, Villa, har gjort en dokumentär om en ökänd kåkfarare, missbrukare och valfångare, Dimitri/Dimmi. Efter inspelningen dör han – och romanen rör sig tämligen fritt mellan olika tidsplan, och visar Villas relation till mamman, och till sonen Haki, som kompliceras av att hon själv har en historik av missbruk.

Strukturen är kaotisk, något som med lite god vilja kan införas på kontot som speglar huvudpersonens kaotiska inre. Och så tar romanen till ett grepp som blivit allt vanligare, att efter en lång inledning (här drygt 160 sidor) fortsätter berättelsen utifrån andra karaktärers perspektiv. Det här kan bli ett gissel, eller en onödig fälla att trampa ned i för en mindre förfaren författare – för det blir svårt att upprätthålla intresset för de andra karaktärerna (”Va? Var inte hen en bifigur nyss?”), när det enda du vill är att få veta mer om den du uppfattade som protagonisten.

Turligt nog är Eiríksdottír en tillräckligt originell författare för att hantera detta berättarknep. Här diskuteras autenticitetsbegreppet i bred mening, och hur långt vi är redo att gå för att fånga ”content”. Är Villa cynisk som utnyttjar den gravt sjuke Dimmi för att få till en bra film? Det här mer än antyds, inte minst av assistenten Ninja, som blir en av de som tar över stafettpinnen, där hon avlöser Jón Logi, en man som Villa träffar på behandlingshem. Frågan handlar inte bara om hur subjektiv en dokumentärfilmare ska vara, utan också om i vilken mån vi ska förstå och förlåta gärningar som är brottsliga eller oetiska. Det är ju lätt sagt att vi fördömer handlingen men inte personen, men går det verkligen att alltid frikoppla dem?

Etik handlar inte om vad vi gör, utan vad vi är. Eller är det tvärtom? Återigen, hur ska vi lyckas separera det dåliga från den dåliga? Eiríksdottír diskuterar synen på konst skapad av kvinnor, och skriver om den med rätta ifrågasatta valfångsten. Genom berättelsen löper också en tematik kring sjukdomar, speglad i Villas mamma som är dödssjuk, likväl som i kollegan Rasas dokumentär om endometrios, och i diskursen kring symtom och besvär. Gränsen mellan vad som är äkta och vad som är upplevt luckras upp av skeendet i romanen, som avtäcker vissa hemligheter och låter andra svepas in i allt tjockare töcken – så som det ofta är i livet, inbillar jag mig, det vill säga att vi lär oss uthärda genom att blunda för vissa sanningar och förstärker andra, de som vi vet med oss att vi klarar av att bemöta.

Det blir också allt svårare att vara i den där skillnaden mellan sjukdomen och dess yttringar, och om Villa är hypokondrisk eller sjuk på riktigt. Kan hon inte vara bådadera? Jag har för mig att hypokondriker allmänt betraktas som självupptagna kverulanter, lex Molière. Vad var det Joseph Heller menade i Moment 22? ”Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig.”

Om det med Eiríksdottírs förra roman blev en hetsjakt mellan kritikerna att hitta så många paralleller till David Lynch som möjligt (jag kan ha varit en av de skyldiga), gör hon det lättare för oss den här gången, genom att direkt anspela på Twin Peaks-filmen Fire Walk With Me. Annars är det här en mer realistiskt hållen roman. Av de tretton nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2024 har jag nu läst åtta: fyra av diktsamlingarna, samt av romanerna Niels Fredrik Dahls Fars rygg, Maria Navarro Skarangers Jag visslar i den mörka vinden, Theis Ørntofts Jordisk, samt Kristin Eiríksdottírs De blottade. Lustigt nog använder både Ørntoft och Eiríksdottír musik av Arcade Fire när de ska återskapa 00-talet, och det är signifikativt, för inget signalerar detta årtionde lika väl som just deras ödsligt storslagna och samtidigt klaustrofobiska första skivor.

En fluga kommer genom en halv skog, Herta Müller, översättning Aimée Delblanc, Faethon

 

Hur skulle den idealiske författaren se ut? Kanske så här: hen skulle ha Franz Kafkas förmåga att skriva inledningsmeningar, Jorge Luis Borges äventyrlighet, Clarice Lispectors fantasi, Sapfos precision, Virginia Woolfs inlevelseförmåga, Dorothy Parkers humor, Elfriede Jelineks raseri, Marcel Prousts minne – samt Herta Müllers känsla för titlar. Eller vad sägs om Människan är en stor fasan på jorden, Redan då var räven jägare, Kungen bugar och dödar, Idag hade jag inte velat träffa mig själv och Lögnen är ett klätterdjur?

Till dessa originella men aldrig sökta titlar sällar sig nu En fluga kommer genom en halv skog. Det är en bok med tio texter, där lejonparten utgörs av offentliga tal, men titeltexten är en monolog som tidigare funnits som ljudbok. Hon skriver om begrepp som trollats bort i den samtida diskursen, ord som i de flestas öron nog klingar vagt bekanta – ord som ”värdighet” och ”frihet”. Mer handlar det om fruktan, något hon hade djup förtrogenhet med efter sin uppväxt i det kommunistiska Rumänien. Men också om den svårt paradoxala hemlängtan som blir exilens följeslagare.

Att tänka fritt är en ynnest nog få av oss i Sverige värdesätter, utan bara tar för given. Men vad säger att de rådande förhållandena kommer att kvarstå? Historiskt sett har inskränkningar skett på platser där man inte kunde ana att totalitära system skulle slå ned sina bopålar. Och Müller skriver om orättvisor på många olika nivåer i dessa texter. Exempelvis såg tyskarna till att inte behöva be om ursäkt och utdela skadestånd till de efterlevande till alla de romer och homosexuella som hade förföljts och mördats under nazitiden, eftersom de påvisade att de inte straffades för att vara just romer eller homosexuella, utan för att de var asociala och brottsliga – därmed hade inga fel begått. ”Var vänlig passera, här finns inget att se”, liksom …

Så dröjde det till 2002 innan homosexuella erkändes som offer för nazisternas verkställande skändligheter. Müller själv debuterade 1982, och i en recension i de rumänska tidningarna summerades den negativa kritiken med orden ”Åt var och en det han förtjänar”, vilket var inskriften på koncentrationslägret i Buchenwald. I detta kommunistiska Rumänien var fascismen ständigt närvarande: ”Den röda socialismen var brun i huvudet”, skriver Müller lakoniskt.

Vad Müller åstadkommer är perspektivförskjutningar. Hon visar hur värdighet långt ifrån enbart är en abstraktion. Mer handlar det om att befinna sig i en konkret situation, och därifrån erfara antingen värdighet eller dess motsats (förnedringen, kränkningen). Värdighet är ingen teori, utan en praktik, och det är inte utan att det går att se Müllers hela författarskap som en uppmaning att låta ord gå till handling. Det här gör hon i starkt koncentrerade texter, även om den här boken som helhet är lite ojämn (allra bäst är nog första texten, ”Osynligt bagage”).

Till stora delar fungerar den här boken som en instruktionsbok i hur du ska leva med värdigheten i behåll. Müllers liknelser är dråpliga. Ett exempel handlar om ordspråket med katter som hoppar förbi vattenpölen – en människa gör rätt i att hoppa rätt ned i denna pöl, och vägra vara konforma och följa alla andras exempel. Att människor är så konforma blir annars något den förtryckande makten vet att utnyttja – helst ska vi alla tänka och uppföra oss exakt likadant som de andra. I boken finns texter om överlevnad och flykt, och förslaget att rädsla och mod ofta visar sig vara samma sak.

Hon skriver om den kinesiske dissidenten Liao Yiwus, men annars är det relativt ont om hållpunkter och referenser. Den som tagit del av hennes Nobelprisföreläsning ( ”Varje ord vet något om den onda cirkeln”, 2009) minns kanske näsduken. Den plockas fram även i en av texterna här. Den som plågas och förföljs tvingas förstås lära sig detaljernas oerhörda betydelse, där minsta skillnad eller nyansförflyttning kan vara skillnad på att överleva och att dö. Så handlar det i viss mån också om kulturkrocken när hon kom till Tyskland från Rumänien, och upptäckte att tyskarnas humor inte samverkade med hennes egen – när de skrattade var hon allvarlig, och vice versa. I en essä om humor, ”Titta så de skrattar. Nej de gråter”, skriver hon: ”Humorn är det surrealistiska som ligger nära till hands, och det man behöver för att kunna andas när man kvävs av det reella.”

Att trakasserierna inte upphörde visar Müller också med den rumänska statens sista spratt – för det är inte sant att de saknade humor, bara det att den var så grym. I hennes pass stämplade Secutitate att hon avreste den 29 februari 1987. Det var inget skottår, så under lång tid tvingades hon förklara för varje tyskt tjänsteman denna missvisande stämpel, en procedur som kunde ta en halvtimme i anspråk. Maktfullkomligheten syntes också i de långa förhören i Rumänien:

Vad tror du att du är.

Jag svarade: Jag är en människa som ni.

Varpå han sa: Det är vad du tror. Det är vi som bestämmer vem du är.

Diktatorer och fanatiker har alltid haft svårt för humor (se Amos Oz essä i frågan). Det beror, menar Müller, kanske på att humorn är så gränslös och oförutsägbar. Det handlar om att släppa kontrollen, men framför allt om att ha självdistans. Se dig omkring i hur världen ser ut nu, och upptäck hur lätt det är att peka ut de humorlösa politiska ledarna.

Rabalder, Mikołaj Grynberg, översättning Tomas Håkanson, Rámus

 

Förintelsen. Det är temat för polske författaren Mikołaj Grynbergs första skönlitterära bok, efter att ha samlat på sig intervjuer med överlevare från Förintelsen, och effekterna av polska antisemitiska kampanjen 1968. Rabalder heter boken, och i den vittnar 31 mer eller mindre oönskade besökare inför Grynbergs penna. Som bekant är det i år 80 år sedan nazisternas koncentrations- och förintelseläger befriades, och vi vet vad det betyder: en allt glesare skara överlevare. Så nu är det barnen som får ta vid för att berätta om det skändligaste från 1900-talet.

Så länge antisemitismen lever kvar går det inte att sätta punkt för berättelserna från Förintelsen. Det här är en bok som rör sig mellan det muntra och det rysliga. Grynberg är fotograf, psykolog och författare: med andra ord, inte konstigt att folk söker upp honom. Han har själv sagt att han skrivit fiktion som visade sig vara sann. Ett annat sätt att beskriva det är att likna det vid hur skönlitteraturens vackra formel ”tänk om …” ersätts av den mer burdusa ”tänk att …”

De olika rapportörerna har skilda erfarenheter av förföljelse, och många av dem berättar om skamfyllda liv där tystnadskulturen har dominerat uppväxten. Föräldrarna har tigit om sina erfarenheter, och den judiska identiteten har i många fall inte kunnat yppas – av självklara skäl. I en sådan tillvaro lär man sig tyda tecken, eftersom de kan utgöra skillnaden mellan en fridfull kväll och att bli svårt misshandlad. Eftersom vår tid blivit allt otäckare de senaste åren finns en förhoppning att en bok som denna kan fungera som en tankeväckande appell till den hjärtlösa politiken.

Det är ju ofta så att skönlitteraturen laborerar med ting som speglar en faktisk verklighet. De olika berättelserna tar ofta till den typ av humor som bara uppstår från förlorarens perspektiv, invirad i absolut svärta. En av besökarna berättar några skämt för Grynberg, som sägs sakna humor. Nå, besökaren drar några skämt från desperationens sista utpost. Min favorit: juden som inkallas i ett rum med påbudet att genast lämna landet (har ni hört det vidriga ordet ”återvandring”?), utan att kunna bestämma sig vart han ska åka. Han ber om en jordglob och snurrar på den, men blir besviken: ”Har ni ingen annan jordglob?”

Besökarna pendlar mellan besvikelse och aggressivitet. Hemlighållandena har gått i arv genom familjen, och skapar förstås stor förvirring kring den egna identiteten och tillhörigheten. Barndomens normaliserade pennalism ges också uttryck i några av berättelserna, men det skymtar också historier från lägertillvaron i andra världskriget. Som i en berättelse där ett barn får för sig att släpa benet efter sig och inte förstår varför mamman reagerar så starkt, förrän hon får höra att om hennes mor hade överlevt lägret om hon inte hade släpat benet efter sig och blivit avrättad som oduglig.

I många av berättelserna får vi ta del av historier om familjer som slits sönder inifrån av trauman och stigmatisering, eller det som vi på nutida språk kunde kalla ”autentiska problem”. En person berättar om hur det var i de polska gettona under andra världskriget, att kvinnorna slutade menstruera – som att naturen sade stopp, att det var lönlöst att bli gravid om det bara kunde leda till att barnen skulle möta en säker död. I många av berättelserna finns en sorg över att vara utestängd från normalitet och trygghet.

Det är sannerligen en ovanlig metod för en skönlitterär bok, detta att skapa ett slags körverk med röster som både låter individuella och samstämmiga. En polsk Spoon River Anthology med de levandes levnadsteckningar. Den kom på polska 2017, och att den kommer på svenska nu är en välbehövlig påminnelse om antisemitismens olika former, som långt ifrån har klingat av i de ovärdiga tider vi lever i nu.

Faskikel 13. Himmelska sår, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal, Anti

 

Länge levde jag i villfarelsen att jag förstod Emily Dickinsons dikter. Det berodde förstås på att jag tillägnade mig dem i de tidiga svenska översättningarna, som inte nöjde sig med att hyvla bort alla egendomligheter, utan tog till det finaste sandpappret för att putsa halvrimmen till fullkomlighetens kadenser. Så Johannes Edfeldts eleganta översättning från 1949: ”Att övervinna ödet / skall lyckas endast få. / Det är förfärligt vanskligt / men det kan gå ändå.” Ställ det mot originalets kärvhet: ”Superiority to Fate / Is difficult to gain / ’Tis not conferred of any /But possible to earn”.

Det är inte att säga för mycket om man hävdar att det rör sig om två väsensskilda poeter: den svenska utslätade och milda skönanden mot den engelska kaxigt utmanande upproriska anden. Lyckligtvis har 2000-talet skänkt oss flera separata nyöversättningar, från Ann-Marie Vindes bokstavstrogna återgivningar i två volymer och Ann Jäderlunds besynnerliga nytolkningar i Gång på gång är skogarna rosa. Vilken jag föredrar? Båda två!

De senaste åren har ett märkligt projekt inletts av de egensinniga poeterna UKON och Jenny Tunedal, som metodiskt börjat översätta de häften, faskikler kallade, som Dickinson färdigställde och sydde ihop med nål och tråd. Fyrtio sådana föreligger, och efter nummer 26, 34 och 40 har de nu översatt Faskikel 13, som fått titeln Himmelska sår. De trycks i 500 exemplar vardera, så här gäller det att inte vila på hanen för den som vill läsa poeten som kunde inleda en dikt med raden ”My Life had stood – a Loaded Gun”. (Den här dikten hittas översatt förresten i Faskikel 34.)

Redan från början stod det klart att UKON och Tunedal var uttalat ute efter att frilägga dikternas ”disharmoniska skönhet” (tips: läs de bifogade blad som utgör deras förord till varje häfte). Därför ignoreras i stort sett också Dickinsons halvrim – ”soul” ställs mot ”all”, till exempel i dikten som inleds ”’Hope’ is the thing with feathers -”, som ingår i detta häfte: ”’Hopp’ är en sak med fjädrar –” Det rör sig mer om översättningar än tolkningar, som styr vår blick mot originalen, och lär oss läsa Dickinson med ännu större noggrannhet. I en dikt som sammanställer flyktingar med fåglar leker poeten med adverbet ”too” och prepositionen ”to”, som inte riktigt går att tillämpa på svenska förhållanden. Därför blir originalets rader ”When Heaven - was too common - to miss - / Too sure - to dote upon!” något svagare i översättningen: ”När Himlen – var för alldaglig – för saknad – / För säker – att beundra!”

En kunde tro att de här häftena är något för finsmakare, men jag tippar att var och en som har ett uns intresse av poesi i generell mening har god anledning att leta upp dem. Här finns förvisso sällan de mest kända dikterna, men å andra sidan går det att följa en utveckling, genom att dikterna här tillkom under en februarimånad det år hon var som mest produktiv – 1862, som innebar drygt en dikt om dagen. UKON och Tunedal skriver i förordet att dikterna ”äger ett slags närmast skandalösa kvaliteter, som uppstår i kontrasten mellan känslans eller motivets avgrundsmörker och stilens lycka, i kombinationerna av lek och allvar.”

Så ska också Dickinson läsas: som en poet med nästan obegränsad visionär förmåga, med en blick som vänder sig rätt in i den egna själen och inte väjer för något den ser. Hon är lekfull, illmarig och vild, och befinner sig alltid steget före sin läsare (det säkraste tecknet på att vi har att göra med ett geni). Det är dikter som uppmanar oss att läsa dem respektfullt men inte vördnadsfullt – eller menar jag vördnadsfullt men inte respektfullt? Dickinson är så lekfull att man anar sig höra ett fnitter eka mellan diktraderna, ett gäckande skratt eller bara skymten av ett leende. Hon är lika självmedveten som undflyende.

Det kanske tål att påpekas, hur omåttligt kul en har med hennes dikter? Det här utmanar bilden av både den ensamma nuckan och den sorgetyngda intellektuella poeten som endast levde i sitt huvud. Hon är lika kaxig som hon är ödmjuk, och i de nitton dikterna i den här samlingen erbjuder hon ständigt nya perspektiv på världen. Som läsare ställs man inför den omöjliga frågan: hur åstadkommer hon detta?

Givetvis till stor del genom en förtätning som en annars bara hittar hos Sapfo och Paul Celan, det vill säga en ordens knapphet: ”Styrka är bara Smärta – / Ankrad – i Disciplin” (”Power is only Pain - / Stranded - thro’ Discipline”). Förmågan att säga mycket med få ord har blivit allt mer sällsynt. Men hur stort mästerskap Dickinson än förevisar i den disciplinen ligger inte storheten enbart i de många oförglömligt starka raderna, utan mer i hur hon binder samman dessa ögonblickligt självlysande fynd i ett större sammanhang.

Och just därför blir faskiklarna sådan värdefull läsning, genom att de tar oss rätt in i poetens verkstad, och vi förnimmer hur tankarna gick hos henne när hon lät binda samman just dessa dikter i just dessa häften. Det finns mycket ljus i den här volymen, påpekar UKON och Tunedal, något jag inte förnekar. Det finns också mycket smärta. ”Himmelska sår” är en underbar titel, hämtad ur den andra av samlingens mest välkända dikter, den som inleds ”There’s a certain Slant of light”. Dickinsons ord lyder ”Heavenly Hurt”, med just de versalerna – en sammanställning som bara kunde komma från henne.

Vadan denna smärta? Kanske det har att göra med en av de få kärlekshistorier som hon upplevde. En av de längre dikterna målar upp ett scenario där tystnad råder (ungefär som när kyssar slukar allt prat), och ”Var och en var för den andra – en förseglad kyrka” (”Each was to each - the sealed church”):

Timmarna ilade – på timmars vis –

Hölls hårt – av giriga händer –

Sedan – två ansikten på Däck – blickar bakåt –

På väg mot motsatta Länder –

Jämför originalet: ”The hours slid fast - as hours will - / Clutched tight - by greedy hands - / So - faces on two Decks - look back - / Bound to opposing Lands -” Jämför Sven Christer Swahns tidigare översättning: ”Som timmar plägar – timmar gick och kom, / fasthållna hårt av girig hand – / som ansikten på två däck ser sig om / på väg mot skilda land.”

I diktens konsekvent genomförda religiösa bildspråk jämförs lidandet med det Jesus utstod på Golgata. UKON och Tunedal översätter originalets vackra avslut, ”Justified – through Calvaries of Love!” med ”Rättfärdigat – på Kärlekens Huvudskalleplats!” Swahns avsevärt tamare avslut kräver två rader: ”genom Golgatahav av kärlek / uppstår till Nytt Förbund.”

Hur vågade då Dickinson skriva så här djärvt? Att hon vägrade publicera sig under sin livstid kan ha spelat in. Tio dikter publicerades ändå, men det skedde inte på hennes initiativ, och det är oklart om hon ens kände till att de fanns i tryck. Ur den här samlingen ingår en dikt som inleds ”Lågar i Guld – och / Slocknar – i Purpur!” Den trycktes 1864 i Drum Beat, en tidning i New York, då under titeln ”Sunset”. Olyckligt nog följde titlarna med i de första postuma volymerna med hennes dikter – så också i min första bekantskap, den diminutiva volymen med översättningar av Erik Blomberg och Johannes Edfelt, från 1949. Ett par år senare, 1955, utkom äntligen Thomas H. Johnsons definitiva samling med 1775 dikter, där tyvärr 25 av dem behöll de godtyckliga titlar som Dickinson själv inte hade något att göra med.

Att hon valde att inte publicera sig kan ha gynnat hennes poesi, och gjort den ännu mindre anpassad efter marknadens krav. I brist på en komplett samling översättningar av Dickinson är UKON och Tunedals översättningar välkomna. Flera av dikterna här har mig veterligen inte översatts till svenska tidigare.

Vagant 3-4/2024; Tydningen 53/54; Lyrikvännen Nr. 1/2025; 20TAL #12 2024

 

Den tyska sociologen Hartmut Rosa har på senare år blivit en allt flitigare använd referens i samhällsdebatten. Det är säkert en händelse som ser ut som en tanke – som talesättet lyder – att han figurerar i två nyutkomna skandinaviska tidskrifter, alltså både i Vagants och Lyrikvännens senaste nummer. Anledningen till det norska intresset är en ny översättning som samlar olika texter, Akselerasjon og resonans.

Fredrik Wilhelmsen skriver om hur vi kan använda Rosas tänkande för att utreda hur vi ska kunna bli lyckliga, eller bara kunna leva ett gott liv. Att här inflika att vad som når långt är genuin snällhet må låta osexigt, men när vi nu under en tid har provat alternativet – att vara så djävliga vi bara kan mot varandra – kanske det är dags att testa poeten W.H. Audens imperativ från ”September 1, 1939: ”We must love one another or die.” (Raden ingår i en strof som Petter Bergman utelämnade ur sin svenska översättning av dikten.)

Paradoxen att vi skapat teknik som befriar oss från tidskrävande sysslor samtidigt fått oss att uppleva att vi är mer stressade och har mindre tid till vårt förfogande är något som också ingår i Wilhelmssons essä. I numret läser jag också Mats O. Svenssons recension av Hanna Rajs diktsamling Samma, mamma – en läsning som dels får mig att se på boken på ett nytt sätt och dels får min egen läsning att bli ännu mer konsoliderad. Den som missat att det nyligen kommit en ambitiös biografi om Edward Munch i två delar, av Ivo de Figueiredo, kan med fördel läsa Espen Grønlies anmälan.

Ledaren i numret talar om det bistrare klimatet i Norge för kulturtidskrifterna, en situation som förstås också kan appliceras på svenska förhållanden. Vad gör då kulturtidskriften som ingen annan gör? Om Vagants lägesbeskrivning är riktig har media i allt högre utsträckning lierat sig med underhållningsindustrin, och rapporter och referat tränger ut sig på bekostnad av kommentarer och fördjupning. Att läsa Vagant innebär då något som i mångt och mycket liknar något anakronistiskt (föga förvånande att de har en gigantiska klocka på omslaget?), att det liknar en tidsresa: så här såg världen ut innan – tja, innan smarta telefonerna, kanske.

Att läsa Tydningen är också något som liknar en anakronism. Nummer 53/54 är knallgult och text dominerar. Layouten kan ge ett något torrt akademiskt intryck, men det finns bildmaterial som kompletterar de essäistiska delarna. Numret har ”Neutralitet/en” som tema, och har Jennifer Hayashida som gästredaktör. Hon har tidigare översatt bland andra Ida Börjel och Iman Mohammed till engelska, och tillsammans med Andjeas Ejiksson [sic] översatt poeten Kim Hyesson till svenska. Hyesson ingår i numret, på ett indirekt sätt.

Vägran att anpassa sig är på något sätt poesins väsen, alltså protesten och motståndet. Det behöver inte vara något så konkret som direkt aktivism, men kan bestå i vägran att ingå i ett kapitalistiskt system. Att ta ställning är själva förutsättningen för att skriva poesi. I numret finns ett sjok gula sidor, som är en stafettpinne som övertagits från just Vagant, det vill säga den ambulerande tidskriften Gresshoppene har ingen konge, med den här gången dikter av Victoria Xardel, i Martin Högströms översättning.

Poeten Merima Dizdarevic bidrar med tre kollage, som i sig illustrerar ett slags motstånd. Likaså Filip Lindbergs aktion med bildmaterial från SAAB:s tillverkning av främst vapen, i en bister påminnelse om skillnaden mellan neutralitet och ställningstagande. I texten som bifogas skriver Lindberg sardoniskt sakligt: ”Sverige är idag världens 13:e största vapenexportör. Räknat per capita är Sverige ännu högre på listan. 2024 fanns det knappas något land i Sveriges storlek med så pass många egenutvecklade avancerade vapensystem, förutom Israel.” Ja, och Rysslands invasion av Ukraina har givetvis stärkt SAAB-aktien.

Den största anakronismen av alla är kanske Lyrikvännen, och då syftar jag inte enbart på namnets givna konnotationer till det 1950-tal då den skapades. Nr. 1/2025 spretar i många riktningar: lite William Blake, lite poesikritik, lite översättningar, lite nyskrivet, lite essäer … Fast ”lite” är missvisande, för jag tycker mig märka att främst essädelarna har fått aningen mer utrymme. Det borde vara en framkomlig väg, då det borgar för ännu mer fördjupning. Till exempel i Ellen Nordmarks piggt inlevelsefulla och vackra läsning av just Blake, när hon ger läsanvisningar som uppmuntrar till samverkan. Hon refererar till översättningar av Isabella Nilsson och Jonas Ellerström ingår i ett kretslopp av läsning och skrift: ”Nilssons och Ellerströms tolkning, min essä, din läsning måste vara ett svar, inte en repetition.”

Det återstår att se hur de nya redaktörerna ska förvalta det flaggskepp som går under namnet Lyrikvännen. Adam Westman och Saga Wellander svarar på fyra frågor om poesi, och det lovar gott om Wallanders bild stämmer, att en tidskrift kan erbjuda alternativ till annan media: ”Uppmärksamhetsekonomin som stor del av det offentliga kulturella samtalet präglas av premierar svartvitt tänkande, starka åsikter och övertygelser och extrema hållningar.” Låt oss hoppas att det går att fortsätta tjäna denna motståndshandling mot tidsandan!

20TAL:s senaste nummer, det tolfte sedan 10-talet övergick i 20-talet, har som tema ”Motstånd & medmänsklighet.” Det är ett temanummer om Palestina, lika välbehövligt som förra numret, som handlade om Ukraina. Mer än pliktskyldiga redovisningar blir det en angelägen antologi med dikter, noveller och romanutdrag, som visar bredden i samtida och tidigare palestinsk kultur. Detta är Kholod Saghirs förtjänst, då hon varit gästredaktör, med den uttalade uppmaningen från Edward Said, att låta litterära texter bli ett prisma där olika berättelser sprider sitt ljus, utifrån fyra komponenter som Saghir identifierar ur den palestinska erfarenheten: ”fördrivning och förlorade hem, död och förstörelse, uthållighet, kärlek och medmänsklighet.”

Utöver alla människor som dör sker en materiell ödeläggelse av skolor, bibliotek och boklådor. Det är en hopplös tid, eller med en av poeternas ord, Zakaria Mohammed: ”Jo, det finns hopp, men det är grymmare än förtvivlan själv” (översättning Jonathan Morén). Ida Börjel bidrar med ett utdrag ur den kommande diktsamlingen Röd anemon, som utgår från ett översättningsprojekt i Palestina från 2011 – tyvärr med en tematik som förblivit aktuell, som också samverkar med de fyra komponenter som Saghir föreslog.

Numret handlar givetvis också mycket om översättning, där Saghir förutom sig själv har anlitat Marie Anell, Jasim Mohamed, Jonathan Morén och Ida Börjel. Anells essä om översättning ger nya perspektiv på Camus Främlingen och koreanska fansubbing och fandubbing, det vill säga när fans gör egna undertexter och egna ljudpålägg. Allt detta i ett nummer som är lika upplyftande som det är deprimerande – som livet självt, kanske. Vad var det nu Kafka sa om hoppet? ”Å, massor med hopp, oändligt mycket hopp – bara inte för oss.”

Passet, Christer Boberg, Pamphilus

 

Vad återstår att göra i en vidrig värld? Kanske bemöter man det vidriga, ställer sig öga mot öga med det. I chapbookserien Pamphilus, en underavdelning till förlaget Ars Interpres, utges nu en tunn diktsamling av Christer Boberg: Passet. Den skildrar de vidriga omständigheterna vi lever i, med krig och osäkerhet.

Jag uppfattar titeln som en anspelning på ett vaktpass. Någon bevakar en position, som verkar ligga vid ett bergspass, eller snarare ett floddelta. Dikterna arbetar med ellipsen, alltså de tre punkterna: ”Vittnesbördet … / Har ingen … / Verkan … / Endast … / Värde …” Boberg, förlagsman på Trombone, har också verkat som ljudkonstnär, och i den här dikten fungerar de enskilda raderna nästan som ett hörspel, eller en monolog.

De romantiska poeterna längtade bort – en inställning Baudelaire tog med sig med sin formel ”Anywhere out of the world” (han lånade den engelska frasen från den obskyre poeten Thomas Hood). Vårt predikament är att vi behöver uppfinna en konstruktivare hemlängtan som inte tar hänsyn till nostalgin. Den situation som Bobergs dikt uppställer innehåller en signal, som kan uppfattas som en varning. Det är en arkaisk grundförutsättning, med någon som upprätthåller bevakning för att förhindra eländet eller vidrigheten att sprida sig.

Kanske budskapet ligger i avkodning. Det slår mig att många av de ord som förekommer i boken har med osäkerhet att göra, ord som ”kanske”, ”eller”, ”tänk om” och ”borde”. Något har bevittnats, och en kuslig födelse bildar fond i en av dikterna, ett barn med två huvuden. Det kanske (ligger inte poesins själva väsen i ordet ”kanske”?) anspelar på myten om Janus, han med två ansikten, där det ena blickade bakåt och det andra skådade in i framtiden – också det något av poesins väsen, att både bevara en tradition och skapa en ny.

Narrativet är symboliskt mättat, med det som visar sig ha två huvuden och som diktjaget försiktigt vidrör:

Det är som …

Att smeka …

Ljummet vatten …

Eller aska …

Eller solkatter …

Senast utgav Boberg två böcker – Ljusprolog och Ändå – som var både mer konventionella och mer originella än gängse diktsamlingar. Passet befinner sig någonstans däremellan, och tekniken med de korta raderna som följs av ellipsen var ett inslag redan i Ändå. Dikterna här har en saklig precision som kan leda tanken till Magnus Dahlströms prosa: den rigorösa blicken på tingen, där allt laddas med något olycksbådande. Men jag tänker också på en annan scen med en vakt: Sam Colby i Twin Peaks: The Return, han som vaktar en mörk glaslåda med maliciöst innehåll.

Riktigt så illa går det inte (än!) i Bobergs dikt, men nog går det att läsa den som ett varsel. Dikterna blir en kod för läsaren att förhålla sig till, där budskapet smyger fram sitt ”kanske” som en uppfordrande hälsning.