Fru Gregorius, Åsa Nilsonne, Natur & Kultur

 

I dag utkommer två romaner som utgår från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, och båda har siktat in sig på Helga, hon som är gift med pastorn och som ber läkaren om hjälp att bli kvitt sin man så att hon ska få leva med sin älskare. Det här kan tolkas på olika sätt: är hon en slug manipulatör som anstiftar mordet, eller vill hon bara att prästen ska sluta våldta henne på nätterna? Bengt Ohlssons roman Helga, som utkommer i dag, väljer att låta drygt trettio år passera efter mordet på hennes man.

 

Åsa Nilsonnes roman Fru Gregorius står för en ganska drastisk omtolkning, med minimalt stöd i Söderbergs roman. Här är Helga djupt och innerligt förälskad i sin man, men eftersom deras äktenskap är barnlöst söker hon sig till ärkenarcissisten Klas Recke för att försöka bli gravid med honom, medan prästen väntar på Guds ingripande. Men då måste hon avstå från samlivet med honom, för det skulle skapa antagonism med Reckes spermier och få dem att fly hennes livmoder. För att undvika misstankar väljer hon någon som sägs likna både henne själv och Gregorius, men skulle verkligen snyggingen Recke ha likheter med Gregorius?

 

I och med att Helga görs ansvarsfri blir doktor Glas en ännu större skurk än Söderberg gör honom. Hans skäl att mörda Gregorius lämnas i dunkel i den här romanen, som skuggar tidsförloppet i Doktor Glas. Men Glas egna motiv kan vi knappt ana oss till, då allt förmedlas från Helgas perspektiv, och hon har ingen aning om vilka illvilliga ränker den hemlighetsfulle läkaren smider. Men i korthet kan han väl kallas lika sexnegativ som Helga kan kallas sexpositiv.

 

Det här sker med tidstypiska omskrivningar. Mindre lyckade är de relativt många anakronismerna, som Nilsonne lägligt nog ber om ursäkt för och belastar sitt eget dåliga omdöme då hon konsulterat två Söderberg-experter, Nils Sjöstrand och Kurt Mälarstedt. Om hon hade lyssnat på deras råd hade vi sluppit klyschor från 1990-talet (”kratta manegen”) och 2000-talet (att något ”skaver”). Det är också svårt att föreställa sig en kvinna som levde kring förrförra sekelskiftet yttra fraser som ”att pausa samlivet”, eller att hon skulle citera Astrid Lindgren-frasen ”Han fattas mig” när prästen har dött. Det är också onödigt att påstå att Oidipus slet ut sina ögon när sanningen gick upp för honom.  

 

Ibland verkar det som att Nilsonne knappt har läst Doktor Glas. Den varma sommaren som dagboksförfattaren återkommande skildrar nämns inte här. En detalj som stör mig är att Helga är så blind för prästens skavanker. Det behöver påpekas att det inte är någon fix idé hos Glas att prästen är anskrämlig både till det yttre och inre, då det är något som bekräftas av den oberoende källan Markel, tidningsmannen. Här behöver Nilsonne tänja på förutsättningarna på ett tämligen grovt sätt. Likaså när hon gör Gregorius till en förkämpe för kvinnors rättigheter, något som nog var osannolikt hos en präst av den gamla stammen som han representerar.

 

När Helga funderar på vad Gregorius ska tänka om henne som gammal får jag lust att påminna henne om att han är drygt trettio år äldre än henne, så även utan Glas ingripande skulle han aldrig behöva se henne som gammal. Prästen är i Nilsonnes roman långt ifrån den bortkomna och harmlösa huvudpersonen i Bengt Ohlssons eponyma roman Gregorius (2004), men förstås också långt ifrån det kåta vilddjuret i Söderbergs roman.  

 

Jag ska inte förneka att det trots allt finns goda aspekter ur det här arbetet. Helga är inte nådig mot sin älskare: ”Klas Recke fick min kropp att gäspa”, utbrister hon frustrerat vid ett tillfälle. Och slutet är en raffinerad cliffhanger. Men det förhindrar inte att Nilsonnes svåra ekvation inte går ut: Helga är genom romanen egoistisk, lögnaktig och manipulativ – och samtidigt en otroligt godhjärtad människa. Sådana människor finns bara i fiktionen, och ärligt talat borde de inte ens finnas där.