Altid søndag, Maja Mittag, OVBIDAT

 

Det är lätt att förklara vad en sonettkrans är: fjorton fjortonradiga sonetter där varje dikts avslutande rad blir inledningsrad i nästa sonett, vilket leder fram till en avslutande sonett – mästarsonetten – som består av inledningsraderna i de fjorton föregående. Desto svårare att ge ord åt den sällsamma känsla som infinner sig när denna metod iscensätts av en skicklig poet.

 

Från svenskt håll har på senare år bland andra Lars Anders Johansson, Jonas Gren, Olivia Bergdahl och Hanna Rajs skrivit sonettkranser, och något säger mig att Malte Persson borde ha gjort det, men det var kanske bara något jag har drömt? I Danmark torde Inger Christensens Fjärilsdalen vara avskräckande i sin fulländning.

 

Skam den som ger sig, verkar Maja Mittag ha tänkt när hon trots allt ger sig i kast med den svåra formen i boken Altid søndag, som utkommit i förlaget OVBIDATS serie häften för prenumeranter. Hon skippar rimmen, vilket säkert en och annan puritan uppfattar som fusk eller bara slapphet. Det kan också ses som vara i linje med hennes outtalade intention att skriva utan att söka det tillrättalagda eller bejaka det behagfulla.

 

Vad hon åstadkommer blir då något som kan erinra om de dikter av norska Ingvild Lothe vi kunde läsa för ett par år sedan: ofiltrerade rapporter från ett liv som innehåller sin beskärda del av ångest och sex, och uppsökandet av något som botar tidsandans kval. Vad skulle det vara? Kärlek? Nja, verkar diktjaget uttrycka:

 

sån mente jeg det ikke, første gang jeg

sagde jeg elsker dig, havde bare

brug for nogen at sige det til, ok?

 

Likgiltighet kan vara en konstruktiv strategi för den som inte vill såras av det här hårda livet. Svåra känslor balanseras med lätt hand, och ängslan maskeras med ironiska kommentarer om tidigare älskare som namnges med siffror:

 

sammenstøder i den bedste netto

med du1, der droppede mig efter det

allerførste angstanfald, her er du2

han bollede vores fælles veninde

 

du3 var jaloux på min debut (fjollet)

aldrig før set så ikonisk et break-up

du4 spurgte: vil du flytte inde her

vi havde aldrig forladt lejligheden

 

Debuten som så diskret nämns var Jeg øver mig i at være glad, från 2016. En utsökt titel! Och vad menas då med den här utgåvans titel: hur stämmer det att det alltid är söndag? En kan erinra sig en av Morrisseys tidiga hitlåtar, ”Everyday Is Like Sunday”. Ett liv med bara söndagar låter förstås som en önskedröm, men det finns också något farligt i att önska sig saker, eftersom det blir gruvligt tomt när ens önskningar slår in.  

 

Vad Mittag visar är bland annat att det är stor skillnad på att vara självmedveten och självupptagen. Fast det är knappast skadligt att vara självupptagen, bara en kan parera det med en rimlig dos självironi. Det är en balansgång hon lyckas väl med i dessa totalt femton dikter.