Mycket har varit bra med Novellix, sedan de introducerades 2011. Idén är slående enkel, med noveller i ett format som passar ypperligt för en hyggligt kort resa i lokaltrafiken. Ändå måste jag resa några invändningar. På senare år har det varit stört omöjligt att köpa enskilda titlar, utan man har tvingats hålla till godo med presentaskar med fyra utvalda titlar – givetvis betingar dessa askar ett högt pris och man får på köpet någon eller några mindre önskvärda böcker.
Därför har jag länge letat efter en av de senaste utgåvorna, novellen Änkan och papegojan av Virginia Woolf. Den lokala bokhandeln? Nä, den finns bara om du köper tre andra i likartad formgivning, under det något krystade namnet ”drömmar”. Bokmässan? Nä, samma besked där, med asken i drivor och inte en ynka Woolf-singel i sikte.
En annan invändning är den slarviga presentationen. Det här är tredje gången Woolf lanseras av Novellix, men hittills har ingen bok behövt någon introducerande text förutom en snål bildtext på omslagets insida. Nåväl, Woolf kanske inte behöver någon presentation. Men det är lögn att hävda att de tidigare två är nyöversatta: Lappin och Lapinova var det av Alva Dahl (2016), men Arvet (2017) var bara den gamla översättningen av Margareta Ekström (1990). Nu har Helena Hansson översatt.
Är det då någon av Woolfs bästa noveller? Två saker behöver du känna till om Woolf som novellförfattare. Hon är lika undermålig som novellförfattare som hon är mästerlig som romanförfattare. Om du i dess helhet bara ska läsa någon engelskspråkig novellförfattare från den tidiga modernismen skulle jag hellre rekommendera Katherine Mansfield. Dessutom misstänker jag att Novellix inte direkt har plockat de bästa russinen ur den kaka som utgörs av Woolfs noveller, utan mer styrts av att antalet sidor ska passa bokformatet.
Därför saknas publiceringar av de få noveller som är riktigt bra, som ”Tre tavlor”, ”Tecknet på väggen”, ”Kew Gardens”, och ”Måndag eller tisdag”. De är helt enkelt för korta. Hur förhåller sig då Änkan och papegojan till Woolfs författarskap i övrigt? Tja, det är väl, hm, en charmig bagatell kanske man kan säga utan att bli allt för infam. Trots att novellen har 99 år på nacken innehåller den ett inslag som med visst fog kan kallas postmodernt, när hon skriver in maken Leonard Woolf i intrigen, eller noga räknat hans hus.
Det handlar, som så ofta i äldre litteratur, om pengar. En kvinna som kallas ”lytt” i Ekströms gamla översättning och ”halt” i Hanssons nya får besked att en bror har dött och att hon ska ärva hans rikedomar. Hon ser fram emot att på ålderns höst äntligen få njuta av lite lyx. Men hon går miste om pengarna, och dessutom är hon på väg att falla död ner på fläcken när hon är ute och vandrar i trakterna. Vädret är engelskt, och det är mörkt. Tänk vad bra om något kunde lysa upp i mörkret.
Och det börjar brinna i ett närliggande hus, och kvinnan hoppas det ska brinna tillräckligt länge för att hon ska ha nytta av ljusskenet när hon tar sig över ett farligt vadställe utan att behöva sätta livet till. Hon tackar Gud för eldsvådan, men eftersom Woolf är något mer än en dussinförfattare nöjer hon sig inte med en plot twist därefter utan hittar på två, och jag avstår från att spoila dem här.
För det är ju lönt att läsa den här novellen, även för den som genomskådat Novellix knep att hellre styras av författarnamnet Virginia Woolfs renommé än på kvaliteten i den enskilda novellen. Den är väl … ok, kunde en säga. Kvinnans reaktion när hon får veta att brodern är död utbrister hon i Hanssons nya översättning ”Jösses amalia”. ”Herre jemine”, säger hon i Ekströms gamla. Hos Woolf: ”Lawk a mussy”, som i rättvisans namn är mer än lovligt svåröversatt.
För annars är det som vanligt fröjdefullt att ta del av Hanssons översättning också av Woolf. Vad den här novellen lär en är också att vi ska inte ta ut vare sig glädje eller sorg i förskott, men framför allt visar den vådan av att ropa hej innan en har tagit sig över bäcken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar