I östra himlen, Daniel Möller; Elogia Uplandiae, Lars Hasselblad, Edition Tegnér

 

Framför mig ligger två färska böcker från det påpassliga förlaget Edition Tegnér, som i drygt tio år bedrivit en verksamhet vars ena syfte varit att lyfta fram – lyfta tillbaka – poetiska författarskap från förr som av olika anledningar har tystnat. Ett sådant namn är Lars Hasselblad, men där finns även häften från etablerade fortfarande verksamma poeter, som Jesper Svenbro och Lennart Sjögren.

 Förlagets backlist har med några signifikanta undantag, som stjärnskottet Elin Kvicklund, blivit en manlig klubb. I det imponerande stallet finns sedan tidigt datum Daniel Möller, känd också som översättare och som en av redaktörerna för Bonniers tunga antologi Svensk poesi från 2016. Hans bok heter I östra himlen, och består av en prolog, 28 romerskt numrerade kortdikter, samt en epilog.

Temat för dikterna går dysterhetens ärende, och det är för det mesta mörkt, där det redan i tredje dikten konstateras: ”Jag frös när jag sa orden / Och kröp in under spegeln – / Jag väntar väntar på nästa andetag / Ditt namn är is i mitt hjärta”. Samtidigt frammanar Möller ganska stora språng mellan det tungsinta och det lättsamma. Dikterna påminner om ramsor, där kärlek och uppvaktning tar stor plats.

 I dikterna finns en vädjan om att ges chansen att återskapa något som har gått förlorat. Stämningsläget kan kallas för bidande, även om det råder viss oklarhet kring vilken typ av relation det handlar om. Något som förstås är ett av poesins (många) privilegier, att tillåta sig den typen av fruktbar ovisshet. I epilogen sammanställs ett prosaiskt hångel med en religiös tilldragelse, och sättet att så sömlöst föra in sexualitet och trosor med Gud och hans änglar har jag inte sett förutom hos Nick Cave.

 För tio år sedan gjorde Jonas Ellerström en fin insats för att teckna en alternativ 1900-talshistoria för den svenska poesin med boken Under tidens yta. Ett av namnen där var Lars Hasselblad, vars debut från 1967, Moln med lysande kanter, utkom i nyutgåva på Edition Tegnér i fjol. Den bok som nu utkommer, Elogia Uplandiae, är ett särtryck av en dikt från Hasselblads andra bok från 1970 – sedan skulle det inte bli fler diktsamlingar från honom.

 Föreläggande bok/dikt är förstås otillräcklig för att ge en rättvisande bedömning. Gemensamt med Möller finns de tvära kasten mellan olika stämningslägen, med stark betoning på kontrastverkan. Högt och lågt blandas på ett sätt som kan erinra om postmodernismen, men vi ska kanske hålla våra hästar, med tanke på att postmodernismen stampade på den svenska litteraturens marker först under 1980-talet: så blir Hasselblads projekt något av pre-postmodernism.

 Olika stilarter blandas således, men även olika tidsskeenden. 1600-tal med 60-tal (boken utkom 1970). Skickligt balanserar Hasselblad mellan olika positioner, där nostalgin bara är en av flera potentiella metoder att nå – tja, vad vet jag, lindring eller befrielse från det som tynger en. Därmed blir hans dikt i någon mån hymnisk, i någon mån sorglig, som en slags elegisk lovsång.  

 I Elin Kvicklunds fint skrivna efterord påminns vi om de guldkorn som det förflutna kan innehålla, och visst finns det fog för den uppfattningen. På senare år har den svenska poesin vitaliserats med nyutgåvor av bland andra Anna Greta Wide, Sandra Holm och Kerstin Söderholm. Hon föreslår också en utmärkt bild av barndomens dilemma, att vi må drömma oss tillbaka, men når aldrig kontakt med den vi var då: ”Natt efter natt har tid runnit över ängarna. Ändå kan barndomens landskap vara ett hem på jorden för den som behöver en plats att kalla hem. Det om något är värt en lovsång.”