Adventskalender, Alva Dahl, Syster Enbär

 

En oväntad fördel med att ha slagit ned sina bopålar i Jönköping är den utmärkta kristna bokhandeln Nya musik. När jag såg att Alva Dahls Adventskalender endast skulle säljas i ytterst få boklådor i Sverige och att en av dem var just detta vallfärdsmål såg jag förstås till att förse mig med ett exemplar. Nu är ju poängen att läsa de 24 dikterna i kronologisk ordning, en om dagen, men jag har tjuvläst i förväg för att kunna leverera den här texten i god tid.

 Det rör sig alltså om 24 treradingar, i gränslandet mellan aforism, fragment och dikt. Det är också en bok som kan återanvändas. Idealet är förstås att du kan vända blad och läsa dagens trerading medan frukostgröten tillagas. De levnadsråd som erbjuds ger onekligen goda tillfällen till kontemplation. De korta dikterna kan vara så här korta: ”jag är här / du är här / i det som är”, men är oftast aningen mer omfattande. En klar favorit hittar jag exempelvis i nummer 13, men här ska inte allt citeras, för då går du miste om den belöning som jag antar väntar vid daglig läsning.

I en krönika nyligen i SvD skrev Marit Furn om prepperskulturen och de nya råden om krisen som MSB skickat ut. Kanske vi ska vända vår blick från avgrunden och uppskatta det som finns ovanför allt det hemska som vi matas med. Kanske det går att leva ett alternativt liv, som inte enbart fokuserar på katastroferna omkring oss.

 Tolerans är ju vad kristendomen borde hålla fram och stå för – kanske kyrkans PR-stab behöver vässa sitt budskap? Att erbjuda ett tryggt rum behöver inte innebära att man blundar för allt det problematiska, och kyrkan och kristendomen har förstås bidragit med sin beskärda del av rysansvärda aspekter, missförhållanden och övergrepp.  

 Vad en bok som denna, en kalender som denna, då kan vara är just ett sådant alternativ. Alva Dahl är en författare – vi som läst henne tidigare är inte förvånade efter böcker om språk och de lysande prosaböckerna Längtans flöde och Havandeskapet. Hon bevarar mysteriet i tron, men håller det inte intakt – mer är det frågan om att hon sätter sökarljuset på sprickorna. Hon gör det också med en ganska dråplig humor som är helt oförutsägbar. Det är en vanlig uppfattning: du måste vara innanför boxen för att kunna tänka utanför den. Kristendomen är ett bra exempel på sanningshalten i det påståendet.

 Det du Dahl skriver om kan vara en Gud eller dig själv – varför välja? – och ett incitament att överlämna ditt jag och ingå i något större. Den röst Dahl anlägger är tillitsfull och övertygande. Du litar helt enkelt på den som försynt befaller med sitt tydliga budskap: du behöver det här. Du behöver ljus, hopp och den frälsning som – sorry, alla Hanna Hellquists – inte skänker någon lindring eller befrielse från din oro och din längtan och dina plågor. Nej, men du får något som är ännu mer värdefullt: en uppfattning om att du själv inte är det viktigaste i någons liv, allra minst ditt eget.

 Då kan du ställa de mer relevanta frågorna. Är det liv du lever nu verkligen det som du är avsedd att leva? Är det livet det bästa du kan åstadkomma? Ja, livet är hemskt, men det finns saker vi kan göra åt det, om vi gör oss mottagliga för att det går att förändra.