Natt och aska. Förintelsens litteraturer, Daniel Pedersen, Nirstedt/Litteratur

 

Hur ser skönlitteraturen ut som förhåller sig till Förintelsen? Det är en oöverskådlig textkorpus, som inte bara inbegriper överlevandes vittnesmål. Tidigare i höst skrev jag till exempel om Aurore D’Hondts grafiska roman Ginette Kolinka, överlevare från Auschwitz-Birkenbau. Några av de mest lyckade framställningarna har också skrivits av barn till överlevande, som Art Spiegelmans Maus.

Denna oöverskådliga mängd har fått en svensk uttolkare. Daniel Pedersens bok Natt och aska. Förintelsens litteraturer är en initierad bok som behandlar ämnet både på bredden och djupet. Inledningen åskådliggör den grymmaste av handlingar: desperata föräldrar som från förseglade tågvagnar mot förintelselägren bänder upp en planka för att knuffa ut sitt spädbarn, omsorgsfullt inlindat i tyg, filtar, kuddar. Det fanns en minimal chans att barnet inte skulle ätas av vilddjur eller skjutas av nazister, utan upptäckas av någon godhjärtad person som lät det överleva. Denna minimala chans var ändå bättre än alternativet: en garanterad död vid framkomsten till lägret. Bilden är hämtad från Peter Handbergs bok Strö aska över ditt huvud. Jag tror aldrig att den kommer att lämna mig.

 

Men berättelser om Förintelsen äger ofta denna förmåga: att skapa bilder av förståelse. Och Pedersens poäng är lika tydlig som den är enkel: ondskan saknar en metafysisk dimension – i stället för att föreställa oss ett demoniskt skratt handlar det om potentialen hos en människa, vad en människa gör mot en annan människa. Att som Pedersen gör, hävda att hela det nazistiska projektet handlade om logistik och praktiska problem, är faktiskt inte att underskatta dess vidd. Snarare tvärtom: det visar hur lätt dess metod kan övertas av kommande släkten. Stillsamt frågar sig Pedersen också varför dagens nazister talar så tyst om hur effektivt och framgångsrikt massmordet utfördes.

Imre Kertész, som bland annat skrev Mannen utan öde, den kanske mest obligatoriska Förintelseskildringen, får tillbörligt utrymme i den här studien. Han skrev: ”För att mörda miljoner judar behövde den totalitära staten när allt kommer omkring inte i första hand antisemiter utan snarare duktiga organisatörer.” I Pedersens bok finns flera liknande slutsatser. Som Hannah Arendts ord att nazismens värsta brott var att ”upplösa och förstöra konceptet människa”. En annan sådan slutsats handlar om att Förintelsen enbart kan skildras av undantagen, ”anomalierna” som Pedersen kallar dem. De som överlevde tillhörde en minoritet; de döda tiger. Här infinner sig en oroande fråga: vad döljs i den tystnaden? Får vi någonsin veta det?

 Notera också titelns distinkta markering: ”litteraturer”. Böckerna om Förintelsen är inget enhetligt material, utan snarare ett gigantiskt träd med många förgreningar – för att inte tala om starka rötter. Där finns olikartade uttryck, allt ifrån Victor Klemperers studie av Tredje rikets språkbruk till Primo Levis storslagna Är detta en människa, som får bokens längsta kapitel. Den frågan – i original det mer mångtydiga ”Om detta är en människa” – är en röd tråd i Pedersens resonemang. Vi måste se det mänskliga inte bara i de lägerfångar som efter befrielsen tedde sig utmärglade, spöklika, traumatiserade – utan också hos de byråkratiska nazisterna. ”Människan kan inte vara människa av sig själv, hon behöver omständigheter som låter henne vara det”, lyder Pedersens slutsats efter att ha resonerat kring Primo Levi.

 Jag märker medan jag läser att jag lockas citera från varje kapitel, nämna något om varje författare Pedersen tar upp, men uppgiften blir övermäktig. Det är en bok som tar upp processen, från livet före lägren, tillvaron i ghettona, lägervistelsen (kapitlet heter ”Anus Mundi”, världens rövhål, efter en bok av Wieslaw Kielar), samt ett efterspel med de tre stora rättegångarna i Nürnberg, Jerusalem samt Frankfurt am Main.

 Pedersen gör närläsningar av många av texterna, där långt ifrån alla är översatta till svenska. Det här ger förstås hans bok kvaliteter av referensverk, och jag kan bara beklaga att jag läser dikten under värsta tänkbara omständigheter: instängd i en trång buss, omgiven av människor som ägnar fyra och en halv timme åt sina telefoner, endast avbrutna av att de tuggar på chips. Men jag anar att det kommer att finnas anledning att återvända till boken, att dess ärende inte blir mindre angeläget att uppmärksamma i framtiden. Utan att bli någon summativ framställning, och utan att ha några heltäckande anspråk blir det ändå en encyklopedi.

 En dikt av Dan Pagis, ”Skrivet med blyerts i den förseglade vagnen”:

 

Här i denna transport

 

är jag Eva

 

med min son Abel

 

om ni ser min äldsta pojke

Kain, Adams son

säg honom att jag

 Pedersen visar hur den sista raden inte är oavslutad, utan kan knytas till den första, att budskapet är att kvinnan i vagnen inte är Eva men att hon blir Eva, att en av hennes söner har mördat den andra sonen. Så kan också Förintelsen göras begriplig, att det är genom en son som mördar sin broder. Kain är utanför vagnen, och så som Pedersen – och jag – läser dikten är han iklädd nazisternas uniform.

 I någon mening är det förstås omöjligt att förmedla erfarenheten av fånglägren. Mycket av det handlar om skilda referensramar. När en text tar upp saker som hunger, smärta och trötthet saknar vi som läser en hållpunkt: när vi hungrar vet vi att vi oftast kommer att äta strax, och har vi ont kan vi begära smärtstillande av läkare, och är vi trötta är det oftast ingen som hindrar oss från att sova. I lägren existerade inte denna ordning, och i en sådan enkel detalj visar Pedersen vidden av det ohyggliga. Ordet tortyr, till exempel, med sitt ursprung i ”förvridning” eller ”urledvridning”. Här visar Pedersen med sina exempel hur det får sin bokstavliga innebörd.

 Men hur ska det då ens gå att förstå? Den vanligaste referenspunkten Pedersen uppehåller sig vid är Dantes Inferno, som också används i flera av Förintelseskildringarna. En annan är Brueghels apokalyptiska målningar från 1500-talet. På Nationalmuseet visas just nu i deras utställning om romantiken en handfull av Goyas teckningar från tidigt 1800-tal, ”Los desastres de la guerra”. Dessa visar om inte annat att grymheterna inte saknar trådar bakåt – hans dokumentation av kriget mot de franska belägrarna 1808 berör också på obehaglig detaljnivå vad människan gör mot människan.

 Mängden exempel i boken är nästan överväldigande, ändå anar man att Pedersen har sållat hårt i materialet. Det här kunde ha blivit en bok i minst fem volymer, och ändå saknat egenskaper av att bli ens i närheten av heltäckande. En av de många saker som boken visar är att det finns lika mycket likheter som skillnader i de olika sätten att framställa Förintelsen. Inte minst fungerar den här boken som ett klart lysande incitament, där Pedersens förmedlande metod inte gör dig det minsta mätt, utan blir en vägvisare till ännu fler skildringar av Förintelsen.