Den sista boken om mordet på Olof Palme, Jon Jordås, Natur & Kultur

 

Hur ser mitt intresse för Palmemordet ut? Ja, det befinner sig väl någonstans mittemellan mitt måttliga engagemang för romarriket och den omåttliga förhäxning som Virginia Woolf utverkar på mig. Med andra ord har jag motstått lockelsen att trilla ned i privatspanarnas många kaninhål, liksom att jag bara läst en bråkdel av den omfattande litteraturen kring mordet. Men jag satt bänkad vid presskonferensen när utredningen presenterade Stig Engström, ”Skandiamannen”, som mördare.

 Att journalisten Jon Jordås nyutkomna bok heter Den sista boken om mordet på Olof Palme får mig att tänka på Kent, som nyligen annonserade att de återförenades, trots att de tog ett storstilat avsked för åtta år sedan. Är det här verkligen den sista boken om mordet? Det är det så klart inte, men en bra titel är det. Hans case rör en person i periferin, som ibland figurerat som misstänkt men avskrivits. Här anges hans namn som Christer A., och han beskrivs som ”enstöringen” (det kunde tbh ha varit titeln på en Kent-låt från 1998).

Problemet med argumentation är att i stort sett vad som helst kan bevisas. Här rekonstruerar Jordås fallet, ifrån mordnatten och framåt, och hans genomgång av spaningsarbetet och utredningarna är grundlig och – tack och lov – rappt skriven. Han snävar in på det mest väsentliga, och det har resulterat i en rafflande bok, spännande som en thriller.

 Är det då övertygande? Ja, till cirka 99% känner jag mig övertygad. För kruxet är att vi aldrig kan veta säkert. Men indicierna är starka nog – åtminstone starkare än vad som binder Stig Engström vid brottet. Det stora problemet är att båda är döda. Christer A. tog sitt liv när polisen, efter att anhöriga rapporterat att han mått dåligt, ringde på hans dörr mitt i natten. Det här sker 2008. Då hade han genomgått ett antal förhör med polisen, men dessa ledde aldrig till någon bekännelse.

 Det är mycket som pekar ut honom. Till exempel att mördaren enligt vittnen var en stabil skytt, som använde enhandsfattning på det tunga mordvapnet, en Smith & Wesson .357-magnumrevolver. Det vapnet avfyrades i hans lägenhet och rammade en tv-apparat. Han hade ett omvittnat hetsigt humör. Han var också medlem i en skytteklubb där han firade vissa triumfer. Utan att ange anledning står det i protokoll när han blev uppsagd som spärrvakt åt SL att han var olämplig att återanställa. I ett tidigare polisregister som handlade om att han misshandlat två hundar står det att båda föräldrarna är rädda för honom. Men framför allt stämmer hans fysiska uppenbarelse in på flera olika vittnesmål, däribland Palmes son.

 Kanske mordet kunde ha lösts om inte Hans Holmér hade klivit in med sina deliriska teorier om ett organiserat ”rövargäng”. Vilket? Välj själv, tycktes han mena, och Jordås listar dem: ”tyska RAF, jugoaslaviska UBDA, kurdiska PKK, kroatiska HPB, CIA, Sydafrika, Iran-Irak, Mellanöstern inkl. Israrel, EAP, Scientologkyrkan, baskiska ETA, irländska IRA, japanska Röda armén, italiensk högerterror, Sveriges Nationella Förbund, Bevara Sverige Svenskt, övrig nynazism. Med flera.”

 I efterhand är det lätt att se att det var dålig prioritering som gjorde att Christer A. under så lång tid tappades bort. Hans vapen sålde han enligt en häpnadsväckande orimlig uppgift till ”en okänd man på stan”, vilket Jordås påpekar torde vara osannolikt, då det skulle kunna användas i brottsligt syfte och då peka ut honom själv. Men det är just detta med ”det sannolika”, som lägger sig i och förstör, hur trovärdig Jordås argumentation än är.

 För ja, under tiden jag läser tänker jag ofta: så fel de måste ha haft med sin Skandiaman ändå. Det här är ju en mycket mer tänkbar gärningsman! Ändå går det inte att veta säkert. Mer än något annat är det här en kökkenmödding av tillfälligheter, sammanträffanden – och sannolikheter. Polisens grava inkompetens inledningsvis har ju lämnat fältet fritt för vidlyftiga spekulationer. Trots allt återkommer Christer A. i utredningen, som ett sår som vägrar läkas. Den här boken lägger ett kompetent och tättslutande bandage. Det ser snyggt ut, men vi som vet, vi förstår ju att såret finns kvar där under bandaget.