Glänta 2.24; Ord & Bild Nr 3-4. 24; Essä NR 17 2023

 

Tre helt nya nummer av landets kulturtidskrifter fortsätter smyga ut sin folkbildande ambition, oavsett om det handlar om kunskap kring kärnkraften, migrationen, eller vårt förhållande till vatten. Essä plockar upp en statlig offentlig utredning om kärnkraften. Ord & Bild har i sitt utforskande av de fyra elementen kommit till vattnet. Glänta har låtit Agri Ismaïl kurera ett kurdiskt nummer.  

 Gläntas nr 2.24 är fullmatat, och påminner om hur kurder historiskt har setts med oblida ögon av den svenska offentligheten. Tänk efterdyningarna av Palmemordet, då en viss Hans Holmér fick för sig att PKK-spåret skulle lösa mordet. Eller vårt nyliga inträde i NATO, som föregicks av avståndstagande av kurdiska grupper som YPG och PYD: tidigare ansedda som förkämpar mot IS och för kampen om frihet i Syrien, men nu stämplats som renodlade terroristorganisationer.

 

Bland de många konstruktiva frågor som ställs lyser en i särskild styrka: hur kan ett samhälle organiseras bortom nationalstaten? Det vore för mycket sagt att vi ges ett svar, men frågan blir stött och blött, genom berättelser om flykt, om statslöshet, om rotlöshet, om hemlöshet, om osynliggörande, och om rasism. Vi får lära oss om folkmordet som irakiska staten utförde på 1980-talet.

 Bland de olika perspektiven finns Zara Kjellners resa tillbaka till Kurdistan med pappan. Ismaïl själv skriver om Gulfkriget och om tekniken som gjorde dess distanserande effekt möjlig, men också att det pågår krig hela tiden i områdena kring irakiska Kurdistan: under första halvåret 2024 drygt tusen attacker utförda av Turkiet. Och Arazo Arif skriver om vilka tankar och rädslor kriget väcker, med en längtan om pacifism.

 Liksom Glänta har Ord & Bild sitt säte i Göteborg. Som bekant har de till varje nummer i år valt ett av elementen som tema. Eld och jord har tidigare avhandlats, och nu alltså vatten. Mest anslående faktiskt i bildmaterialet: sällan har jag sett foton med samma wow-faktor som Inka & Niclas Lindegårds färgglada ögonblicksbilder av vatten. De lyser på gränsen mot kitsch, men med spöklika twister, allra mest så i en svit ”Family Portraits”, med blixtgenomlysta familjemedlemmar vid vattenbryn.

 

Men bild i all ära, en tidskrift består också av ord. Mattias Hagberg skriver en personlig essä om Joseph Conrads relation till havet. Det är inte helt lätt att vara överens med Conrad, men Hagberg gör en inkännande läsning, delvis utifrån sin morfars erfarenhet som sjöman och delvis genom främst historikern Maya Jasanoffs stilbildande biografi Gryningsvakten. Stämmer det dock att intresset för Conrads böcker har ökat på senare år? Tillåt mig tvivla.

 Jag tvivlar ändå inte på värdet i Hagbergs essä, och var annars kan sådana kvalitativa och fördjupande texter om författarskap läsas, än i kulturtidskrifter? Jag vill också lyfta fram Patricia Lorenzonis essä om floder i Brasilien och Sverige, och S. Ayehsa Hameeds essä om slaveri, med utgångspunkt i Turners infama målning ”Slavskeppet (Slavhandlare kastar de döda och döende överbord – Tyfon kommer”). I somras kunde vi läsa Teju Coles essäroman Skälvning, som också innehöll ett resonemang om denna målning.

I Essäs senaste nummer (NR 17) finns nog den längsta källtexten hittills, en SOU 1956:11 med titeln ”Atomenergien. Betänkande med förslag angivet av 1955 års atomenergiutredning”. Den är på drygt 100 sidor, och därmed blir bidragen från de fyra essäisterna i kortaste laget. Men nog så intressanta, för den som tycker att det finns anledning att bilda sig i Sveriges historia. Med tanke på Essäs backlist kunde det räcka för våra politiker som är ivriga att sjösätta en kanon att kasta ett getöga hit, för sammantaget bildas en bildande kanon för vårt land, som säger oss kanske inte allt men tillräckligt för att förstå Sverige, det svenska och de svenska.

 Per Högselius, som tidigare skrivit om Göta Kanal, berättar här om hur vi förhöll oss till atomenergin och kärnkraften i början. Planen var att bygga 24 reaktorer, som blev 12, och numera 6 stycken i drift, även om en viss miljöminister nyligen gick ut med att vi måste bygga 10 stycken till (hon fick backa på det). Optimismen i början kan så här i efterhand te sig naiv. Charlotte Weigelt skriver kärnkraftens filosofi, och visar samband bakåt till Aristoteles syn på energin och naturen. Ett av hans citat fungerar som en nödvändig påminnelse om perspektiv som glömts bort av vår hybris: ”Eftersom även konsterna frambringar sin materia, antingen i oinskränkt mening eller genom att göra den brukbar, använder också vi allt som om det vore till hands för vår skull (även vi utgör på sätt och vis ett ändamål …)”.

 Axel Andersson tecknar ett porträtt av mannen bakom utredningen, Erik Grafström, och det tänkbart ironiska i hans efternamn, i hur slutförvaret ska hanteras: bokstavligt talat något strömalstrande som läggs i graven. Men konsekvenser ingick inte i någon större utsträckning i utredningen. Elise Karlsson korsklipper några besök i Ågesta där Sveriges första kärnkraftverk drevs 1963-1974. Hon skriver med behärskat ursinne om politiken som en dödsdrift, och hittar ett alternativ i folkmyllret i Farsta: ”På trots mot samhällets kollektiva dödsdrift finns ett lokalsamhällets kollektiva pågående liv. Och framtid, finns.”