Ulrica Rosenlund, Per Svenson, Edition Tegnér

 

Om du känner till Ulrica Rosenlunds öde är du antagligen teaterhistoriker. Hon föddes 1761, gjorde som sextonåring succé som Ifigenia i Racines pjäs på operan vid Stora Bollhuset i Gamla stan. Hon dog två år senare, i vad som torde ha varit tuberkulos. Enligt wikipedia var hon ”älskvärd”, på 1700-talets språkbruk ”täck”.

 Per Svenson på mikroförlaget Edition Tegnér har skrivit Ulrica Rosenlund, en scen mellan den trettioårige kungen, Gustaf III och den nästan bara hälften så gamla Ulrica. De möts hastigt en vårdag 1779 vid en loge på Drottningholms teater. De flirtar lite med varandra, oskyldigt och näpet. Sedan är ögonblicket förbi. 26 maj samma år dör hon.

 

Det är en litterär fantasi. Gustaf III hyllar hennes skönhet:

 

Åh, ni är bara så vacker,

         Mademoiselle.

      Vi ska minnas er

nästa gång det regnar,

        om det regnar

så här vackert igen.

      Låt det bara tilla!

 Tilla? Det är ett ord Gustaf III liksom hittar på i stunden. Eller, det är förstås Svenson som spekulerar. Detta hastiga möte är snart förbi, men de hinner utöva något som med lite god vilja kan kallas magi – åtminstone retas de med varandra med magin som medhjälpare. Det är lekfullt, men med allvaret som fond. När Gustaf III berör livets korthet frågar hon: ”Är då Ert liv så kort?” varpå han svarar: ”Ja, jag tror det.” Här förutser han sitt eget dödsfall, tretton år senare.

 Till boken hör ett bildmaterial som lägger sig nära texten och en förklarande essä av Elisabeth Mansén. Hon berättar om hyllningsdikter till Ulrica, författade av snillena Leopold och Kellgren – den senares minnesdikt trycks direkt efter Svensons pjäs. På 1770-talet var talad teater outvecklad i Sverige, som hade överskott på sångare. Situationen påminner om när stumfilmen övergick i ljudfilm, med många stumfilmsstjärnor som inte klarade övergången (Greta Garbo hörde till de mer lyckosamma med karriär inom båda fälten).

 Ulrica Rosenlund sågs som en lovande stjärna, någon som kunde använda sin talade röst i pjäser utan sånginslag. Nu stannar allt vid ett löfte. Svensons pjäs berör indirekt det Stendhal beskrev som formeln till skönhet: ”Ett löfte om lycka”. Det vore för mycket att säga att Ulrica kommer till liv i den här korta scenen. Mer liknar det andedräkten som någon lämnat spår av på en spegel. Mönstret som bildas är snyggt, men det försvinner snabbt. Som allt vackert.