Bartleby, skrivaren, Herman Melville, översättning Marie Berthelius, Bakhåll

 

Med stillsamt jubel mottar jag nyöversättningen av Herman Melvilles på så många plan förtjusande novell Bartleby, skrivaren, av Herman Melville. Marie Berthelius har översatt och skrivit ett gediget efterord, och novellen hör till novellkonstens genuina mästerverk. Den skrevs redan 1853, men har fått oväntad aktualitet på senare år. Inte enbart på litterära meriter är det därför glädjande att Bakhåll nu ger ut den i en nätt volym, för det är inte bara en novell som finsmakare vördar: det här är också en politisk text med potential att i grunden förändra vår livshållning.

 Jag torde ha läst den första gången när jag för cirka trettio år sedan pluggade engelsk litteratur på universitetet i Umeå. I min Norton-antologi på 2500 sidor är denna novell rikligt understruken i blyerts, med kommentarer i marginalen som jag nu inte begriper. Ungefär i samma veva översattes den senast till svenska, av den oförtröttlige Sam J. Lundwall.

Bartleby blir i Melvilles novell något av en urkund för den moderna människans predikament. Han tar anställning på ett kontor på Wall Street, som kopist av lagtexter. Han är en ”scrivener” i original. Kruxet är att när han får uppdrag av sin chef, novellens pedantiska och prudentliga berättare, svarar han frankt: ”Jag skulle föredra att inte göra det.” (”I would prefer not to.”) Det här blir hans återkommande fras. En enkel arbetsvägran? Ingalunda. Mer handlar det om ett snillrikt modus operandi.

Novellen ger inblick i den typ av kontorsarbete som utfördes i mitten av 1800-talet, med fina porträtt av medarbetarna, den nyckfulle äldre engelsmannen Turkey, den hetsige tjugofemårige Nippers, samt pojkvaskern Ginger Nut. Bartleby, med ”sällsynt sövande framtoning”, svarar på en jobbannons, men det blir snart det sista han gör av aktivt slag. Men ändå inte: för på något sätt uppehåller han sig vid kontoret, där han mest jobbar bakom en skärm. Det är bara det att han inte lyder order (ett underförstått ”non serviam” vidlåder hans agerande). Aktualiteten förstärktes i helgen när vi kunde läsa om en anställd på Arbetsförmedlingen som fick sparken efter att ha hållit sig undan arbetsplatsen i nästan 20 år - en hoppas att hon bemötte alla propåer om att återvända med ett lakoniskt "Jag skulle föredra att inte göra det". 

Det är en fridfull protest, men – som Ulf Olsson visar i sin magistrala genomgång från tidigare i år, Olydiga undersåtar – är det också en protest med vissa avigsidor. Bartleby kopplas där till excentrikern. Under rörelsen ”Occupy Wall Street” som genomfördes 2011 höglästes novellen om Bartleby, och det stämmer förvisso att originalets Bartleby också ockuperar sin arbetsplats, sitt skrivbord, tills polisen kör bort honom till slut. Men inte förrän han drivit sin chef till närapå vansinnet.

Men berättaren gör ändå sitt bästa för att förstå Bartlebys agerande. Här Barthelius översättning först, och sedan originalet, för en studie i hur skickligt hon har överfört det stillsamma upprördheten hos Melvilles jagberättare:

 

Ingenting förargar en seriös person lika mycket som passivt motstånd. Om individen som möts av detta motstånd inte har en inhuman karaktär och den som motsätter sig är fullständigt harmlös i sin passivitet kommer den förre, när humöret stiger, att välmenande sträva efter att med fantasins hjälp tolka det som omöjligen kan redas utav hans förstånd. Så betraktade även jag mestadels Bartleby och hans fasoner. Stackars sälle! tänkte jag. Han menar inget illa, det är tydligt att hans avsikter inte är att vara hutlös – hans uppenbarelse är bevis nog för att egenheterna är ofrivilliga.

 

Nothing so aggravates an earnest person as a passive resistance. If the individual so resisted be of a not inhuman temper, and the resisting one perfectly harmless in his passivity, then, in the better moods of the former, he will endeavor charitably to construe to his imagination what proves impossible to be solved by his judgment. Even so, for the most part, I regarded Bartleby and his ways. Poor fellow! thought I, he means no mischief; it is plain he intends no insolence; his aspect sufficiently evinces that his eccentricities are involuntary.

Borges menade i en text om novellen ”Bartleby” att Melville förutsåg Kafkas parabler, med sitt lågmält muntra språk om ett skändligt ämne. Han anger också att en av Melvilles romaner, Mardi, med sina oändliga sökanden på ett oändligt hav också förutsåg Kafkas romaner Slottet och Processen. Utan att Borges nämner det finns förstås parallellen också till Kafkas svältkonstnär. Nog finns det också något i novellen som uppvaktar det oförklarliga, som också är något av litteraturens väsen, att ställa oss inför det som inte omedelbart görs begripligt. Det är en novell som smittar av sig: nog vill vi också lite till mans ibland säga att det finns saker vi föredrar att inte göra (senast Skolverket besökte skolan fick vi höra att de förvånades att lärare höll så hårt i styrdokumenten, vilket fick mig att fnissa lite i smyg).

När Melville gav ut novellen var han desillusionerad, efter att nyss fyllda trettio ha skrivit sju romaner och ägnat stor och långvarig möda åt romanen Moby-Dick. Besviken på den bristande uppskattningen ägnade han resten av livet åt att arbeta som tulltjänsteman, samt att skriva poesi som ingen hade efterfrågat. Ett undantag är novellen ”Billy Budd, sjöman”, som skrevs drygt trettio år senare, ett odiskutabelt mästerverk det också. Det må vara att vi slänger oss med begreppet ”mästerverk” lite för lättvindigt, men Bartleby, skrivaren är i alla fall en text jag inte klarar mig utan.