Änder. Två år i oljesandfälten, Kate Beaton, översättning Michael Larsson, it-lit

 

Förläggaren Martin Kaunitz fick mig att tappa hakan förra helgen när vi tillsammans med Therese Bohman deltog i ett samtal om litterär kvalitet i Nyköping. Han berättade om när han var sjuk förra hösten och läste Jean M. Auels fyra böcker om Grottbjörnens folk, och slogs av hur välskrivna de var. Det kan bli så att det som samtiden dömer ut omvärderas av senare samtider.

 När jag växte upp var tecknade serier det olämpligaste och farligaste som fanns, inte minst för att de skulle göra en dum som ett spån. Ändå – eller var det just därför? – hade serierna sin storhetstid just då, på slutet av 70-talet, när Fantomen tryckte varje nummer i 200 000 exemplar (nuvarande upplaga ligger på 20 000). Att serier femtio år senare skulle räknas som en seriös konstform fanns inte på den så kallade kartan.

 

Kate Beaton är en av de mer respekterade serietecknarna, med ursprung från Nova Scotia i Kanada. Bland hennes fans och tillskyndare räknas romanförfattare som Patricia Lockwood och Carmen Maria Machado. Hon introduceras på svenska med den självbiografiska Änder. Två år i oljesandfälten, som i stora drag handlar om hur hon efter universitetsstudierna tvingas sysselsätta sig med att jobba på de stora oljefälten i Alberta, för att betala av studieskulderna. (Tänk om Kanada hade haft CSN, där det ju tar tredubbla livstider att komma i kapp med sina skulder, hälsning en som knappt har börjat tugga på räntekostnaderna för mina lån från 90-talet.)

 Hennes tecknarstil liknar i någon mån nyazeeländska Toby Morris (vars serie ”On a Plate” är ovärderlig för den som behöver lära sig något om privilegier). Det vill säga: naiv och stiliserad, men ändå inte förenklad. I en av scenerna går Kate på en fest, och i köket står en grupp fulla män och hänger, med var sin pratbubbla som är helt tom – som illustration till hur berusningen påverkar vårt språk till det sämre fungerar det förstås ypperligt. Skvaller och pinsamheter hanteras också på ett bra bildmässigt sätt.

 Beaton bygger alltså på egna erfarenheter, och den bild hon tecknar av livet på oljefälten är långt ifrån någon förskönad bild. Hon säger sig härstamma från ”ett obemedlat område i en obemedlad provins”, alltså Nova Scotia. Därifrån tar sig alla som behöver en trygg anställning.

 Men trygghet är något som bara gäller den formella anställningen. På jobbet utstår Kate åtskilligt av sexism och trakasserier av olika art, inte enbart av sexuell karaktär. Den här serieromanen ger en provkarta på toxisk maskulinitet och vilka dåliga vanor som odlas i homogent manliga miljöer. Hon liknar en slags utsänd neutral observatör som hamnar i lag med prostituerade, följer sina kolleger på strippklubb, och genom hela berättelsen, i så gott som varje serieruta, råder en  kompakt iskyla.

 

Hon får jobba i redskapsboden, försöker ta sig därifrån och jobba på museum, men försörjningen finns ute på fälten, där hon så småningom hamnar på kontor, och blir någorlunda mer fredad från männens lystna blickar. Fast bara nästan, för även i kontorsmiljön härskar de avarter som går under benämningen ”manligt beteende”. Övergrepp sker, och allt förmedlas med någon slags neutral likgiltighet, vilket förstås bara förstärker det felaktiga och klandervärda.

 Även om Kate, huvudpersonen, är kantig, obekväm och tvär, styrs hon av en ständigt obotlig och hejdlös optimism. En del äkta vänskap hinns också med, inte enbart med andra kvinnor där – de fåtal kvinnor som söker sig dit, ska sägas, till denna nästan exklusivt manliga miljö. En gång säger hon, ”Jag vill bara vara en av grabbarna”, i ett fåfängt försök att smälta in. Men det låter sig inte riktigt göras, och hon bryts ned av försöken att bli en del av gemenskapen, en del av normen. Men det beror också på att normen är skadlig, med en utpräglad tystnadskultur kring psykiskt mående som dämpas av kokain och opioder.  

 Som dokument över en arbetsplats och dess hårda villkor går det att placera Beatons verk i en tradition, och ger en lika stark upplevelse som Patti Smiths ”Piss Factory” (mästerverk). Den bristande arbetsmiljön hamnar alltmer i fokus för den undersökning Beaton utför. Och miljön bryter ned männen, och ju längre vi kommer i berättelsen, desto tydligare blir det att det finns en politisk agenda bakom Beatons verk – titelns änder får också sin förklaring.