Danske poeten Rasmus Nikolajsen har tidigare inte översatts till svenska. Han debuterade 2000 och återfanns inte i de för svenska läsare introducerande antologierna Och ditt hjärta slår och slår från 2002 och Nervsystem från 2015, eftersom han kanske sågs som överårig redan då (han föddes 1977). Därför är det glädjande att han i höst utkommer två gånger på svenska. Dels Kanske själen, som nu utkommer på Flo förlag, dels Tillbaka till onaturen, som utkommer på Ellerströms i november.
Med den här boken breddar Flo sin utgivning, som hittills varit inriktad på prosa. För Kanske själen är poesi, eller (”kanske”) en slags prosalyrisk berättelse i det kortare formatet. Titeln är nästan öronbedövande vacker. ”Själen” är väl språkets snyggaste ord, och omslagets suggestiva målning – ett kollage av Troels Carlsen – låter den frihetliga fågelns ena vinge övergå i en anatomisk avbildning av en människoarm, som liksom betonar både vår närhet och vårt avstånd till djurens tillvaro.
Diktberättelsen handlar i stort om två personer. En man cyklar i Köpenhamn på väg till förskolan för att hämta sin dotter, och han tänker på hur hennes födelse gick till. Den andra personen är en farmor som sitter i en lägenhet med sina barn och en barnflicka, när det knackar på dörren. Hon är gravid: barnet sparkar i hennes mage. På andra sidan står Gestapos utsända hantlangare. Det är under nazisternas ockupation. Farmodern har inget namn, men kontexten låter oss förstå att hon hette Inga Lippmann, och var gift med motståndsmannen Ole Lippmann.
Det här har förargat Niels Barfoed, som skrivit en biografi om Ole. I en artikel i Information när boken utkom för två år sedan undrar han varför Ole är helt frånvarande i Nikolajsens bok, som har undertiteln ”Familjeversberättelse”. Barfoed menar att det inte görs begripligt varför Gestapo söker sig till lägenheten – Ole Lippmann hade bistått engelsmännen under kriget, och var därför eftersökt. I verkligheten gick Inga dessutom självmant till den adress som Gestapo hade koll på, så när det knackade på dörren var det självförvållat, något Nikolajsen underlåter att berätta.
”Det bakomliggande projektet för boken är att välta en staty i hamnen”, menade Barfoed. Det är en begriplig om än partisk invändning. Kanske Nikolajsen avsåg att flytta fokus från den mer berömda farfadern, att ärendet för hans bok mer handlar om att betona temat födelse. Dessutom är det ingen regelrätt biografisk berättelse, och att som jag gjorde ta fram fakta i målet kan ha en avsvalkande effekt på ens läsning: kanske det hade varit att föredra att enbart läsa boken frikopplad från sin autentiska bakgrund.
För det måste sägas hur bra den här boken är, och hur bra den står på egna ben. Det finns i skildringen av farmodern en intimitet som bereds plats i det förrädiska lugnet före de ominösa knackningarna: ”Solljuset / söker sig in i rummet och / smeker med stor ömhet håren / i hennes nacke, mer ömt än / vad en människa förmår.” Nikolajsen vet att använda sina litterära medel för att inte berätta för mycket, utan lämnar tillräckligt mycket osagt, mellan raderna.
Då kan också den biografiska berättelsen ges bäring bortom det faktiska. Då finns det anledning för oss som läser att beakta tillfällen när vår idyll också störs, om än inte alltid av olycksaliga knackningar på dörren. En fasa väcks varje gång telefonen ringer, för det kan vara dåliga nyheter (det är nästan alltid dåliga nyheter). Samtidigt är det svårt att föreställa sig skräcken inför att det kan vara mordiska Gestapomän som står för de dåliga nyheterna. I en kort inre monolog som en läkare håller ställs också den relevanta frågan vem som ska räddas och vem som ska förrådas när det gäller ens egen son: ”Om också / han kommer att utelämnas, om / blott någon frågar tillräckligt /enträget?”
Den som är vän i dag kan vara fiende i morgon, och vice versa. Hur ska vi lära oss känna igen de som vill oss väl och de som inte står på vår sida? Nikolajsens korta bok ställer frågor kring existensen, kring själen, kring födseln, kring döden. Skildringen av den cyklande mannen tar inte mycket plats i boken, men berör de mirakel som livet innehåller. Många böcker har skrivits om föräldraskap från mammans perspektiv, betydligt färre från pappans. Nikolajsens bidrag från förlossningen är inte bara därför viktigt:
genast
knep hon ihop ögonen och
skrek, med ens lösriven från den
värld hon hittills hade levt i,
var det som om verkligheten
rubbades, ja, eller också
var det bara jag som försvann
och i samma ögonblick kom
tillbaka som någon annan,
den samma.
När jag en gång besökte min mamma på förskolan där hon jobbade hade de en affisch med William Blakes dikt ”Förgiftat träd” på väggen:
Jag var ond på min vän och gav
min vrede luft, och min vrede tog av.
På min fiende var jag vred:
jag sade intet, min vrede steg.
Med tårar vattnade jag
mitt hat både natt och dag,
och solade varje kvist
med leende svek och list.
Och det växte dag och natt,
tills ett äpple i trädet satt,
och på frukten som lyste klar
min fiende såg, vems det var.
Och in i min trädgård han gled,
då natten sänkte sig ned.
Om morgonen glad jag såg:
min fiende död under trädet låg.
(Översättning Folke Isaksson.)
Nikolajsen aktiverar i sin bok Bertolt Brechts dikt ”Till kommande släkten” med dess appell, ”där ett samtal om träd / ses som ett brott eftersom det / döljer tystnad om så många / illdåd” (kursivering i original). Kopplingen till ockupationen under andra världskriget ger sig till känna även i nutid, för den cyklande mannen som blir en förmedlare av denna erfarenhet och hur dess förgreningar fortsätter verka. Att vara vid liv innebär också att bli delaktig i andras liv, som farmodern uppfattar det: ”Att hennes liv inte bara / är hennes eget”. Jag vet inget bättre recept för ett mindre olyckligt liv än det skådespelaren James Cagney sa när han långt efter pensionsåldern fortsatte upptäcka nya saker: ”Absorption in things other than self is the secret of a happy life”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.