Slask, Mikael Berglund, Bonniers

Mikael Berglund äger en besynnerlig fallenhet att notera de små detaljernas betydelse. Hans metod liknar Magnus Dahlströms: att nagla fast dessa obetydliga minimala förskjutningar av vardagen och ladda tillvaron med olycksaliga tecken. Att läsa de här två författarna innebär ofrånkomligen att du sätter dina sinnen på helspänn, i bävan inför vad som ska hända (oftast något olustigt eller olämpligt).

 

Berglunds debut var ovanligt imponerande och ambitiös. Ett föremåls berättelse om obesvar var en historisk roman av klassiskt snitt, men berättad med så sparsmakade medel att det nästan blev frustrerande. Ändå en mycket minnesvärd och löftesrik debut, och en talang han har förvaltat i två kommande romaner.

 

Nu i höst har hans fjärde roman Slask utkommit, och jag läser den med förförståelsen att det är fara på färde. Berättaren Melvin är i första kapitlet i sexårsåldern, och blir inbjuden hos grannfamiljen för att äta middag. Där finns den jämnåriga Hannah, och de blir genast oskiljaktiga. I utkanten finns också Mika, en något yngre adopterad tjej från en annan familj. Sedan tar berättelsen ett skutt in i gymnasieåldern, där Hannah och Melvin håller på att glida ifrån varandra, alltmedan de behandlar Mika illa, hon med sitt ”pantersvarta hår”.  

 

Det är gott om sinnesintryck i romanens anslag, där snoret, avgaserna och slasket dominerar: ”vintern ligger som ett uppfläkt lik över samhället, fullt av maggot och korpar.” Hannahs syster Alicia anges ha ögon som är ”diskvattensblå”. Berglund skriver med korta, återhållsamma meningar. Det skapar en underlig framåtrörelse, som bibehålls genom hela romanen. Att informationen portioneras ut så snålt får mig att skärpa uppmärksamheten. Det är tydligt att Melvin undanhåller saker. 

 

Medan han fortsätter tråna efter Hannah, ”stans tredje snyggaste”, blir hon ihop med Alex. Det finns gott om skarpa och humoristiska ordvändningar. Melvin kallar Alex för en epa – då kontrar hon med att han själv är en gokart. När han för sin mamma nämner en klasskamrat får hon veta att hon ska bli gynekolog. Mamman: ”Varför vill man det? Gillar hon att gräva folk mellan benen?” Melvin försvarar sig: ”Mamma du städar toaletter”, men hon får sista ordet: ”Inte medan folk sitter på dem”. 

 

Berglund fortsätter skriva romaner som frammanar platser att vistas i. Här befinner vi oss i Skellefteå-trakten. Han är också bra på att återskapa barndomens och ungdomens skörhet, tiden då alla intryck tog sig rätt in i oss. Beror det på att vi ständigt var så vidöppna? Om det stämmer att minnet är en författares viktigaste verktyg har Berglund gjort ett gott arbete i att skildra den här tiden, främst de sena tonåren, då större delen av romanen utspelar sig.

 

Här väntar en urladdning, med de otäcka underförstådda aviseringarna. Och spänningen ökar, i takt med att nävarna blir svettiga när de knyts, och våldet alltid ligger precis under ytan, redo att brista ut. Det är skickligt gjort av Berglund att upprätthålla denna spänning, men det finns också något hedervärt i hur han tar sina karaktärer på allvar och undviker att göra dem till klichéer.