Det var modigt gjort av 20TAL (som då hette 10TAL) när de för drygt tio år sedan gav ut en bok med ett urval av Jon Fosses dikter, i Marie Lundquists översättning som Långsam musik. Modigt, eftersom ointresset för den här norrmannen har varit monumentalt från svenskt håll, trots Nobelpriset i fjol. På mitt stadsbibliotek här i Jönköping förblev många av hans böcker kvar i hyllan efter priset.
Modet består dock längre än fegheten, och därför ger 20TAL Bok nu ut en utökad och reviderad utgåva. Vad som hänt sedan 2010? För min egen del: läsningen av först Trilogin, och sedan Septologin, samt att jag förra sommaren läste dikterna i original, Dikt i samling. Har det här gjort mig till en mer mottaglig läsare av Fosse? Rimligtvis är det så, även om jag var odelat förtjust i den förra boken.
Sju av dess dikter har fallit bort. I gengäld har 37 tillkommit. Inalles blir det 101 dikter, hämtade från den senare fasen (de två första nynorska samlingarna saknas). Svenska Akademien betonade i sin prismotivering prosan och dramatiken hos Fosse, men vi som läser honom gör ingen större skillnad på genre, fast nog var det snålt att utelämna poesin? För dikterna ligger tematiskt och stilistiskt nära både romanerna och pjäserna. Dikterna utagerar sina egna dramer.
Lundquist recyclar åtskilligt från sitt tidigare förord. Som översättare är hon ytterst skickad att översätta Fosses dikter. Beror det på att hon är poet? Måste poesi översättas av en poet? Nja, men nog behöver en översättare lära sig tänka poetiskt. I en ny podd från Örnen & Kråkan resonerade översättarna Gunnar Harding, Axel Englund och Tova Gerge om översättningen av i tur och ordning Lord Byron, Dylan Thomas och William Shakespeare. Harding var noga med att påpeka att använda ordet ”tolkning” när poesi översätts, och det är nog adekvat. Det slår mig också att bland de tolkningar jag har läst på senare år har majoriteten utförts av poeterna Malte Persson, Eva Ström, Jenny Tunedal, Jonas Ellerström, Magnus William-Olsson, Marie Silkeberg, Isabella Nilsson …
Jag är enig med Lundquist när hon menar att det i någon mening inte går att begripa vad Fosses dikter handlar om, eller förklara dess mening: ”jag vill inte veta vad det betyder”, utropas i en dikt, och det är en bra utgångspunkt. Många av dikterna etablerar en situation som vänder perspektiven ut och in: ”jag sitter i en båt / och mörkret är båten jag sitter i”. Det är ofta mörkt, kallt, blåsigt, regnigt. Men också ljust, och dragningen till det ljusa är något som förstärks i takt med att diktsamling läggs till diktsamling.
Ytterst handlar det om transcendentala krafter som sätts i rörelse, alltså driften mot det som förändrar och övergår i ett annat (högre) tillstånd. Begränsningar ska överskridas, och förväntningar ska betvingas. Religionen är så klart grundpelaren i denna strävan, och den som är allergisk mot en uttalad gudstro känner sig antagligen utesluten från dikterna?
Fast, måste det vara så? Kan inte dikterna istället ses som uppmaningar från en människa till en annan? Här saknas alla självmedvetna drag som ibland blir en belastning hos vissa poeter. Det är lite som för vackra människor, att de sällan är omedvetna om vilken effekt de har på oss andra – de gör oss lite förlägna, ödmjuka. Det går inte att vara snygg och inte veta att man är det, och det går inte heller att vara poet och förbli omedveten om att det är just det man är. Men Fosse koketterar aldrig.
För övrigt är Fosses gudstro inte beroende av några bevis:
Allt säger att Gud är. Ingenting säger att Gud finns.
Varför skulle Gud finnas? Gud som är?
Att finnas är att vara skild från Gud
för att Gud ska kunna vara och därmed för att allt ska kunna vara.
Dikterna frammanar ritualernas betydelse. Bön är upprepning, och många poeter har upptäckt det logiska sambandet mellan bönen och dikten. Fosse rör sig mellan ett begränsat fält. I en dikt från den första boken Hund og engel (1992) handlar det om en kvinna:
alltmedan hon, så likt en måne, är på väg
in i sitt
alltid, lika försvinnande
och alltid lika kommande
mörker
eller kanske är det ljuset
Dessa peripetier – ”eller kanske är det ljuset” – gör Fosse till sitt alldeles egna signum, och blir hans varumärke lika mycket som epifanin tillhör Tranströmer. Fosse intresserar sig för vändpunkter, avgörande ögonblick som kan ske i det fördolda, eller – för att tala klarspråk – i det mystiska. Återigen, du måste inte vara troende för att läsa Fosse, men det underlättar om du vill läsa honom med behållning.
Därför innebär inte heller läsningen någon ensidig trygghet. Du kan inte på förväg lista ut i vilken riktning läsningen ska ta dig, bara att du med visshet kan förlita dig på att det blir någon annanstans. Det är motsatsen till Ulf Lundells ”Ingen vart, bara bort” (som han förstås stal från Harold Pinter: ”There’s nowhere to go. So we could just go”), för hos Fosse är målet lika betydelsefullt som vägen. Förändringar är möjliga, och sanningar kan bara erhållas i paradoxens form (”det finns en rädsla / som inte gör oss rädda”). Fosse gör världen större för sin läsare, men inte genom att förklara den.
Hans dikter betvingar maktlösheten och hjälplösheten inför stora sorger. Han ställer oss inför det som är oöverkomligt i livet, men lämnar oss inte därhän i vår oro och rädsla. Han bevarar det gåtfulla och mystiska, och jag känner att det här vill jag inte ens förstå, bara befinna mig i den textvärld som han har skrivit. En textvärld präglad av saknad, brist och mörker, ja, men också av den kärlek som bemästrar alla tillkortakommanden. Även om han återkommer till oförmågan att förmedla en erfarenhet är det vad han gång på gång lyckas med, till synes utan att ens försöka.
Han försöker inte heller göra världen magisk med hjälp av enkla metaforer, utan klarar sig med enklare och kanske mer ursprungliga och mer tidlösa medel. Dikten ”Hennes rörelse” från 2013 kan få exemplifiera hur det enkla och det storslagna tillåts samexistera:
och hon tar fram sina händer
och så rättar hon till verkligheten
lite
så mycket som hon kan
och så blir verkligheten lite bättre
så fortsätter hon
minut för minut
det händer att hon blir trött
men hon ger sig inte
hon bara fortsätter
och även när hon lägger ner händerna
och sover och vilar
och är borta
för alltid borta
fortsätter hennes rörelser
Titeln Långsam musik är förstås väl vald. För en gångs skull är jag enig med den slitna klichén att det här behöver läsas långsamt, men det är ju dikterna själva som styr läsrytmen. Det är lite som att läsa Paul Celans ordkarga dikter. Fosse uppnår de två saker som alltid har styrt mig i min läsning av Celan: dels förvåningen, och dels igenkänningen. Detta åstadkommer en spöklik likhet: ”Vi står i regnet / och regnar bort / in i varandra” är rader som Fosse kunde ha översatt från Celans tyska, men det är förstås en egen dikt, i den mån något kan kallas ”eget” i en litteratur som till övervägande del är intertextuell.
Uttalad intertextualitet finns representerad i Fosses senaste diktsamling på norska, Poesiar från 2016. Där utgår han från den norska nationalskalden Henrik Wergelands 1800-talsdikter, och vad som utgör vad i dikterna vill han inte (kan han inte?) ge uttryck åt. De 22 dikterna därifrån pekar möjligtvis ut en ny riktning åt Fosses poesi – eller inte. I en av dikterna flyger två änglar – ”förnöjsamheten” och ”tillfredsställelsen” – till himlen ”för att hämta drömmar / till vår sömn”.
Någon enstaka gång reagerar jag på något besynnerligt i Lundquists översättning. Från den gamla översättningen har hon ändrat ett grammatiskt korrekt ”åt var sitt håll” till det mer otillbörliga ”åt vart sitt håll”. Norskan har ”i kvar vår retning”. Jag är lite osäker, men tror att norskan kan ha ”hver” istället för ”kvar” (eller blandar jag ihop nynorskan och bokmålet här?). Lundquist menar i sitt förord att hon vill återge något av det som i originalet saknas i ordböcker: ”Det som är vridet och konstigt på originalspråket måste ju också ha någon form av språklig defekt på svenska.”
Det som framför allt görs tydligt i ett urval är hur omärkbart konsekvent Fosse är, genom hela sitt skrivande, där poesin löper jämte prosan och dramatiken. Att jag har läst honom i original underlättar; ändå vill jag inte överskatta mina kunskaper i norska, och kommer att återkomma till både den fylligare norska utgåvan och denna urvalsvolym på svenska. Inte för att jämföra, utan mer för att förbluffas över det förträffliga att kunna läsa dessa storartade dikter på två så besläktade men ändock annorlunda språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.