Drömdagbok, Theodor W. Adorno, översättning Anna Petronella Foultier, Nirstedt/Litteratur

 

En tråkig bieffekt av min sömnmedicin är att mina drömmar har påverkats. Jag drömmer förstås, men dels har jag svårt att minnas dem, och dels har de blivit mindre intressanta. Förr kunde jag minnas upp till fem-sex drömmar per natt, och ofta var de spännande och tänkvärda bidrag till en rikare upplevelse. Men ska jag skylla på medicinen, eller beror det bara på att mitt liv har blivit tråkigare?

 

Varför drömmer vi? Enligt forskare behöver hjärnan bearbeta de intryck vi matas med under dagen. Men det är inte enbart i reparationssyfte vi drömmer, utan vi behöver också använda drömtiden som ett sätt att lära oss saker och lösa problem. Fast vi har också ett behov att öva oss inför potentiellt hotfulla situationer, och där kan drömmen ge oss nycklar.

 

Filosofen och sociologen Theodor W. Adorno skrev ned sina drömmar under längre perioder. Det är ett bra knep för den som bättre vill minnas sina drömmar. Hans ursprungliga plan var att publicera dem under sin livstid (1903-1969), men det dröjde till 2005 innan ett urval publicerades som Traumprotokolle. På svenska har det blivit Drömdagbok. Låt gå för det. Urvalet rör sig från 1934 till 1969. Under krigsåren bodde och verkade han i USA, men flyttar på 50-talet till Stuttgart.  

 

Det är mycket som är gemensamt för oss som drömmer. Adorno drömmer ofta om sex, kanske lite oftare än gemene människa. Åtminstone oftare än de cirka 10% av mina drömmar som har detta innehåll. Han drömmer också ofta om döden. Mer än en gång om avrättningar, ofta med giljotinen som redskap. I en av dessa dekapitationsdrömmar vaknar han med en erektion – en önskedröm för alla freudianskt inställda drömtydare …

 

Men går det att säga att en dröm avslöjar något om oss? Berättar drömmarna vem vi ”egentligen” är? Vad som kan sägas, är väl snarare att ju starkare neuroser, desto livligare drömmar. Med andra ord: om du saknar dramatik i dina drömmar, se till att oroa dig mer. Ibland är Adornos drömmar roliga, ibland obegripliga, som när han dansar med en hund iklädd frack. Det är förmodligen fler båtfärder i hans drömmar än i en nutida människas drömmar (vi färdas på andra sätt).

 

Också otidsenligt är de många bordellbesöken. En gång träffar han en kvinna där som är gjord av glas. Promenaderna i städer är något som nog är mer arketypiska, att vi vandrar i de världar vi har övergivit (i mina drömmar är jag alltid i Umeå). Men det är en värld som har förändrats, förvrängts, förstörts. Arkitekturen har reviderats, gatuplanen har rivits upp och infrastrukturen har försummats.

 

Adornos drömmar handlar i hög utsträckning om kontrollbrist. Mardrömmar saknas inte, men ofta vaknar han med ett leende, en gång med en färdigformulerad fras på tungan: ”Jag är lyckans martyr”. Det är förstås svårt att spekulera i vad som är tillrättalagt i hans protokollföring. I någon mån är en återgivning av något – en händelse, ett minne, en dröm – alltid en konstruktion, där vi infogar ett narrativ till det som annars bara är fragment och lösryckta tablåer.

 

Det som ter sig viktigt för stunden kan också i slutändan bli banalt. Eller som Conor Oberst sjunger i ”Lua”: ”What was normal in the evening / By the morning seems insane”.