Leken, Jörgen Gassilewski, Bonniers

 

Litteratur- och filmhistorien kryllar av lillgamla och beskäftiga barn. Ofta är de i tioårsåldern (en besvärlig period för ett barn …). Sällan, om ens någonsin, hamnar riktigt små barn i en huvudroll. Det kan vara förståeligt, för strikt talat: hur vet vi vad som försiggår i en fyraårings huvud? Våra egna minnen brukar börja i femårsåldern (undantag finns, även om det är med viss reservation inför vad som ska kallas ”minnen” och vad som är resultatet av andras upplysningar om vad som hänt).

 

Jörgen Gassilewskis nya roman Leken är ett nyskapande verk, där huvudpersonen är just fyra år gammal. Hon heter Juni, och det hela utspelar sig under en enskild dag på förskolan. Med sin inre monolog kan det erinra om ett av den modernistiska litteraturen portalverk. Är det här en anspelning på James Joyces Ulysses? Tja, tänk Leopold Bloom ersatt av fyraåriga Juni, men datumet är faktiskt trettonde juni i stället för det emblematiska sextonde juni som sedan 20-talet blivit ”Bloomsday”.

 

När man är hungrig blir man arg. När man är arg blir man ledsen. När man är ledsen blir man ledsen. När man är ledsen blir man glad. När man är glad blir man sömnig. När man är sömnig blir man mätt. Sedan går det runt igen.

 

Så här ser i stort sett hela romanen ut, förmedlad av fyraåringens medvetande. När läste du eller jag något liknande? Junis mamma är bilskollärare, pappan ”jobbar med städ”. En lillebror finns i periferin. Det finns vissa antydningar att mamman varit instängd och ledsen den sista tiden. Junis iakttagelse av föräldrarna vid dagens slut blir ett tydligt exempel på när barn vet både för mycket och för lite, och ser mer än det förstår: ”De skrattar båda två. Fast inte riktigt. Mamma är inte glad.”

 

Vad den här romanen lär oss mer än något annat är vikten av total närvaro. Endast så kan vi uppleva världen på dess riktiga villkor. Och Juni upplever världen så som den gör som gör det för första gången: en intensitet som vi sedan går miste om. Måste det vara så? Är det verkligen nödvändigt att vi tappar denna förmåga att vara i full kontakt med existensen? Mer handlar det väl om en inövad vana, att vi kunde travestera Simone de Beauvoir och säga att man föds inte till vuxen, man blir det.  

 

Länge känner jag mig villrådig när jag läser denna roman, men inser att Gassilewski tvingar fram en ny läsart, som inriktar sig på en hyperrealism. Som bekant är han företrädelsevis poet, med ett större antal diktsamlingar och två romaner i bakfickan. De två tidigare har handlat om kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 och folkmordet i Rwanda 1994. Här fortsätter han på sitt eget sätt och vis det dokumentära arbetet, men det kan också vara en fördel att den här gången leja poesins erfarenheter som tillvägagångssätt. Nu blir det en självklarhet att du tvingas överge dina förutfattade meningar om hur skönlitterär prosa ska skrivas. Har någon svensk författare, Jens Lapidus undantagen, konsekvent skrivit så här korta meningar?

 

Juni iakttar och beskriver sin dag, från lämningen på förmiddagen via frukost, utomhuslek, sångsamling, lunch, vila, sagostund, fri lek, mellanmål, utomhuslek, och hämtning. De som jobbar inom barnomsorgen kommer nog att känna igen mycket av de rutiner som romanen återger. Om Gassilewski har ett politiskt syfte (klart han har!), så handlar det mycket om att presentera ett inlägg i debatten om förskolans viktiga arbete, och visa att de är skamligt underbetalda stjärnor. Det här behöver han förstås inte skriva ut, men det framkommer mellan raderna, denna skildring av dolda hjältar som arbetar i det tysta. Den vuxna världen tillåts sippra in, i de diskussioner som personalen för och som Juni råkar lyssna på. Där finns en pik riktad mot skärmanvändandet.

 

Onekligen är det här en knepig bok: ens egna barndomsminnen är ofta dubiösa. När Juni skräms av spökvatten återupplever jag min egen rädsla för denna läskiga mix av vatten och mjölk (eller är det bara mjölk som jag tycker är ohyggligt?). Junis upplevelser går från idyll till hot, och ett rejält traumatiskt inslag saknas inte. En del ofrivillig humor uppstår också. Och ställd inför något nytt resonerar Gassilewski indirekt kring hur vi skulle bemöta det, med nyfikenhet eller avståndstagande. Jag vet vad jag skulle välja: nyfikenheten. Om det gör mig till ett barn får jag väl acceptera det. Juni blir den som visar barnets föredömliga förmåga att ta in omvärlden. Vi blir mer slutna, och vi måste väl det för att typ överleva.