Ett par år efter Benny Fredrikssons självmord utkom Lotta Fristorps reportagebok Benny – drevet, döden. Det var en välkommen bok som nyanserade rapporteringen om det drev som teaterchefen Benny Fredriksson utsattes för hösten 2017. Nu har Johan Hilton skrivit en mer utförlig och mer gedigen bok: Den siste teaterdirektören. Berättelsen om Benny Fredriksson. Mycket medvetet är den strukturerad i fem akter – som en klassisk tragedi – och växlar mellan en regelrätt biografi och en dokumentär kring spelet som ledde till att Fredriksson sa upp sig från Kulturhuset Stadsteatern.
Här berättas om uppväxten i en etta på 32 m2 i en tvåbarnsfamilj, en typisk arbetarklassbakgrund som på gott och ont präglade Fredriksson hela yrkesliv. Det var ett torftigt hem, intellektuellt och känslomässigt. Mamman var alkoholiserad, och efter skilsmässan valde han att bo med pappan. Senare, när han börjar sin bana som skådespelare, syns de aldrig i publiken. Under i stort sett hela sitt liv var Fredriksson helnykterist.
Lyckligtvis fanns en granne vars son var några år äldre, som lotsade honom in mot en bildningsresa. I någon mån är väl alla som inte är nepobarn självlärda, och Fredrikssons revanschlusta kan säkert härledas till uppväxten. I sommar har en annan teaterman, Stefan Larsson, sommarpratat om en liknande bakgrund. Hilton visar hur metodisk Fredrikssons klassresa blev. Från påvra omständigheter till dyra Paul Smith-kostymer och en plats mitt i kultursveriges smet.
Som chef var han omstridd. Här kallas han i vittnesmål för ”auktoritär och lynnig”. Han förefaller framför allt ha haft osviklig näsa för vad som var kommersiellt gångbart och samtidigt hade konstnärlig kvalitet, som täljde han guld av högsta karat. Som chef måste du förstås trampa folk på tårna, och som bekant är somliga mer ömfotade än andra. Det kanske inte heller förvånar att denna känslighet skulle vara så välutvecklad hos just skådespelare och regissörer, liksom att den osunda genikulten frodades just här.
Utan att gå så långt som att kalla Fredriksson för psykopat tycker jag att han påminner en smula om Patricia Highsmiths fascinerande romanfigur Thomas Ripley, och då tänker jag inte på hans samvetslösa mördande. Nä, mer tänker jag på den svenska titeln till den första romanen om honom, En man med många talanger. Det här är något som utvecklas hos den som inte är född med silversked i munnen, förmågan att utveckla dessa talanger, behovet att hela tiden visa sig bättre än andra. Som bevismaterial finns Fredrikssons många och långa arbetsdagar, som inleddes tidigare och avslutades senare än hos alla andra i teaterhuset.
Huvudfienden blir Aftonbladet i allmän mening och Åsa Linderborg i särskild mening. Här framstår det med all önskvärd tydlighet att skammen fortfarande sitter i, eftersom ingen vill uttala sig nu. Dåvarande tillförordnande ansvarige utgivaren Lena Mellin vägrar kommentera Fredriksson med argumentet att hon aldrig träffat honom, och reportern som skrev artiklarna, Joachim Kespner, hänvisar till nuvarande chefredaktören Lena K. Samuelsson, som inte var med på den tiden, och dåvarande chefredaktören Sofia Olsson Olsén var sjukskriven. Linderborg vill inte heller medverka i Hiltons bok, med hänvisning till att hon skrivit om Fredriksson i sin egna bok, Året med tretton månar.
Den tes som Aftonbladet drev på löpsedlarna, och som Linderborg i ett par krönikor förstärkte, var att Fredriksson en gång drivit en kvinnlig skådespelare till abort. Regissören Margareta Garpe, som jobbade med skådespelaren, hävdar att det här under inga villkor kan stämma. Snarare gavs skådespelaren chansen att spela första säsongen och bli ersatt om pjäsen fick en andra säsong.
Tidigt nämner Hilton de erinnyer som återfinns i de grekiska tragedierna, men det är ett spår han tyvärr släpper lite för lätt. Annars litar han på bärkraften i berättelsen, och det ska han förstås göra. Det här är en välgjord summering som med eftertankens kranka blekhet lyckas belysa händelserna på ett nyanserat sätt. Till exempel visar han att #metoo och #tystnadtagning inte kom som blixtar från en klar himmel hösten 2017, utan föregicks av fem olika nedslag: utredningen ”Plats på scen” 2006, rapporterna ”I väntan på vadå” 2007 och ”Att gestalta kön” 2009, SR:s granskning om sexism 2010, samt Vanja Hermeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna 2012.
Med sina tidigare böcker, bland annat en om Anthony Perkins och en om skjutningen i Orlando 2016, har Hilton visat att han är en driven, flyhänt skribent. Det är verkligen både till hans fördel och till hans nackdel, för jag är osäker på vad det betyder att jag kan sträckläsa hans bok nästan utan att hejda mig för reflektioner. Vad jag saknar är en mer synlig berättarröst, ett mer distinkt eller åtminstone personligt tilltal. Dramaturgiskt är det klanderfritt, med effektiva cliffhangers. Men stilen är en aning avslagen.
En av de saker som jag gärna hade dröjt vid är hur frilanskontrakten bäddade för missnöje, och Hilton hade gärna fått skriva mer om hur den politiska ekonomin urgröpte förutsättningarna för ett konstruktivt arbete. Som helhet har det ändå blivit en mycket läsvärd berättelse om teaterchefen, men också en exposé över svenskt teaterhistoria från 70-talet och framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.