Se sekunden, Malena Mörling, översättning Jonas Ellerström & Elisabeth Mansén, Edition Tegnér

 

Siv Cedering är en svensk poet som flyttade till USA som tonåring och därefter publicerade sig på engelska. Malena Mörling är också en svensk poet som flyttade till USA och därefter har publicerat två prisbelönta böcker på engelska. Cederings dikter har översatts till svenska av Matilda Södergran. Mörling har översatt namnen Edith Södergran till engelska.

 

På det obskyra förlaget Edition Tegnér utkommer nu ett sparsmakat urval av Mörlings dikter, översatta av Jonas Ellerstöm och Elisabeth Mansén. Ellerström, flitig som ett bi, har också stått för omslagets timglas. Det passar titeln Se sekunden, och den tidstematik som Mörling gärna uppehåller sig vid.

 

Här finns 21 dikter, ett knippe av dem handlar om en mamma och en om en pappa, och en handfull om de tre små pojkarna Max, Charlie och Sam. I en av dessa ställs många relevanta frågor: ”Hur mycket är ett grässtrå värt? […] Hur mycket kostar säkerhet? […] Hur mycket kostar natten? […] Hur mycket kostar rymden?”

 

I en dikt antyds att modersmålet är tystnad, och jag tänker att det stämmer mer på norrländska än på den skånetrakt där Mörling växte upp. Och barndomen präglar många av dikterna, inte endast de som riktar sig till barn, utan också den egna har satt sina spår.

 

Dikterna frammanar en existentiell svindel. Temat är ofta tiden, ja, men också naturen. Mörling är bra på det finstilta, det nyanserade, utan att låta det bli onödigt finstämt och sprött. Det finns en mystik som hon är mån om att bevara, och det uppskattar jag. En av dikterna hånar en Whitman-forskare, och låter implicit dikten visa vari hans arv består: i en starkare uppmärksamhet mot världen: ”Världen är magisk!” vill diktjaget ropa som protest mot forskarens trångsynthet.

 

I dikterna finns ingen hierarki eller över- och underordning. Mörling vill utplåna skillnader, och låter sitt budskap verka underifrån, på ett sympatiskt sätt som ändå inte blir inställsamt. Hon skriver en minimalistisk dikt, som lyckas förmedla svåra erfarenheter utan att gå genvägar mot det pretentiösa. Hon lyckas också balansera det lekfulla anslaget med allvarliga konsekvenser.

 

I en av dikterna är mamman något av ett spöke, eller en anonym främling på genomfart, en av dessa människor vi möter när vi reser, i det här fallet på ett tåg med oklar destination. Kvinnan både är och är inte mamman:

 

Jag kunde se att rynkorna

i hennes ansikte hade blivit djupare

och hon var smalare och längre

än jag mindes

och hon kunde ha varit

vilken människa som helst.

 

När jag läser Mörlings dikter tänker jag på hur det gick när först Imperiet och sedan Lolita Pop på 80-talet och Kent på 90-talet försökte överföra sin svenskspråkiga rock till engelska. (Om du inte minns: det gick inte särskilt bra.) Vad går förlorat i en poetisk översättning? Det amerikanska sättet att skriva poesi liknar sällan det svenska. Mörling skriver en dikt som ändå vill överbrygga avstånd.

 

På tal om avstånd utspelar sig många av dikterna i flygplan, och det kan provocera klimataktivisten i mig. Men jag fattar att resorna är nödvändiga för att upprätthålla kontakten med släkt och vänner, så jag är beredd att göra ett undantag från min fundamentalistiska avsky mot folk som flyger.

 

Det finns också en detaljrikedom i de här dikterna, som låter dem bli mer än vad de i förstone verkar vara. Det här är förstås svårare än det ser ut, och jag kan inte låta bli att imponeras av både ambitionen och utförandet, när Mörling presenterar sina oväntade perspektiv på världen. Hon skriver en filosofisk tankedikt i det blygsamma formatet.