Människan och läsandet. Aspekter på en livsavgörande aktivitet, [red] Stina Otterberg Engdahl, Stolpe

 

Den landar ganska precis i mitten av den allra senaste debatten om läskrisen i Sverige. Bokförlaget Stolpe har låtit tio forskare, akademiledamöter och kritiker skriva om hur läsning går till och vilka vinster den generar. Antologin Människan och läsandet har som underrubrik ”Aspekter på en livsavgörande aktivitet”, ord som kan låta högtravande men jag kan skriva under på budskapet: vi har inte råd att avvara det storartade som läsningen innebär.

 

Boken är indelad i tre sjok. Ett handlar om tekniska avgränsningar, utifrån historia och nutid: från skriftspråkens uppkomst till dagens ljudböcker. Ett annat handlar om kanon, alltså de böcker som vi anser vara värda att låta framtiden ta del av (kort sagt, helt okontroversiellt: ”klassiker”). Det sista handlar om hur kritiker läser.

 

Ja, hur läser kritiker? I vårt moderna samhälle, inte så olikt andra, menar Rebecka Kärde: vi som recenserar böcker får också vår läsning störd av mer eller mindre välkomna notifikationer och distraktioner från våra digitala plattformar. Dessutom är villkoren usla: dåligt betalt, ont om tid. Som hon själv menar finns det ett underförstått martyrskap i kritikerrollen.

 

Ändå menar nog både jag och hon att kritiken är nödvändig för att bevara en kvalificerad diskussion om den samtida utgivningen. Om alternativet är listor och sifferbetyg är jag beredd att slåss för litteraturkritikens överlevnad. Kärdes tes är att den kritik som blir mest givande är den som vågar vara subjektiv, den som inte säger ”så här tycker jag”, utan ”så här är det”.

 

Ett starkt argument för läsningens värde finns i Kristoffer Leandoers bidrag. Han betonar hur hjärnan behöver aktiveras vid läsning av skönlitteratur, och jämför med hur datorn fungerar. Där kräver bilder större utrymme än text, medan det vid läsning av böcker är tvärtom. Med andra ord: att läsa är något som är svårt och ansträngande. Sa du förströelse? Då får du trycka på fjärrkontrollen i stället.

 

Den senaste tiden har många, alltifrån Svenska Akademien till författare och kritiker, uttalat sin negativa hållning i kanonfrågan. Det hade varit lättare att hålla med dem om vi hade haft en fungerande undervisning i skolan. Om vi inte hade haft en läskris där 20 procent av alla killar riskerar att bli funktionella analfabeter skulle jag gärna lägga kanonfrågan på vinden eller i källaren.

 

Dick Claésson, som arbetat på Litteraturbanken i snart tjugo år, skriver engagerat om deras idoga strävan att tillgängliggöra äldre svensk litteratur. Deras uttalade fokus på vissa författarskap är förstås en kanon i sig: där hittar vi Lagerlöf, Strindberg, Söderberg, Boye, Södergran, etc.

 

Men det viktiga är all den litteratur som vistas jämte dessa stora namn. Med en vacker formulering inskärper Claésson varför vi inte kan nöja oss med en minimalistisk kanon: ”Det svenska litterära kulturarvet är och förblir ett nätverk av beroenden och motstånd, och en litterära kanon som räknar verken i tiotal eller som mest i hundratal riskerar att förinta kunskap och erfarenheter.”

 

Ja, ”beroenden och motstånd” summerar ganska väl vad ett kulturarv består av. Med andra ord behöver vi läsa inte endast Boyes mästerverk Kris utan också den samtida Hagar Olssons fantastiska prosaböcker. Och läser vi Strindberg ska vi förstås också läsa något av hans fiender (om jag hade haft fler fingrar kunde jag peka ut några av de viktigaste). Min förhoppning är att med en litterär kanon skapas förutsättningar för att upptäcka sådana samband, med hjälp av de lärarhandledningar som till exempel Litteraturbanken bistår skolan med.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/6 2024)