En civilisations plågor, Simone Weil, översättning Linn Apelmo, Faethon

 

Simone Weils tänkande går i många olika riktningar. Du som läser henne ställs hela tiden inför ett nytt förhållningssätt till världen, samtidigt som det är svårt att tänka sig en filosof som är lika strängt konsekvent i sin radikala hållning. Men att säga ”filosof” är att säga både för lite och för mycket: hon är också religiös tänkare och politisk agitator. Ständigt nya fynd görs i de översättningsarbeten som utförts på senare år, där förlagen h:ström och Faethon växeldragit och som till de fyra sparsmakade utgåvorna från åren 1948-1961 gemensamt införlivat fem ytterligare titlar.

 

Allra senast finns nu i Faethons regi den tunna volymen En civilisations plågor, som översatts av Linn Apelmo. Därmed sällar hon sig till de tidigare översättarna Margit Abenius, Karin Stolpe, Gunnel Vallquist, Gustav Sjöberg, Paul Maslov Karlsson, Thomas Andersson och Måns Magntorn. Att det finns åtta stycken versioner av svenska kan te sig ogynnsamt, eller så ger det oss bara tillfällen att uppleva olika dimensioner av Weils skrivande (för oss som inte behärskar franskan).

 

Den här tunna boken erbjuder sex korta essäer om krig, och det är förstås olyckligt att dess ämne aktualiserats de senaste drygt två åren. En del är utkast, en del färdiga texter. Weil vänder sig gärna mot antiken för att förstå sin samtid, eller bara sätta den i relief. Det är en fruktbar metod, som borde fungera inspirerande också för vår tids försök att tolka samtiden. Men det kräver förstås bildning, något som inte värdesätts på samma sätt nu som det gjorde när Weil skrev dessa texter, från slutet av 1930-talet och framåt (hon dog 1943).

 

Ändå klagar Weil en smula på de välbesuttnas ointresse för klassisk bildning. Och det tål att sägas, att det rykte hon har, att hon är en dunkel, kryptisk och svårbegriplig tänkare, endast stämmer om du är obevandrad i Platons idélära. I ett fint skrivet efterord visar Christine Zyka (hon gjorde en utsökt koppling mellan Carl Jonas Love Almqvist och Weil i första numret av Essä 2017) att Weil med sina exempel från konsten och den klassiska litteraturen kunde utöva underförstådd kritik mot tendenser i samtiden. Zyka gör det klart och tydligt Weils syn på konsten: ”Första rangens konst är allt annat än ett självförhärligande. Ytterst bygger den på övernaturlig inspiration eller nåd.”

 

Den bärande tanken hos Weil är att krigens utvecklingskurva inte innebär att vi blir mindre barbariska i takt med teknologin. Civilisationen må utföra mycket, men inte att utjämna människans förmåga att begå onda handlingar. Grymheten är en konstant i människan, menar hon. Orsaken ligger i hierarkin och maktförhållandena. Hon visar också att Platon var den förste att skriva om samtycke.  

 

Även om vi lever nära det grymma, det som hon kallar det låga, befinner vi oss också nära det absolut goda – alltså, Gud. I den sekulariserade och teknikfixerade världen – linjalförsedd och korrekt – skulle detta förhållningssätt till Gud kunna kallas den saknade dimensionen. ”Varför är vi inte i paradiset?” frågade sig Ann Jäderlund i en boktitel från 2009. Weil skulle mena: för att vi vänt oss från Gud. För henne var det möjligt och görbart att skapa detta samband med en andlighet som skulle göra våldet överflödigt.

 

Det låter naivt, invänder du? Weil blundar inte för det komplexa i människan, den immanenta dualismen. Vi förs nedåt av tyngden, och lyfts uppåt av nåden, som får oss att stiga från det negativa. Hon skulle säkert ha instämt i Stagnelius rader från ”Vän! i förödelsens stund”: ”När från din nattomöcknade själ eldvingarna falla, / Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt, / Säg, vem räddar dig då?”

 

Envist kvarhålls det envisa ryktet om Weil som snårig och hemlighetsfull. Det är som med så mycket annat en inställningsfråga. Hon låter oss inte nöja oss med mindre än det utmärkta. Hon ser förbättringspotentialen i världen, och det kan inte nog inskärpas hur konstruktiva hennes förslag är, hur optimistiskt hon tar sig an omvärlden. Det som kallas ”svårt” skulle lika lätt få heta ”nödvändigt”. Kanske det anses vara svårt endast för att hon vägrar smeka våra egon, vägrar erkänna våra privilegier. Det är ett skrivande som ställer krav.

 

Det finns också hos henne en logisk stringens, i ett skrivande som stakar ut sin kurs inte mellan utan rätt igenom de retoriska begreppen Etos, Logos, Patos. Det är inte heller svårt att tyda var hennes sympatier ligger – alltid hos de svaga, de som utnyttjas av andras övermakt:

 

Att förstå styrkan innebär att erkänna att den härskar nästan oinskränkt över denna värld, och att avvisa den med avsmak och förakt. Detta förakt är andra sidan av en medkänsla med allt som utsätts för styrkans våld.

 

Zyka skriver i efterordet att Weils tankevärld ligger nära Joseph Conrads, och jag hade gärna sett en mer utförlig genomgång av en sådan konkordans. Ett specifikt ställe i Heart of Darkness kan räcka som exempel, när Marlow dömer ut romarrikets erövrare: ”They were conquerors, and for that you want only brute force – nothing to boast of, when you have it, since your strength is just an accident arising from the weakness of others.” Både Weil och Conrad gör hisnande paralleller mellan sin samtid – i hans fall den europeiska kolonialismen – och den antika världen.

 

Styrkan måste utplånas, skriver Weil med emfas, eftersom den gör sig beroende av att utnyttja de svaga. Hennes sympatier ligger som sagt alltid där, hos de utsatta och maktlösa. Det är därför hon räds det kollektiva, och hon visar också att nåden är ett nödvändigt inslag i all humanism. Därför är ateismen ingen hållbar utväg i längden (sorry, Christer Sturmark och Björn Ulvaeus).

 

I något enstaka fall överlappar texterna här en tidigare utgåva från h:ström, Subalterns temanummer Våld och under: Simone Weil om det moderna krigets natur. Det är en text som barbariet som dubbleras. Vi kan jämföra Apelmos översättning:

 

Många som i dag upprörs över vår tidsålders överflöd av fasor, som är så förkrossande för känsliga sinnen, tror att vi befinner oss i början av en mer barbarisk period än tidigare sekler, på grund av de alltför stora tekniska möjligheterna, en slags moralisk dekadens, eller någonting helt annat. Men ingenting av detta stämmer. För att övertyga sig räcker det med att öppna vilken äldre text som helst: Bibeln, Homeros, Caesar, Plutarchos.

 

Jämför med Paul Maslov Karlssons mer mångordiga översättning från 2022:

 

I dag tror många människor, påverkade av de hemskheter av varje slag som vår epok bringat i överflöd som är outhärdligt för lite känsliga temperament, att vi, på grund av en alltför stor teknisk makt, eller ett slags moralisk dekadens, eller någon annan orsak, går in i en period av större barbari än alla de sekler som mänskligheten genomlevt under loppet av sin historia. Så är det inte alls. För att övertyga sig om det räcker det att slå upp vilken antik text som helst, Bibeln, Homeros, Caesar, Plutarchos.

 

Som synes: två helt skilda idiom! Eftersom jag inte läser på franska kan jag inte bedöma vem som gör de bästa valen. I den tidigare översättning väljs ordet ”våldsbegreppet” där Apelmo väljer ”styrka”, något som onekligen också påverkar hur vi ska tolka Weils text.

 

Weils världsuppfattning är underbyggd av paradoxer som ofta är otrevliga eller rentav elaka. Jag läser med stigande intresse texterna som tar upp den occitanska civilisationen, som låg i Sydfrankrike och härbärgerade inslag från buddismen och den platonska filosofin likväl som druidernas hemliga magi. Allt sammantaget visar den här lilla boken hur ovärderlig Weil har blivit också i vår tid, bara en byter ut hennes hitlerism mot vår tids snarlika putinism.