Hammele, Kristoffer Appelvik Lax, Nirstedt/Litteratur

 

Av någon anledning har William Shakespeare blivit hett stoff den senaste tiden. Tova Gerge gav nyligen ut sin radikala översättning av Sonetter, som också resulterade i päsen Så nätterna på Stadsteatern i Skärholmen. I höstas spelade Silvana Imam Hamlet på Stadsteatern. Sällan har det funnits så många belägg för den slitna frasen ”Shakespeare, vår samtida”, som teatermannen Jan Kott yttrade någon gång på 60-talet.

 

Till skaran sällar sig Kristoffer Appelvik Lax med sin andra bok. Debuten Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst som kom för två år sedan var en av årets givna höjdpunkter bland de debuterande poeterna. Då ska vi också komma ihåg att det är hårdare konkurrens inom poesin än inom prosan. Om en fotbollsanalogi tillåts så här i EM-tider, är poesin lika stark som den svenska anfallstruppen med sina många stjärnor i ledande positioner, medan prosan får hålla till bland försvararna, där som bekant det räcker med att sitta på bänken i engelska andraligan för att ges en plats i startuppställningen.

 

Fast, det är inte alltid utskrivet hur Appelvik Lax bidrag Hammele förhåller sig till Shakespeares förlaga, utöver att ett hämndrama kan erinras även här. Visst finns här fem akter, men i stora drag handlar det mer om en privat sorg som bara stundtals speglar sig i den intrig och berättelsekurva som Hamlet utgör. Den som hade väntat sig något liknande Jen Bervins blackout-dikt i Nät (som skapar en ny variant av Sonetterna, därav originalets Sonnets) får leta förgäves.

 

Däremot skriver Appelvik Lax vidare på debutens försiktigt övertygande tonfall, som sammantaget ger en stark dikt att förhålla sig till. Han låter fragmentets form skildra det som gått förlorat. Där speglar han sig inte enbart i Hamlet, utan denna pjäs mördare Claudius antar dragen av en viss individ från tv-serien Twin Peaks, för i en av andra säsongens mest otäcka scener kliver Killer Bob över soffan fram mot Donna:

 

trasig lärft och grått fett hår

 

sakta klättrande över kanten       över soffans kant

 

Så går det också att hitta allusioner till Marguerite Duras, Ingela Strandberg och Edith Södergran, men då blir det gissningslekar som återigen tar oss längre bort från Shakespeare. I Södergrans fall pekas dikten ”Gud” ut, där hon med en av sina karakteristiska metaforer pekar ut Gud som ”en tom gunga mellan intet och alltet”, medan Appelvik Laxs Gud uttrycks i mer kategoriskt stumma lydelser: ”Gud är inte en stor hand att vila / och gunga i, utan en total tystnad”.

 

Varför då Hamlet? Kanske vill Appelvik Lax bara demonstrera att det är en pjäs som finns i all kommande litteratur, att vi ofrånkomligt måste förhålla oss till just detta verk i litteraturhistorien. Genom den här diktsamlingen löper en eld, både en bokstavlig och en bildlig, den som sätter hjärtat i brand. Och Hamlet blir en sinnebild för en viss erfarenhet som vi alla någon gång delar, där Appelvik Lax verkar vilja koppla ihop kärlekssorgen med den förryckta stämning som ansätter den som mist sin kärlek:

 

Idag stirrar alla som vore jag galen

Jag är inte galen, endast sörjande

Det är ju av den anledningen ansikten ska vändas

mot mig

 

Liksom i debuten besvaras inte läsarens nyfikna frågor, och även här tjänar boken på en omläsning. Då blir de finstilta mönstren något mindre förbryllande och vi kan följa en konsekvent linje mellan de två böckerna. Dikterna renodlar och skär bort, där det outsagda ges en ny emfas. Det är kanske en överloppsgärning att så tydligt skriva in boken i Hamlets tradition, eller så är det bara ett sätt att visa ett äldre verks användbarhet. Fast nog finns det drag av det teatraliska i de här dikterna också, som iscensätter ett drama som blir en fristad för det som inte är så ädelt.  

 

Det ska också sägas att Appelvik Lax minst av allt behandlar förlagan med silkesvantar: ”Vem i den här spegeln är det som bestämmer?”, frågas mot slutet, och det är en berättigad fråga. Så sett blir också den här boken en av litteraturens många speglar, och det är en vanlig missuppfattning att litteratur endast ska vara fönster mot nya världar. En spegel kan också lära oss nya saker, och så blir det här en av dessa hjälpmedel för att lära oss mer om oss själva, i den meningen till exempel Harold Bloom anser att just Shakespeares Hamlet gör.