Min flickvän har en gammal själ, Anna Axfors, Bokförlaget Renate

 

När jag för några år sedan berättade för mina kolleger att Netflix medvetet gör sina tv-serier långsammare och fylld av upprepningar, eftersom de tar med i beräkningen att de flesta tittarna ändå tillbringar halva tiden med att scrolla på sin telefon, blev de upprörda: ”Hur kan de vara så infernaliska?” Tja, det är kapitalismen i ett nötskal.

 

I förlaget Renates serie ”Ambient” ingår en kortroman av Anna Axfors, som medvetet skriver en slags netflixprosa, med sikte på den publik som tar del av kultur samtidigt som de uträttar något annat. Det kan vara att scrolla på telefonen, dammsuga eller handla mat. För på samma sätt som tv-serierna anpassas för de ofokuserade tittarna förenklas ljudböckerna för att de som lyssnar gör annat under tiden.

 

Min flickvän har en gammal själ handlar om ett par där ”flickvännen” mest ligger och sover (lex Molly Bloom) eller går promenader medan partnern tar hand om dottern. Berättaren – partnern – saknar länge könstillhörighet, mer än att hon till en början inte kallar sig lesbisk. Tids nog får vi veta att hon är kvinna, och författare (det är flickvännen också). Mer än om flickvännen handlar det lite otippat om Ulf Lundell här och där.

 

Axfors intention är alltså att skriva enkelt och platt, och det går hon givetvis i land med. Meningen är alltså att skriva något som inte behöver läsas med full koncentration, det vill säga så som vi tar oss an andra medier (tv-serier, ljudböcker, poddar, vad vet jag). Det är onekligen något nytt, även om jag kanske inte måste hålla med om att det är en bra idé. Jag erinrar mig anekdoten om Joyce, som anställde Beckett som sekreterare, och den yngre akoluten fick instruktioner att nogsamt nedteckna allt den äldre och synsvagare gurun yttrade, vilket resulterade i att det i anteckningarna stod ”nåväl, kom in är du snäll”. ”Vad har det i min text att göra?” undrade Joyce, varpå Beckett svarade att det var hemhjälpen som knackat på och frågat om det behagades te. Joyce funderade en stund, och sa sen: ”Ok, låt det stå kvar i texten.”

 

Vad utfallet blir är ungefär en längre version av Göran Palms dikt om havet (Louvren). Den har med tiden blivit en axelryckningens klassiker, och det vore förstås kul om Axfors bidrag i genren kunde orsaka något liknande. Vi får på köpet veta vad kapitalismens kärna också är: ”Kapitalismen vinner över kärleken, kärleken är så svag. Ingenting förmår den, och ingenting vill den. Vi måste sluta hylla kärleken, och istället börja hylla kapitalismen.”

 

Som anti-manifest är det här en effektiv text. Tankarna går på lösa boliner och knyts inte allt ihop i stringenta band. Det är så nonchigt skrivet att jag befarar att en allt för fokuserad läsning bara gör en frustrerad eller irriterad. Ungefär som det är att läsa min text om den, gissar jag (vad är min poäng och när ska jag komma till den, finns det ens en poäng?). Kanske det är litteratur att sova till, ungefär i samma stil som Brian Enos konceptskivor ”Music for Airports”. 

 

Det handlar om kapitalism, om pengar, om vardag. Även om Axfors säger sig föredra kapitalismen framför kärlek skriver hon mer engagerat om kärlek. Ibland är det ofrivilligt poetiskt (”Min flickvän har ett hjärta av snö”), men mest är det slappt skrivet (”Det är märkligt med selfies eftersom det är märkligt med ansikten”). Ok, jag fattar att det är det som är vitsen med det hela, och kanske har jag bara läst för slarvigt, men förlåt, jag trodde det var det som var meningen. Och på tal om kapitalismen: är det magstarkt eller bara starkt att ta betalt för en bok som är skriven så här slarvigt, medvetet eller ej.

 

Ändå missar den som avfärdar boken något väsentligt, eller något som nuddar det väsentliga. Liksom i Axfors tidigare böcker formuleras existentiella tankar:

 

Om vi hade haft ett språk för vår oro redan från början, och inte behövt söka det språket. Nu är vi dömda att söka det. Nu är vi dömda till oro. Men också till konsten.

Det är därför kulturbarn inte gör bra konst; de har redan fått ett språk.

 

På sätt och vis är Axfors roman en skönlitterär pendang till Stig Larssons nyutgivna Högt och lågt. Där Larsson i sin bok tänker högt – ibland pregnant, ibland svamligt – blir Axfors prosa också en gestaltning av något som kunde kallas ”att tänka lågt”. Ambitionsnivån är lågt satt, och återigen, det kan man tycka vad man vill om. Man kan rycka på axlarna åt mindre.