Brygge-den-Döda, Georges Rodenbach, översättning Cecilia Carlander, Alastor Press

 

Litteratursveriges sämst bevarade hemlighet är att Alastor Press ger ut de snyggaste böckerna. Frågan är om de inte överträffar sig själva med sin senaste utgåva, den belgiske Georges Rodenbachs symbolistverk Brygge-den-Döda. Den är i danskt band, det vill säga den lyxigare formen av pocket, som gör den lika lätt som en ask som endast innehåller en hårfläta. Typsnittet, som äntligen anges i kolofonen, är Vendetta – snyggare än det jag hålls med på blogspot, och formgivningen är överlag inte bara högklassig, utan utklassande ställd i relation till andra förlag.

 

Nå, och boken då? Som vanligt har man finkammat den fruktbara mylla som utgjordes av 1890-talet. Rodenbachs berättelse om en fyrtioårig änkling som vandrar i Brygge kallas följdriktigt just ”text” i författarens förord, likväl som Kristoffer Leandoer i sin essäbok Längta hem, längta bort också kallar det ”text” i sitt korta nämnande av Rodenbach. Hugues Viane är sedan en tid änkling och reser till Brygge, för att den staden med sin melankoliska och gråa atmosfär påminner om hans döda kärlek.

 

Det blir några dystra promenader för den här dagdrivaren längs förfallna kajkanter, ledsagade av dova klockringningar och en allmän atmosfär av undergång: ”i det novembergrå vädret verkade det som om stadens alla kyrkklockor spred ett damm av ljud, den döda askan av de år som gått.” Hugues blir en tungus, för att använda ett ord som var gångbart under den fin de siècle-epok som berättelsen tillhör (det betyder väl allt från enstöring till tråkmåns).

 

Till boken hör också 35 ljusgrå foton av staden. Dessa förstärker stadens närvaro och samspelar ypperligt med prosans många skildringar av stadsmiljö. Eftersom jag hade oturen att tillbringa ett år i Bollnäs (en stad där himlen var lika grå varje dag) är det lätt att leva sig in i Hugues upplevelser av det färglösa Brygge. Staden blir en projektionsyta för hans döda hustru. Men det skulle betyda att vi accepterar den psykologiska förklaringen. I själva verket rör sig Rodenbach fritt mellan symbolism och realism, med sina noggrant nedtecknade vandringar i stadsmiljön.

 

Och så tillkommer tidigt i berättelsen ett skräckromantiskt drag. Han förälskar sig i Jane Scott, en dansös vid teatern i Brygge. Strax blir han helt besatt av henne, då hon är en exakt kopia av den döda hustrun: ”Det var som om hon liknade den döda mer än den döda själv.” Så ska titeln också utläsas, som att hon och staden går in i varandra: Brygge-den-Döda/Den-Döda-Brygge. Så sipprar också melankolin in i alla Hugues intryck.

 

Mer än en intrig i vanlig mening är det här en roman som är beroende av de stämningar som byggs upp. Det här görs med hjälp av en miljöskildring som betonar det skugglika och för all del dystra, som befinner sig på gränsen till det makabra, i det hur Hugues vårdar minnet av den döda och hur hans besatthet av Jane därmed närmar sig nekrofili, utan att det uttalas. Sorgen gör honom galen, men det går att spåra en metod i hans galenskap.

 

Symboliken består också i att vi kan tänkas söka likhet. Det som eldar på våra begär är ju fantasin, skulle Lacan ha kommenterat. Men Rodenbach menar också att kärleken är en girig följeslagare. Han skildrar den blinda besattheten, den som inte hejdar sig inför några varningsklockor. Det är också otänkbart att tänka sig hans roman utan religionen, som manifesteras av bland annat beginersystrarna och de många klockringningarna, som borde ha fungerat som en varning för den stackars Hugues.

 

Georges Rodenbach levde ett kort liv, 1855-1898. Romanen Brygge-den-Döda utgavs 1892, och har tidigare översatts till svenska både 1904 (Agnes Palmgren) och 2014 (Leif Jäger). Nu har Cecilia Carlander bidragit till den här romanens vidare spridning, och hon har också skrivit ett utförligt och litteraturhistoriskt intressant efterord som tecknar kontexten kring författaren och den svårfångade romanen. Om det nu ens är en roman, med tanke på att den är tunn, att den har foton, och att Rodenbachs språk är poetiskt så det förslår.

 

Att hans ideal låg nära Baudelaire förvånar inte, och inte heller att han rimligen om inte annat genom dennes försorg också kände till Edgar Allan Poe, han som i så många noveller – för att inte tala om dikterna ”The Raven” och ”Annabel Lee” – också gestaltade den sörjande mannens förtvivlade längtan efter den döda. Närheten till galenskap ligger förstås alltid på lur hos den som så intensivt vill återfå det som gått förlorat. Vad Rodenbach visar är att det är möjligt, men att det sker till ett högt pris.