”Det blir skoj för dig”, lät kollegan A hälsa när han ville täppa till den lucka i allmänbildningen som heter ”Tolkien”. Lite försynt påpekade jag inte att jag för några år sedan (2017?) läste den massiva volymen med hans brev, bara att jag tre gånger gått bet på att komma längre än till sidan 34 i Sagan om Ringen-böckerna. ”Och Hobbiten läser du snabbt, den är bara 100 sidor!” När jag får tag på boken i Erik Anderssons nyöversättning från 2007 är den närmare 300 sidor. Detaljer …
Är det en prequel eller sequel till böckerna om Ringen? Vem vet? Även här finns det en ring, som hobbiten Bilbo Secker kan göra sig osynlig med. Han är son till mamman Belladonna Took (varför känns det som att jag är med i en Stevie Nicks-låt?) och pappan Bungo Jerry (nej, skojar). Likt folk från Burträsk har han hår under fötterna. Tillsammans med dvärgarna Balin, Dvalin, Kili, Fili, Dori, Nori, Ori, Oin, Gloin, Bifur, Bofur, Bombur och Thorin ger de sig ut på ett uppdrag, utsända av trollkarlen Gandalf, för att erövra en guldskatt som vaktas av den onda draken ”Gamle Smaug” (varför känns det som att jag är med i en Yngwie J. Malmsteen-låt?).
Lista på saker jag avskyr: romaner med handling. Ploj, lek, gamman. Äventyr. Hemliga uppdrag. Troll som snackar dialekt. Den här romanen av Tolkien (J.R.R. i förnamn) innehåller samtliga av dessa olämpliga ingredienser. Vad sker under resan? Det äts och sovs i väl avvägda doser. Lite som i Enid Blytons Fem-böcker (de skulle börja utkomma en handfull år efter denna volym). Ibland blir det buskisvarning i den styltiga dialogen, där alla pratar lika högtravande och ålderdomligt (”törhända”). Det är förstås meningen att det ska vara ”roligt” (tillägg på listan över saker jag avskyr: romaner som är roliga).
De beger sig över Dimmiga berget, Ensliga berget, Jo Inge Berget (nej, skojar). Ofta avbryts det av sång (det borde finnas en färdigskriven musikal här). Problem ska lösas, svårigheter ska överkommas, knipor ska … fixas? Vet inte, har aldrig varit i någon knipa. I kriget är segrar inom räckhåll, framryckningar hejdas, trupper förflyttas, hopp om vinst förbleknar. Krigsretorikens hela förråd av klichéer tillvaratas. ”Finns det liv finns det hopp”, som det så käckt utropas någon gång mellan slagen.
På resan stöter de på gamle Gollum som lockar Bilbo med att gissa poänglösa gåtor över ganska många boksidor, samt Beorn, som ibland ”byter skinn”, det vill säga gör som varulven fast blir björn i stället för varg. Det här hade jag gärna sett mer av, men både Gollum och Beorn känns dåligt utnyttjade i romanen (kanske det finns någon regissörens version av filmatiseringarna där detta åtgärdas?).
Det finns också en massa vättar (onda) och alver (goda). Det finns en storvätte och en lillvätte (även om jag inte är säker på den diminutiva formen). Mer? Vilda ulvar, örnarnas herre, en alvkung, spindlar som måste massakreras på ett sätt som anakronistiskt liknar dataspelslogik. Ja, det händer saker mest hela tiden, och det är säkert givande för alla som gillar ”romaner med handling”.
Om Tolkien hade lagt ens hälften av mödan på att skapa karaktärer som på att rita kartor och skapa världar, då kunde jag kanske ha brytt mig mer om Bilbos öde och finna ett uns av spänning i de många äventyren som han upplever. Äventyr som oftast slutar med att han röker lite pipa och sover, och ibland äter något. Det saknas återhämtning med alla händelser som avlöser varandra. Den mesta spänningen består inte i om han ska klara sig, utan om han ska bli värdig att få kallas ”tjuv” eller inte.
Ger det mersmak? Inte det minsta. Vem beror det på? Mig, så klart, eftersom femtio miljoner fans inte kan ha fel. Jag får väl bli kölhalad då för att jag inte ser storheten i Tolkiens verk. Han lämnar mig lika likgiltig som Thomas Mann, Robert Musil och Philip Roth.
du får börja läsa korta noveller om vardagliga ting, jag älskade Tolkiens böcker
SvaraRadera