Nyligen såg jag den hajpade filmen All of Us Strangers, men blev bara uttråkad, då jag inte kunde uppbåda något intresse för någon av de bärande rollerna (trots att de spelades av de lysande skådespelarna Andrew Scott och Paul Mescal). Filmen visade med emfatisk tydlighet ett problem som många romanförfattare ställs inför: att skapa trovärdiga och autentiska människor. Tyvärr, författare, men ofta visar ni för lite engagemang i de karaktärer ni försöker gestalta.
Det finns ett undantag: den engelska författaren Max Porter har nu med sina fyra nätta romaner visat en osviklig förmåga att skildra människor som kommer till liv på boksidan och fortsätter leva i läsarens minne långt efter att boken tagit slut. Det här gäller för den sörjande familjen i debuten Grief is the Thing with Feathers, för pojken Lanny i den eponyma andra romanen, och för konstnären Francis Bacon i den vindlande The Death of Francis Bacon. Nu kan ytterligare en av dessa människor tilläggas: tonåringen Shy, i ännu en eponym roman.
Shy har som roman en del gemensamt med Lanny. Porter gillar att tricksa med typografin, och här låter han boksidan agera fond för diverse upptåg med varierad storlek på teckensnittet samt att raderna sprids över flera uppslag. Det är ett experimentellt skrivande som kan reduceras till ett billigt knep, men det används tillräckligt sparsamt för att en inte ska tröttna på det. Till just pojken Shy passar det också, då han är en person som har olika typer av språk på repeat i sitt inre, röster från antingen de illasinnade djävlarna som mobbar honom eller de godhjärtade figurer som vill honom väl.
Och så mamman, som försöker vara på hans sida, men som tyngs av depressioner, som hon befarar har överförts på sonen. Den biologiska pappan är givetvis ute ur bilden, ersatt av en styvpappa som inte har stort tålamod med sitt så kallade bonusbarn. I romanens början är Shy på väg ut i natten (”The night is huge and it hurts”) med en tungt lastad ryggsäck (”Carrying a heavy bag of sorry”), som innehåller stora stenar. Vart han är på väg visar sig rätt snart: han ska dränka sig i en liten sjö. För natten är stor och det gör ont.
Shy är en så kallad ligist, som har nära till det utagerande våldet. Han har gjort sig omöjlig på skolan, men fått en ny chans på ett ställe som heter ”the Last Chance”, som bedriver samtalsterapi. Ni minns 90-talet? Det var väl senast det fanns en syn på dömda kriminella som människor, innan SDM:s våta dröm infrias med fängelseceller där det blir tillåtet att kasta bort nyckeln efter inlåsning. Det fanns en tro att kryssningar i Söderhavet eller kulturutövning skulle ge de kriminella en ny chans. Icke längre. Men Porters roman utspelar sig 1995, och det är en händelse som ser ut som en tanke, att han vill förmedla något som handlar mer om medkännande och mindre om fördömande.
I en svensk kontext skulle Shy inte få några chanser. Han är explosiv och låter sina besvikelser kanaliseras i våldsutövning. I romanen bärs han av sina mörka minnen, sina dåliga beslut, sitt usla samvete, som när han har sex med en tjej och för en gångs skull mår bra men måste sabba det med att ge henne ”a dead leg”. Varför? För att han har viljan att förstöra allt när det går bra för honom.
Han har taggarna utåt. Men också inåt. Shy rannsakar sitt beteende, och det saknas inte ögonblick när han ställts inför vägval. Som när en kompis ska sova över, men han kan inte hantera det, och kompisen ber sina föräldrar att få komma hem i stället. Det är hjärtskärande läsning att ta del av denna kedja av bortstötthet som drabbar honom, men till Porters förtjänst söker han inga billiga poänger i att glorifiera Shy, ens när han vrider upp kranen för självplågeriet och låter det dåliga samvetet flöda fritt.
Det är en experimentell roman, som blandar korta rader med meningar som blir flera sidor långa. Det skapar en dynamik som kunde kallas sökt, men det är återigen i solidaritet med den unge Shy och hans jagade existens. Han älskar drum'n'bass-musiken, och det är som att Porter gett sitt skrivande ett beat som kombinerar det höga tempot med den tunga basen i bottenregistret.
Men återigen visar Porter med sin okonventionella roman hur överlägsen skönlitteraturen är gentemot filmen. En riktigt bra roman tigger inte om att bli filmad – låt mig därför slippa se en bildskön ung skådespelare försöka göra Shy och hans idiosynkrasier till språk rättvisa i en tillrättaläggande film. Låt mig i stället bevara minnet av detta möte med honom, och beundra Max Porters förmåga att gestalta en människa som talar rätt in i mig som läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar