Minnesluckor, Lennart Frick, Edition Lusthuset

 

Samlar sig Lennart Frick inför summeringen? Han har nyligen fyllt 85, och utkommer nu med två volymer. Till att börja med bibliografin Summerat, som bland annat listar de drygt tusen recensioner han har bidragit med samt de egna böckerna, 36 till antalet. Då är inte den senaste, Minnesluckor, inräknad.

 

Fricks namn är för en äldre läsare möjligen förknippat med förlaget Fripress, som han drev i tolv år, och som gav ut flera Nobelpristagare (däribland Seamus Heaney och Imre Kertész), samt stjärnor som Inger Christensen, Pier Paolo Pasolini och Ted Hughes. Han föddes i Jämtland, men var i många år stationerad i Lycksele, där han som gymnasieelev hade särlingen John Karlzén som latinlärare, och skulle till sitt förlag ge ut en vacker nyutgåva av Karlzéns briljanta bekännelseroman Så gör man inte.

 

Minnesluckor är tillägnad sonen Jonas, filmregissören som i tjugoårsåldern gjorde så starkt intryck med den sensationellt framgångsrika actionkomedin Strul med Björn Skifs. Titeln är vald med omsorg: många memoarer av grånade herrar har liknande problem med sanningen (Minnena ljuger av Kjell Espmark). Frick resonerar kring minnenas oförutsägbarhet och opålitlighet. Det börjar också med penibla luckor – vanmakten inför allt som håller på att rasera, boktitlar och namn som blåser bort i det huvud som allt mer liknar ett moln, eller om det tvärtom är ett moln som börjar likna ett huvud …

 

Det är ändå en okonventionell memoar Frick har skrivit. Det finns några korta nedslag i pingströrelsens härjningar i Västerbotten, en del släktforskning, men det bränner till först när Frick hittar fram till mitten av 50-talet, då han som gymnasieelev åkte till Vilhelmina för ett möte med ”litterärer”. Där stötte han på romanförfattaren Per Olof Sundman, som strax därpå skulle debutera med Jägarna (nej, filmen med samma namn bygger inte på den), och poeten Britt-Marie Eklund som året innan hade publicerat sin första och sista bok, Lek med skärvor (toppenbok!).

 

Kontentan blev den kortlivade litterära tidskriften Ultima, som om inget annat gav Frick blodad tand. En läsare benägen för nostalgi kan konstatera att den trots sin ringa spridning blev recenserad i DN. Det var andra tider. Frick skriver oerhört fint i en kortare essä om Karlzén, som han övertalade att medverka i tidskriften. Jag plockar fram min gula utgåva av hans Så gör man inte, den som Frick såg till att den gavs en andra andning 1981, och noterar det stilenliga utropstecknet på ryggen – sällan har väl en bok varit så förtjänt av detta skiljetecken!

 

Även Britt-Marie Eklunds diktsamling gavs nytt liv av Black Island Books för lite drygt tio år sedan, och en kan hoppas att det finns läsare också till denna poet, som skrev så rakryggat. Frick själv skriver också ärligt och oförställt – egenskaper som blivit allt mer sällsynta. En del av de författare han skriver om är kanske mindre bekanta i vår tid, som när han skriver om Bo Johanssons dialektala dikter. Men det var kul att läsa om Fricks tidiga möten med Tore Frängsmyr, som med tiden skulle bli en bemärkt filosof.