Synd, Andrew McMillan, översättning Eva Åsefeldt, Norstedts

 

Andrew McMillans roman Synd handlar om män, om maskulinitet, om manlighet. Den utspelar sig i Yorkshire, närmare bestämt trakterna kring Barnsley. Det är främst fyra män som är berättelsens centrum: bröderna Alex och Brian, Alex son Simon och hans pojkvän Ryan. Tidsförloppet är nutid, men speglas bakåt mot tiden då gruvan var aktiv, och bröderna jobbade där, liksom deras pappa, som omkom i en olycka.

 

Intrigen rör sig mest kring de yngsta männens kärleksgnabb med den exhibitionistiskt lagde Simon – han försörjer sig med ett Only Fans-konto och som dragshowartisten Puttana Short Dress – och Ryan, som jobbar på ett övervakningsföretag och vill bli polis. Parallellt berättas om ett gäng akademiker som forskar om den nedlagda gruvans påverkan på staden, samt kursiverade avsnitt som skildrar dåtidens nedstigningar i gruvan. Där dominerar dammet, svetten, smutsen, slitet.

 

McMillan är poet. Han har gett ut tre diktsamlingar som alla har ”p” som inledande bokstav: physical, playtime, pandemonium. Det förklarar varför hans roman på engelska heter Pity – den har också undertiteln ”Notes from a town”. Men titeln går också tillbaka till John Fords 1600-talspjäs ’Tis a Pity She’s A Whore. Det här går förlorat i den svenska översättningen: den engelska glosan har mer med medlidande än med synd att göra. Det här är inte romanversionen av Pet Shop Boys ”It’s a Sin”.

 

Översättaren Eva Åsefeldt gör ett lyckosamt jobb med det mesta av McMillans språk, även om hon tabbar sig när hon kallar engelska FA-cupen för ”FA-kuppen”, och att Simon använder ”limstift” till sina ögonbryn låter fel, för om det finns en svensk motsvarighet till den concealer som på sminspråket heter glue stift är jag omedveten om den. Annars har Åsefeldt överfört McMillans poetiska språk med ackuratess.

 

I en dikt ur samlingen playtime (kom på engelska 2018) återger diktjaget en penibel situation med en kvarglömd mobil i ett klassrum, där han sextat med en kille, och det uppdagas av klasskamraterna. Scenen återanvänds i romanen, där det är Simon som ges detta minne. I en annan av dikterna fantiserar diktjaget om en rallare på ett tåg:

 

what would it be to lay with him

naked as a navvy     to lick him dry

of the day he’s had     to be still with him

as the night outside hardens down to coal

 

Kolet är oerhört närvarande också i romanen. Gruvan må vara nedlagd, men dess spår sitter kvar i befolkningen, och det är också en del av McMillans projekt – att visa vilka konsekvenser som följer av dels det hårda arbetet, och dels nedläggningen. Med viss övertydlighet hamras tesen in att en plats historia måste berättas av flera olika röster. Att Simon väljer att klä ut sig till Margaret Thatcher är förstås ingen tillfällighet, med hennes forcerade beslut om privatisering av kolgruvorna, som ledde till gruvstrejken 1984-1985.

 

Det här är en frustrerande kort roman som endast i antydningar porträtterar de män det handlar om. Kvinnorna? Brödernas mamma sjappade när hon kom på Alex med att gilla män. På ett intrikat vis betonar McMillan samspelet mellan det som göms och det som exponeras, och till det blir gruvan en slags metafor för de fynd som kräver farliga nedstigningar för att de ska bli tillgängliga. Utan att förhäva sig lyckas han ge stadga åt det förflutnas röster från gruvan, och förstärker dess effekt genom att sätta dem i presens med välvalt bildspråk: ”natten hänger fortfarande som tvätt på tork över hans axlar”, till exempel.  

 

Till romanen har förlaget valt blurbar från Ocean Vuong, Douglas Stuart och Max Porter. För en gångs skull verkar det ha funnits en avsikt med valet av just dessa författare, som var och en på olika sätt skildrar individer som är missförstådda, utstötta, oälskade. Det finns också hos McMillan en drift mot det friktionsfyllda i mötena mellan människorna. Simon och Ryans relation är inte okomplicerad, och Simon har svårt att närma sig sin pappa Alex. Även hos Brian finns det något oförlöst, som eventuellt är på väg att blomma när han av akademikerna ges uppgiften att skriva poesi som handlar om staden.

 

McMillan utmanar ens förväntningar dels om hur en roman ska se ut, genom sina många stilarter, och dels om hur arbetarklassens män ska skildras. Bilden av slitet i den nedlagda gruvan kan lätt bli parodiskt, men om något visar han ämnets aktualitet. De senaste tre åren har det i Sverige skett en ökning av dödliga arbetsplatsolyckor, från 39 avlidna 2021 till 55 avlidna 2023: under årets fyra första månader har det dessutom skett fler dödliga olyckor än vid motsvarande tid i fjol.

 

”Gruvor stängs: vi fortsätter att sjunka ner i dem”, skriver McMillan.