Ibland är det uppfriskande att lämna det dagsaktuella och försöka få perspektiv på frågor som antingen inte förs i samtidsdebatten eller som diskuteras på ett ogynnsamt sätt. Ett av de ämnena är klassfrågan, den som knappt nämns längre. Bara en idiot skulle tycka att det beror på att vi har fått ett mer jämlikt samhälle. För den som jobbar i skolan blir det uppenbart hur rigida de gamla strukturerna är.
Anneli Jordahl gav 2003 ut boken Klass – är du fin nog? Eftersom jag jobbar på en skola med ett fungerande skolbibliotek läste jag den när den var aktuell, och när en pocketutgåva nyligen hamnade bland böckerna de skänker bort norpade jag den för att se vad som har hänt – om något – under de drygt tjugo år som har gått. Vad är böcker till för om de inte då och då ska läsas om?
Även då rådde tystnadskultur kring klassfrågan, och Jordahl närmar sig ämnet från några olika vinklar. Dels genom tre intervjuer, och dels genom en längre essä utifrån personliga erfarenheter. Hon intervjuar överklassiga David Lagercrantz – strax innan han skulle bli succéförfattaren med Zlatan- och Salander-böcker på sitt samvete, arbetarklassiga poeten och utredningsförfattaren Ragnar Thoursie, samt sin mamma Elsvig Svensson, förtidspensionerad sjuksköterska.
Om ojämlikheten i början av 2000-talet var i dramatisk ökning befinner den sig väl nu i fritt fall, både avseende skolan och i samhället i stort (om du inte tror mig, läs Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige). Intervjun med Jordahls mamma visar också hur det kunde vara förr, när överklassens barn automatiskt gavs högre betyg. Det här minns jag från min egen skolgång: det var en fördel för det barn vars föräldrar umgicks med läraren.
Den nepobaby-debatt som kom och gick häromåret var också det något Jordahl hade fått korn på, även om det spelar en mindre framträdande roll i hennes genomgång. Hon identifierar problemet med rundgången på namn. Om det tidigare var en fördel för arbetarklassen att utbilda sig – vi får gå tillbaka till 60- och 70-talet – så har det här ändrats nu, när det är viktigare med kontakter och privilegier, och dessa tillfaller ju de med rätt efternamn.
David Lagercrantz breder ut sig om sin komplexfyllda bakgrund, men sorry, det är svårt att ta hans krumbukter på allvar när han i ena andetaget säger: ”Vi har inte varit särskilt förmögna”, och i nästa nämner att pappan sålde en Strindberg-tavla som gav varje barn två miljoner (i dagens penningvärde 4,5 miljoner). Hans beteende – den ständiga smilfinken – blir kanske begripligt i skenet av att han alltid vill vara till lags, kanske för att illustrera Baudelaires tes att Djävulens största trick är att få människorna att glömma att han existerar; det är ju svårare att bli förbannad på ett rikt svin om svinet är trevlig som fan.
En annan viktig aspekt som Jordahl lyfter är könsfrågan. Kvinnor saknades fortfarande på viktiga och framskjutna poster i kultursfären – något som kanske har blivit aningen bättre nu? Eller lever jag i en vanföreställning? Suzanne Brøgger kallade det här ”tillträde till världen”, och det är en sanning som svider för den som inte ges detta.
Ändå lyckades Jordahl, så vad beror det på? Det ligger kanske i arbetsmoralen, som var och en som kommer från den egentliga arbetarklassen får med sig. Min pappa var målare (alltså inte konstnär), min mamma var hemmafru tills hon utbildade sig till förskollärare när jag var tonåring. Jag får ofta höra att jag är det flitigaste biet, men jag har aldrig reflekterat över om jag arbetar särskilt hårt. Ja, jag skriver om typ en bok om dagen här på bernur, men jag tycker ju bara att det är obegripligt att det inte är norm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar