Epos, Ellen Nordmark, Modernista

 

Nyligen redogjorde jag på den internationella sajten Versopolis för några trender i den samtida svenskspråkiga poesin, där ett avsnitt behandlade de tjocka böckerna som producerats av Malte Persson, Leif Holmstrand, Gustav Sjöberg och Pooneh Rohi. Ändå fanns inget som tillräckligt kunde förbereda mig för Ellen Lundenmarks andra bok. Epos är sammantaget över 700 sidor lång, och består i egentlig mening av två böcker samlade som vändbok. Läst från ena hållet: ”ALL OF THOSE BABIES BORN”. Läst från andra hållet: ”THROUGH THE GATES OF BABYLON”. I mitten en epilog som vävs samman med motsvarande sida uppochned.

 

Om det låter rörigt eller virrigt är det ändå inget jämfört med upplevelsen att läsa boken. Redan i debuten, den förbryllande vackra Cor ne edito/Edit/Chili con carne jobbade hon med bildsatta dikter och fotografi, och i den nya boken samsas dikterna med foton av bröd i olika stadier av mögel, varor från en lågpriskedja, nakenstudier med ord och symboler tecknade på kroppen.

 

Jag läser först en berättelse som antar formen av ett drama med karaktärerna Donald Trump och Usama Bin Laden, och deras ordagranna citat. Det blir allt mer en berättelse om familj och barn. Det som utkristalliserar sig är likheterna mellan de två tyrannerna: de är i grund och botten förvuxna barn, komplexfyllda och omogna. Det som också sammanför dem är hur mediokra de är – de behöver lyftas upp och ställas fram av andra. Båda har också en smak för det vulgära.

 

I båda berättelserna domineras narrativet av det kroppsliga. Nordmark leker med ords likheter, och kopplar ihop ”terra” och ”terror” (tänk platsen Topographie des Terrors i Berlin), och ”lekmän” med ”lekamen”. Det finns säkert läsare som ställer sig frågande till vissa inslag, som gudarna som kokar petroleum, och mycket i den terrorns diskurs som Irakkriget utagerade handlade om oljan, om makten, om ekonomin, om statusen. Och det finns överlag i delen om Trump (vars namn korrumperas till ”TTUMP”) och Bin Laden kopplingar till bibliska teman.

 

Och Trump, han yttrar saker som: ”I don’t like to analyze myself because I might not like what I see.” Vad hade inte den gamle häxdoktorn från Wien, Sigmund Fraud, haft att anföra kring denna utsaga? På något sätt verkar Nordmark vilja skriva sin berättelse om Trump och Bin Laden som ett budskap från framtiden: varför upptäckte ni inte det falska, det hotfulla och det olämpliga hos dessa ledare? Kunde ni verkligen inte se att de var farliga? Spåren leder också bakåt till den tidigare presidenten Bush den yngre.

 

Att citera ur den här rika omfattande voluminösa boken kan inte göra den rättvisa, men några försök:

 

pistillerna

petunia                               petra

fågelpick för att

penetrera               bulta

gudarna

kom fort                            in och ut

 

I den andra delen förekommer två uråldriga epos som intertexter. Dels Gilgamesheposet och dels Inanna: Skymningens drottning. Det något mindre kända eposet om Inanna, hon som nedsteg i Dödsriket först av alla (följd av exempelvis Odysseus, Aeneas och Dante), kom i svensk översättning 2011. Vad bra med bibliotek, tänker jag och letar upp den i Jönköpings samling. Endast som e-bok, får jag veta, men du måste logga in för att låna. Låt gå för det, tänker jag och försöker reservera den, men då står det nesligt nog att ”boken är inaktiv och inte tillgänglig för utlån”. Va? Hur kan den vara inaktiv?

 

Givetvis finns en uppenbar koppling mellan dåtid och nutid i hur Gilgamesh och Inanna aktiveras, då dessa epos tillkom i södra Mesopotamien, i nuvarande Irak. I delen om Inanna förekommer också Isis och Osiris, Askungen (indirekt), Nebukadnessar, barnet Ada, en sköka, en käring, en pappa, ett jag, och så vidare. Det här är också en krönika om familjen.

 

Så här kan ett replikskifte se ut:

 

SKÖKAN: Babe, kan du nå ända in i fornix vaginae?

 

KÄRINGEN: Fort Knox?

 

Helheten är större än delarna. Och det är en stor helhet, denna bok där ordet ”epos” bildar en hybrid mellan det ironiska och det bokstavliga. Nordmark skapar en polyfon textväv där inte bara de äldre texterna syns i mönstret, utan också sångtexter från Beyoncé, Britney Spears, Marilyn Monroe, Whitney Houston, Diana Ross, Deep Purple, Nicki Minaj, Zara Larsson, med flera. Det här skapar revor i texten, och Nordmark verkar ägna sig åt något som kunde kallas obehagets poetik. Därmed upprätthålls en ny sorts struktur, där boken (böckerna) utgör en slags labyrint. Som det står: ”tystnaden talar men inte så att den förklarar”.  

 

Är det ens klargjort vad Nordmark vill uppnå med sin bok? Kanske inte – men är det då nödvändigt? Går det att bara vistas i hennes dubbelbottnade värld och där skönja stunder av insikt och stunder av förvirring? Hon skapar en friktion som kanske inte nödvändigtvis måste kallas ”dålig stämning”. I ett avsnitt av åttonde säsongen av Curb Your Enthusiasm hamnar Larry David hos en främling på en middag och frågar hur det står till med hans äktenskap, i syftet att lyfta samtalet från ”small talk” till ”middle talk”. Jag anar något besläktat här, att vi har med (minst) middle talk att göra.

 

Samt: är den inte i mastigaste laget, denna tunga koloss till bok? Ja, men det är som om Nordmark bara ger sig själv modet att gå sin egen väg. Att läsa Epos liknar inget annat, och då är jag ändå en rutinerad poesiläsare. Vad en bok som denna skulle utföra hos en mindre van läsare vågar jag knappt spekulera om – fast jag hade gärna diskuterat med hen, eftersom jag vägrar underskatta den som får sin nyfikenhet väckt av att ställas inför Nordmarks bok. Om jag kallar den en Det öde landet för 2020-talet ger det en aning om hur det är att läsa den.