Kaczka, Emma Lundenmark, Modernista

 

Borde inte fler författare intressera sig för Arthur Rimbauds dynamiska formel för konstnärligt arbete: att skapa oordning i alla sina sinnen och förvandla sig till en siare? Det här skulle öppna för nya möjligheter åt litteraturens stelnade former. Åtminstone en svensk författare har anammat Rimbauds urgamla recept: Emma Lundenmark. För ett par år sedan gav hon ut den ambitiösa politiska satiren Storknästet, och hon utkommer nu med sin andra roman, Kaczka.

 

Förra titeln var kryptisk i sig, och även nu hajar jag till. Står det … ”Kafka …?” Nej, ordet kaczka lär betyda kyckling (ordet ”kafka” lär väl betyda ”kaja” på tjeckiska, om det inte är en vandringssägen). Och det är också en kyckling som ledsagar romanens två personer, Nadja och Darek. De åker till Polen, en resa som liknar Tarotkortens större giv, Arcana major.

 

Men där finns i persongalleriet finns också Max, Martin, David, Valeria, Sophia, Zbigniew, Ciocia, Wujek … Och barndomsförälskelsen Isak och Jim som ”tog” hennes oskuld (say what?), och Beatrice, som Nadja en gång varit intim med. Darek filmar allt:

 

What are you waiting for? frågar Darek.

What?

Han kommer närmare.

Yes?

Det känns som en existentiell fråga, men det är det inte.

 

Trasiga minnen ska lappas ihop. Det är splittringen som ger formen åt Lundenmarks berättande, och det är en rörig historia som ska återberättas. Ständigt nya upplevelser ska redogöras för, och nya farliga stunder ska väckas till liv. Det blir svårt för Nadja att upprätthålla situationer där hon utsätter sig för potentiell fara. Hon identifierar sig med André Bretons musa, odödligförklarad i kortromanen Nadja – nu kan jag ha fel, men är inte den överskattad? När Lundenmarks Nadja utbrister: ”Mina minnen krockar med varandra och faller platt” låter det som en formel för den här romanen.

 

Lundenmark står för ett magiskt skrivande. Hennes roman är besynnerlig på längden och på tvären. Hon har vässat sitt språkliga uttryck sedan förra romanen (den innehöll lite väl många språkfel), och den är också mer koncentrerat skriven. Paradoxalt blir jag ändå mer uttråkad än senast. Det är alltid riskabelt att uppsöka oordningen, oavsett om man tar hjälp av Rimbaud. Här blir strukturen för kaotisk, för formlös och för ofokuserad.

 

Lundenmark uppfinner en protagonist som söker upp poesin. Bättre vore att låta poesin söka upp dig. Den identifikatoriska läsningen har låg status. Det är kanske inte helt oförtjänt.