Värdet av integritet – sex essäer om att riskera något, [red] Kuba Rose, 2066

 

Jag vill skicka ut en efterlysning av två begrepp. Det ena har jag redogjort för tidigare, och det heter solidaritet [vilja att aktivt hjälpa andra, särsk. sämre ställda], och det andra heter integritet [orubbat tillstånd; okränkbarhet; o-beroende]. Definitionerna är sponsrade av SAOL. Lyckligtvis är jag inte ensam om att tänka så här: förlaget 2066 (bildat 2016 och planerat att härda ut i femtio år – därav namnet) upplåter utrymme åt fem kulturskribenter att resonera kring integritet i boken Värdet av integritet – sex essäer om att riskera något.

 

Kuba Rose skriver i förordet om osäkerheten för patienter på akutmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm. Sedan följer fem perspektiv som på olika sätt behandlar mod och integritet. Torbjörn Elensky skriver om konformismen, en av de mer seglivade myterna kring Sverige och det svenska i essän ”Utan konformismen inget samhälle”. Han menar att den inte är negativ i sig, utan en del av det mänskliga. Att anpassa sig är en förutsättning för att samhället inte ska upphöra att fungera. Elensky målar fan på väggen, det vill säga kändiskulten (gissa om hans frestare nyligen utsågs till Sveriges bäst klädda man!).

 

Om det finns något positivt med att bli äldre är det väl att du får säga och göra vad du vill. Nackdelen är visserligen att det beror på att ingen längre bryr sig om dig, men det kan förstås kvitta, för befrielsen är belöning nog. Frågan är hur modigt det är, med andra ord, för den som yttrar sig eller gör något som går emot konformismen. En av de många saker som gjorde den italienske poeten och filmregissören Pier Paolo Pasolini så älskvärd var att han genomskådade sin tid – 60-talet – som hycklande i sin dubbla roll att berömma sig om att vara tolerant men samtidigt visa avsky mot allt som var avvikande.

 

Det dröjer inte heller länge innan Elensky aktiverar Pasolini, och det är han inte ensam om i antologin. Det gör också filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback i sin essä, ”Modets anarki”. Hon förespråkar ett navigerande mot sanningen, och konfronterar Bertolt Brechts uppfordrande dikt – ni vet, den där ”ett samtal som handlar om träden nästan är ett brott / för det döljer tystnad om så många illdåd”. Vi behöver göras uppmärksamma på modet att ifrågasätta de ojämlika villkoren: det är inte världen som ska förändras, det är människan, menar hon, och jag är ense med prioriteringen av osjälviskhet och behovet av ”ett andligt mod”.

 

I antologin skriver också dokumentärfilmaren Bosse Lindqvist i essän ”Ett dubbelt haveri” om en dokumentär om Estoniakatastrofen och de konspirationsteorier som lanserades inför en hängiven skara journalister som (felaktigt) överöste den med priser. I verkligheten – den mer prosaiska – förefaller det vara en fördelning på skulden över olika aktörer. Regissören Pella Kågerman skriver i essän ”Korta bekännelser” om att det som är modigt ofta är det som inte utmärker sig som modigt, alltså det som inte ser modigt ut. Hon slår ett slag för det oansenliga modet. ”Hade jag haft integritet hade jag aldrig tackat ja till att skriva den här texten”, skriver hon i en rannsakan som ekar av Moment 22.  

 

Förläggaren och författaren Daniel Pedersen avslutar med essän ”Knivskeppet”, som inleds med att han skär sig med kökskniven, och hade kunnat tänkt på Sylvia Plaths dikt ”Cut”, men låter tanken röra sig mot Peter Handkes vindlande roman om Ingenmansbukten … Kanske inte min definition av knivkastning på pricken, men jag gillar desto mer hans samtidsdiagnos: ”Det var länge sedan någon tid var så löjlig som vår egen. Länge sedan någon tid var så lätt att skratta åt, men samtidigt så humorfri.”

 

Boken ger kanske inget rakt svar på mina funderingar hur mod och integritet hör ihop och varför de är så eftersatta just nu. Min intervju med Carina Rydberg hösten 2022 gick uselt, när vi inför publik skulle prata om hennes nya bok Vitt slödder. Det kan bero på att jag några månader tidigare skrivit en ganska kritisk recension av den. Eller bara att hennes senaste bok utkom 2007, och hon var dåligt medietränad och ovan vid publika samtal. Hade jag dessutom bättre minne kunde jag ha tänkt på hur ovillig hon var att prata redan när jag i början av 90-talet såg henne intervjuas om filmen Svart Lucia i ett tv-program.

 

Kort sagt: Carina Rydberg har integritet. Hon var inte intresserad av att spela följsam och smidig från scenen. Jag tror att jag beundrar den hållningen, och kan inte låta bli att tänka att hon kommer från en annan tid, en ärligare tid, uppriktigare och – tja, en tid där integritet inte var något som kunde förhandlas bort.