I rött, svart och vitt. Sara Lidmans språkdräkter, med bilder av Maria Sundström, Annelie Bränström-Öhman, Ellerströms

 

Förra året var det 100 år sedan Sara Lidman föddes, värt att uppmärksamma. Som pendang till den ambitiösa (dag)boken Levtrådar finns också litteraturvetaren Annelie Bränström-Öhmans senaste bok om en författare hon tidigare ägnat en monografi i kärlekstemat samt utgivningen av författardagböckerna. I rött, svart och vitt samlar några texter kring klädtemat i Lidmans böcker, med fokus på Jernbanan-septologin (1977-1999).

 

Bränström-Öhman visar hur Lidman låter språket ta färg och form av tyg, textil, kläder. Nyligen läste jag Anna Nygrens essä Pyssel, där hon uppfinner ordet ”text-il” för att demonstrera sin arbetsmetod att skriva taktilt och textilt. Ett påhitt Lidman nog skulle ha uppskattat. För här finns åtskilliga exempel på hur Lidman väver och syr sina texter, och även redovisningar för hur ingående hon gör efterforskningar av både teoretisk och praktisk natur för att göra romanerna autentiska.

 

Det är tre färger som dominerar, och till vardera har konstnären Maria Sundström avbildat ett klädesplagg framför ett svartvitt fotografi från Missenträsk, författarens hemtrakt. Att jämställa en författares litterära stil med dennes klädstil är en vansklig syssla, och det görs inte så stor sak av det i boken. Dock finns det fog för en läsning som betonar spårsökandet, att vi läser med nosen; ja, en intuitiv läsning som måste kombinera den inlärda kunskapen med ett visst mått av instinkt, för att läsningen annars blir antingen för cerebral (a.k.a. tråkig) eller för känslig (a.k.a. pjunk).

 

Det här avhjälps av att Bränström-Öhman skriver i följsamhet med Lidmans kärvhet, ett bistert tonfall som alltid ger utrymme åt det muntra. Uttrycket ”stilens munterhet” härstammar från Lidmans dagböcker, och är en beskrivning som också kan tillämpas på Bränström-Öhmans bok. För den är muntert skriven, med fin balans som inte låter det vördnadsfulla ge efter för hagiografin.

 

I Bränström-Öhmans läsningar blir kläder betydelsebärande element. Ett av de misstag som ofta kan åberopas är uppfattningen att kläder och mode är lättsinnigt – senast Ottessa Moshfegh i en SvD-intervju där hon intresserar sig för mode för att ”det är trevligt att ha något ytligt att ägna sig åt”. Bränström-Öhman anför Sara Danius som en av få litteraturvetare som tagit mode på allvar.

 

Som förklaring till det som gör Jernbanan-böckerna så konstnärligt lyckade föreslår Bränström-Öhman att Lidman använder en stil som är sammansatt av olika komponenter. Dels det hemvävda eller hemspunna – det dialektala – med köpetrådarna – det litterära. Därav blir stilen så levande, så dynamisk. Den här boken fungerar både som en lättsam introduktion till Lidmans författarskap och ett underförstått argument varför vi ska läsa hennes böcker.

 

Sara Lidman var under större delen av sin levnad en central figur i den svenska offentligheten. Det vill säga, inte som nu endast inom de kulturella eller litterära fälten. Det var ju möjligt under 1900-talet att bli ”kändisförfattare”, med en konkurrens som inte inkluderade influencers, dokusåpakändisar, talangtävlingsstjärnor, etc. Är Lidman en läst författare idag? Svar ja, om du frågar verksamma svenska författare och kritiker. Men för allmänheten är hon nog sorgligt bortglömd.

 

Fråga en slumpvist utvald ungdom i Umeå som inte aktivt jobbar med litteratur om hen vet bakgrunden till Sara-tunneln utanför tågstationen. Svaret lär bli beklämmande negativt. Kan sådant åtgärdas? Det låter som en retorisk fråga. Om ett par år eller så, när Lars Trägårdhs kanon-kommitté är färdiga med sin svenska kulturella kanon, får vi väl ett svar om framtidens barn ska ges chansen att få läsa något av Sara Lidman.