Heroin chic, Maria Kjoss Fonn, Flo

 

Minns du 90-talet? Klart du inte gör. Musiken var med få undantag (PJ Harvey, Portishead, My Bloody Valentine, Suede) överskattad. Det gjordes inga vettiga filmer. Alla tv-serier var dåliga. Gavs det ut böcker? Inte vad jag minns. Och modet? Heroin chic, det utmärglade nerdekade som passade höga glåmhögar, typ Kate Moss (också överskattad).

 

Jag har inte tänkt på 90-talet sedan det slutade (ungefär när Kurt Cobain tog sina inledande ackord i ”Smells Like Teen Spirit”), och ännu mindre på heroin chic. Förrän nu, då norska Maria Kjoss Fonns andra roman med titeln Heroin chic har översatts till svenska. Tillåt mig himla med ögonen åt ännu en ung kvinna som knarkar och – ugh! – berättar om det i en roman …

 

Men ack, så fel jag hade i detta avseende. För Kjoss Fonn har skrivit en bladvändare som eliminerar alla farhågor att det ska resultera i den misery porn som skrivs av klåpare som Dave Pelzer (minns du boken Pojken som kallades Det? den kom på 90-talet, just saying) och Hanya Yanahigara. Hur lyckas hon med det? Helt enkelt genom att lyda det enkla råd Neko Case släpper fram i sin sublima låt ”Hold On”: ”That echo chorus lied to me with its hold on, hold on, hold on, hold on”. Eller med William Blakes ord: ”Damn braces; bless relaxes”. Blake nämns av Kjoss Fonn i romanen: han är en av huvudpersonens pappas favoritpoeter.

 

Nåväl. Elise är ett gudabegåvat musikaliskt underbarn, med en röst av silver när hon sjunger. Hon växer upp i ett välordnat hem, med starkt kulturellt kapital: Blake, Bach, Bob Dylan. Ändå trillar hon dit, först i anorexin, sedan i ett eskalerande drogmissbruk. Varför super Jeppe? löd en ofta upprepad fråga när jag var ung, med syftning på danske Ludvig Holbergs komedi från 1700-talet. Något svar gavs inte. Varför bedöva sig med droger? För att livet känns för starkt – eller känns för lite.

 

I Elises fall handlar det mer om ett subtilt självförakt. Att hon straffar sig själv med allt starkare droger. Hon träffar Joakim, en demonisk rocksångare, farlig och sexig, och någon som får hennes hjärta att slå långsammare. Men deras relation problematiseras när han försöker bli ren, och hon vill fortsätta ta de droger som får henne att försvinna från allt. Men romanen berättas genom ett efteråt. I nutiden har hon träffat den rekorderlige Sigurd, och går ett tolvstegsprogram hos Anonyma Narkomaner. Det går bra – men lätt är det inte. Här ska inte heller sägas hur det går. Men som Jeanette Winterson visste att berätta: ”Pleasure on the edge of danger is sweet”.

 

Jag gillar den här romanen så mycket därför att Maria Kjoss Fonn inte för en sekund ägnar sig åt att skam- eller skuldbelägga, eller att falla för frestelsen att skriva en konsumentupplysande text som kan summeras med de tre orden ”ta aldrig droger”. Ok, droger är skit, men vet du något – livet är också skit. Elise drivs av ”begäret efter den kemi som får [henne] att gå från förfärlig till fantastisk på en sekund.” Hon vill inte för en sekund ha sympati, förståelse, medömkan, eller ens bli beundrad.

 

Det finns några diskreta antydningar om en mamma som kan ha planterat sina egna stäckta musikdrömmar på sin begåvade dotter. Att hon långt upp i vuxen ålder fortsätter kalla Elise för ”lilla älvan” – inser hon inte hur skadligt det är? Samtidigt som mamman ägnar sig åt ett högst olämpligt beteende på kontot medberoende är det förmodligen ändå hon som håller sin dotter vid liv. När mamman konfronterar henne och anklagar henne för att fullt medvetet ha börjat med heroin svarar Elise: ”Ingen vet vad heroin är förrän de inte får ta det”.

 

Det våghalsiga bildspråket är träffsäkert och ger ofta nya insikter. Visst, den bild av ångesten som Elise förmedlar har lånats av Sylvia Plaths glaskupa, men det huvudsakliga är vad Kjoss Fonn gör med denna metafor. Det vill säga: gör den till sin, använder den för att ge ett autentiskt porträtt av hur Elise upplever tillvaron. ”Vara stark och mäktig genom att vara svag och bräcklig”, som hennes kryptiska formel lyder.

 

Det är en skörhet som lockar till sig en dirigent som begår regelmässiga övergrepp när hon är som mest utsatt och sårbar. Och givetvis finns det ett samband mellan droganvändandet och de skadliga relationer hon inleder. Allt bara sker, och Elise betraktar allt med den blick som skärskådar och genomskådar. Det finns inte heller minsta uns av offermentalitet hos henne, hur djävlig hennes vardag än blir, i jakten på droger och de uppoffringar hon tvingas till, hur hon hela tiden flytta fram sina gränser – fysiska, mentala, etiska. Och som somliga av oss vet mer än tillräckligt om: den som börjar flytta fram sina gränser upptäcker tids nog att det inte längre finns några gränser kvar.

 

Att Maria Kjoss Fonn inte entydigt tar avstånd skulle kunna göra Heroin chic till en farlig bok. Fast en får vara bra dum som lockas att ta droger av att läsa om Elises upplevelser. Kjoss Fonn berättar klarsynt, sakligt och exakt vad drogerna gör med ens kropp, med ens psyke. Hon registrerar och analyserar. Och något går sönder i mig när jag läser, och det fortsätter att gå sönder genom hela romanen.

 

När Sara Stridsberg slog igenom med sina första romaner fick hon del negativ kritik för att hon skrev så vackert om det eländiga, att hon frossade i att göra estetik av våldet. Men det är en balansgång, och jag vet ärligt talat inte om jag pallar för att läsa många böcker av detta slag; jag vet bara att jag fullkomligt älskar Stridsbergs romaner, och att jag också älskar Kjoss Fonns sätt att skriva. Och det beror väl om något på att båda klarar denna balansgång, att de inte skriver spekulativt, hur mycket av melodramens förråd de än belastar sina romaner med. Porträttet av Elise blir trovärdigt trots alla de estetiskt tilltalande slutsatser hon kommer fram till. Därmed skapas en helt egen litterär värld, en värld som ter sig filmisk eller nästan framstår som i en saga eller i en tecknad serie med sina ofta teatraliska uttryck.

 

Det här blir i slutändan ett socialrealistisk reportage som undviker den didaktiska rävsaxen. Elise har tillbörligt avstånd till sitt eget trauma. När hon är Lucia och hennes hår börjar brinna ropar de andra barnen ”Hennes hår brinner!” Själv är hon så avståndstagande till sitt eget att hon också tänker: ”Hennes hår brinner!” Romanen är full av sådana klargörande ögonblick, som tillsammans fullbordar ett porträtt av en människa som kan summeras med Courtney Loves ord från en av Holes bättre låtar (ok, det gjordes en och annan banger under 90-talet också): ”How are you so burnt, when you’re barely on fire?”