Hur man möter en mamma, Kaj Korkea-aho, Förlaget

 

Kaj Korkea-aho är författare till fyra romaner, där den senaste, Röda rummet, fick uppmärksamhet efter att ha nominerats till litterära priser. Parallellt med dess framgång arbetar han med sin partner Niko för att bli föräldrar. Länge går det sisådär. Han dokumenterar arbetet i den självbiografiska Hur man möter en mamma. 

 

Och nog är det ett arbete, där det inte räcker med att fatta beslutet. Rätt mamma ska hittas. Mycket av boken består därför av möten med kanskemammor. Där finns de lesbiska paren Sanna och Helena, samt Krista och Soja, och Sinna, hon som de får svårt att komma överens med om förutsättningarna, såsom att Kaj vill att barnet ska bli tvåspråkigt (svenska och finska). Till slut blir det Emmi som blir den mamma de beslutar sig för.

 

Utifrån den finska horisonten verkar en berättelse om samkönat föräldraskap saknas. Korkea-aho nämner svenska Kristofer Folkhammars Är det barnen, baby?, som delvis hade en annan utgångspunkt (romanens Kristofer var singel). Folkhammars bok var mer köttig, hade ett mer desperat tonfall – Korkea-aho är stundtals för klämkäck i sin strävan. Men ok, han berättar frispråkigt om egna åkommor, om buljonglik sädesvätska, om vätskeansamlingar i testiklarna, likväl som om samhällets problem, om hur spermiekvaliteten har gått ned de senaste fyrtio åren i västvärlden, liksom barnafödandet, och att singelhushållen är flest i Norden.  

 

Ibland kan jag störa mig på Kajs och Nikos långa kravlistor när de ska välja lämplig mamma åt sitt barn, även om det är långt till Michael Bindefelds absurda och smaklösa kontrakt med den amerikanska surrogatmamman (bollsinne, längd, judiskt påbrå, etc). Här saknas en känsla för att kontrollen måste åsidosättas: allt går inte att planera. Det här lär sig Korkea-aho så småningom, även om han trycker på vikten av att mamman ska vara snygg, trevlig och leva ett ordnat liv – ändå mer rimligt än småaktigt.  

 

Bättre fungerar berättelsen om Kaj Korkea-ahos uppväxt i frikyrklig miljö, där han tampas med Bibelns förbud och till sin fasa upptäcker att han som trettonåring förälskar sig i en jämnårig kille. När det några år senare är dags för millenniebuggen som hotar att ödelägga världen välkomnar han det, om alternativet ändå är att han ska leva i celibat. Nu visade det sig vara lättare än väntat att komma ut ur ”skåpet”, som man säger i Finland. Föräldrarna var högst förstående, om än inte odelat entusiastiska. Den internaliserade homofobin har han fått bearbeta på egen hand.

 

Men nog har det för honom varit en kamp att leva ett liv som mer eller mindre öppet homosexuell, och jag kan bara önska att de som mobbat honom och andra tycker att en livslång depression för offret är ett pris som gör det värt kränkningarna. Jag finner hos Korkea-aho en berättare, som lyckas levandegöra kampen för att bli pappa. Ett inledande löfte får mig att tänka på Muminpappan, när han lovar: ”jag slutar med: alkohol, slarv och ironi”. Ett av de tänkbara paren får honom också att associera till Tofslan och Vifslan, Tove Janssons ikoniska queera par med förankring i verkligheten.

 

Det finns också några partier där han försöker komma till rätta med den ilska han gått och burit på. Men mest av allt liknar det en handbok för par som är i samma situation. Så här kan man alltså gå till väga. Arbetet inleds september 2020, och boken avslutas juli 2023. Porträttet av Niko ska väl vara i bakgrunden – ingen kan betvivla Kajs kärlek till honom – men ändå framstår han mest som en konflikträdd och undergiven foil till protagonistens storslagna tankar och känslor. Och känslorna är uppskruvade. Men dramatiken saknas, för tidigt anar man hur det ska gå.

 

Det ska ändå inte förnekas att Korkea-aho kan skriva, att han säkerligen gör en stor insats för andra barnlösa homosexuella par. Inte är det en lätt match, och inte heller är det säkert att det går bra i slutändan. Men med så mycket hårt arbete som ligger bakom kan man bara önska att det ska bli en god fortsättning för Kaj och Niko.