Förstörelse, Iida Rauma, översättning Janina Orlov, Rámus

 

En erfarenhet många delar men som är underrepresenterad i fiktionen är skolmobbningen. Med undantag för Birgitta Häggkvists kusligt inkännande kortroman Försöksråttan från 2001 har det varit tunnsått med skildringar som lär oss något nytt i detta ämne. Från finskt håll utkom för två år sedan Iida Raumas besynnerliga roman Förstörelse. Efter att ha väckt stor uppståndelse i hemlandet finns den nu tillgänglig för svenska läsare.

 

Det är ingen inställsam roman Rauma har skrivit. Dess avsaknad av kapitelindelning ger inget utrymme åt andhämtning utan låser fast läsaren i berättelsen, som fokuserar på de forna klasskamraterna A och Ira. A är en sömnlös och neurotisk lärarvikarie på ett högstadium med demonstrativt ointresserade elever. Hon har övergetts av flickvännen Henriika. Nu läser hon sina gamla blommiga dagböcker och konfronterar Ira, som i sina romaner har utgått från en händelse när hon i elvaårsåldern närapå dränktes av några klasskamrater. Den händelsen, och en utförligare mobbning som drabbade A i en musikklass något senare, utgör själva stommen för berättelsen.

 

Men det är också en roman som förhåller sig till sitt stoff på ett skevt, obalanserat och rentav vildsint sätt. Det är uppenbart att Rauma har angelägna saker att säga i ämnet mobbning, och ärendet är minst sagt angeläget. Min initiala irritation över att framställningen sker på ett så kaotiskt sätt ger också vika. Det är en berättelse som söker sin form och sin struktur efter att de har ödelagts, och romanen lyckas förmedla sina bistra lärdomar om grupptryck och den tystnadskultur som kan råda där ytan är idyllisk.

 

Platsen är Åbo, men ämnet är universellt. Med bister ironi lär Rauma ut att medan bränder och krig misslyckades med att ödelägga staden har stadsplanerarna varit mer framgångsrika i att ödelägga stadens själ. Parallellt med hur berättelsen om mobbning avtäcks gestaltas en stad i förfall. I skolans materialförråd tävlar spöken och råttor om utrymmet. Allt detta förstärks av en Jante-lag som inte ligger den svenska tolkningen efter.

 

Det som imponerar allra mest med Raumas roman är hur den rör sig i cirklar neråt hela tiden, mot de smärtpunkter som frigörs av mötet mellan A och Ira som vuxna och de strukturer kring lydnad och makt som skickligt avtäcks. Främst A bär på ett internaliserat självhat, och romanens många referenser till Kurt Cobain uttrycker en förståelse för hans låttitel ”I hate myself and want to die”. De mönster som romanen tecknar blir allt mörkare, och de avslutande 200 sidorna läser jag med krampaktig spänning.

 

Ytterst handlar det om vem som äger rätten till en historia: A, som drabbades av den, eller Ira, som tar sig rätten att skriva om det i en roman. Rauma själv har skapat ett dubbelt självporträtt av märkligt slag, där hennes drag kan anas i både A och i Ira. Det genererar en fruktbar ovisshet under läsningen, där tvivel och oro kämpar om herraväldet. Det här är en läsvärd roman vars idéinnehåll jag kommer att bära med mig länge.

 

(Också publicerad i Vi, 4/24)