Om det regnar i Ahvaz, Nioosha Shams, Bonnier Carlsen

 

Ava Hashemi går sista terminen i gymnasiet. Hon ingår i ett tight kompisgäng med Mira och Hugo, och har svårt att binda sig i en relation, vill ligga med alla snygga tjejer som är bicurious, och tycker att kärlek är töntigt. Tills hon på en fest träffar den våldsamt snygga Nadja och blir blixtförälskad. Kruxet: hur är Nadjas relation till den ständigt närvarande Hugo – och är hon ens intresserad av tjejer?

 

Det här är grundförutsättningarna i Nioosha Shams roman för unga läsare, Om det regnar i Ahvaz. Den kom för några år sedan, men jag har läst den nu för att sätta mig in i Shams författarskap (hon ger ut en diktsamling som jag skriver om i morgon). Det är inte ett beslut som jag har behövt ångra: Shams skriver med den slags energi som fler svenska författare borde vara intresserade av. Om någon svensk roman på senare år som har lyckats fånga essensen och viben i någon av Romys briljanta låtar (”She’s on my mind but I wish she was under me”) så är det denna.

 

Så här skildras denna känsla – den som annars brukar reserveras för just poplåtar – av Shams: ”Jag ville att hon skulle ligga över mig och sänka håret över mitt ansikte så det blev som en tunnel med bara våra ansikten i varsin öppning.” Med andra ord: helt underbar, även när den leder en i fördärvet. Här lyssnas på LP-skivor av Nina Simone och Nas, och Antoine de Saint-Exupérys bok Den lille prinsen nämns så ofta att jag undrar om jag har blivit instängd i en låt av The Smiths.  

 

Shams uppfinner en värld som är helt stämd i hyperbolens tonart. Det hälls 18 dl mjölk i kaffet, Avas lillbrorsa har växt 12 meter senaste halvåret, och det åks i en bil som inte har tvättats sedan 1800-talet. Likaså med alla humörsvängningar, från salig eufori till svartaste förtvivlan, gärna i samma andetag. Det är en vansklig trop, hyperbolen, men i en roman som ska gestalta svindlande förälskelse är det högst passande. Överdrifterna behövs, därför att när du är ung är hela tillvaron helt orimlig. Ava är inte så lite lik Catherine Earnshaw i Emily Brontës Wuthering Heights.

 

Den värld som romanen infinner sig i befolkas av hyenor med flatluggar och skolbibliotekarier med eld i håret. Shams stil är slängigt impulsiv, och jag kommer på mig själv att vilja kalla den elektrisk, men det är ett adjektiv som romanen själv blir stormförtjust i, eventuellt en aning för förälskad – fast, går det att bli för förälskad? Det här gör i vilket fall Ava till en trovärdigt framställd individ. Shams har utsökt gehör för språket som passar en sådan tonåring, och här finns energi och humor så det räcker och skvalpar över.

 

Tricket som Shams kommer undan med är att framställa Ava som odrägligt självupptagen ibland, men hon blir ändå mänskliggjord med sina patetiska och stort uppslagna känslor, så som det så lätt blir i en förälskelse där känslorna tar upp all plats. En invändning som jag bär på under läsningen är att det går så geschwint med kärleken för Ava och Nadja, och till och med Avas pappa slår något slags rekord i att vara förstående och hjälpsam. Men komplikationer uppstår, utan att de känns planterade eller sökta.

 

Att skriva är en gåva. Visst, det krävs mer än en rejäl dos hårt arbete, men om talangen – intuitionen – inte finns där, är det hårda arbetet lönlöst. Det är hur tydligt som helst att Shams har en språklig gåva som hon förhoppningsvis kan förvalta i ett långt författarskap. Som sagt: i morgon dikterna, och i framtiden, då torde storverk vänta!