Kallt nog för snö, Jessica Au, översättning Amanda Svensson, Weyler

 

En roman kan vara också det här: en tätt sammanhållen berättelse i det anglosaxiska formatet novella (med ett sidantal runt hundrastrecket), som bärs fram av en distinkt röst. Jessia Au, australisk författare, gör så med sin roman Kallt nog för snö. Det är hennes andra roman efter debuten med Cargo för tiotalet år sedan, och den har vunnit fem litterära priser i hemlandet.

 

En höst åker en kvinna till Japan med sin mamma. De går i affärer, på restaurang och museer, men framför allt talar de inte med varandra. En tystnad som befinner sig mittemellan det besvärande och det kallsinniga breder ut sig. Kvinnan – dottern – som förmedlar berättelsen funderar stillsamt på sin mamma och hur deras relation har sett ut, ifrån barndomen och framåt. En relation som präglats av distans, av kyla, av tystnader. Ibland gör dottern försök att nå fram till sin mamma: ”Kanske är det nyttigt, sa jag, att ibland stanna upp och reflektera över saker som har hänt, kanske kan tankar på sorgliga saker i slutändan faktiskt göra en lycklig.”

 

Men det är allt det obearbetade och allt det outsagda som får sista (tigande) ordet, och ersätts av de klyschor och plattityder vi tillgriper. Fram träder bilden av den ambitiösa dottern som pluggat engelsk litteratur men saknar språk för att närma sig mamman. Och mamman själv som mestadels verkar sakna vilja, som kräver övertalning för att följa med på resan, som inte heller önskar sig någonting eller har åsikter om någonting.

 

Som bild för de mellanmänskliga relationerna är det träffande. Vi inbillar oss undantag och idyll, men i själva verket är det lätt att se hur statiska många förhållande blir. Ärligt: gör inte många par en massa saker enbart för att de sedan ska ha saker att prata om? Det här hjälper inte dottern och mamman i Aus roman, för det har blivit för sent att åtgärda gamla försummelser.

 

I Japan är allting prydligt och i ordning (gissa om tågen går i tid, till exempel), och Aus blick på landet blir en sinnebild för relationen mellan protagonisten och hennes mamma. På ytan är allting perfekt. Men det här är en text som inte nöjer sig med ytan, utan som vill ge oss en inblick i vad som försiggår i de mer osköna skikten därunder. De inre tankarna betyder avsevärt mer än de yttre handlingarna.

 

Kvinnan anger en metod från konstens område, pentimento, som innebär att de icke önskvärda detaljerna som konstnären målat över blir synliga. Här ges en ledtråd till skrivandet, som i högsta grad liknar måleriet, att det också i en litterär text finns en medveten författare som i efterhand kan korrigera saker vi läser. Därmed blir det förflutna opålitligt när det återges i skrift eftersom författaren kan ”förvandla saker från det de faktiskt varit till det vi önskade att de hade varit, eller snarare till det vi idag såg det som.”  

 

Där finns också en syster vars lilla dotter kanaliserar den ilska som de vuxna härbärgerar, men lärt sig behärska. Vi kanske borde ta efter barnen, lära oss att det inte är nyttigt att bära för mycket utan att ge det utlopp. I tillbakablickar får vi veta mer om huvudpersonens bildningskomplex när hennes kurskamrater var mer insatta i vad de pluggade. Hon är också i färd med att skaffa barn med sin partner Laurie, men med tanke på hur sårig relation hon har till sin mamma verkar denna idé hålla på att rinna ut i sanden.

 

Det lågmält återhållsamma skrivsättet, med Aus suveräna blick för obetydliga detaljer, skapar ett egenartat engagemang. Kallt nog för snö blir en absorberande roman tack vare att författaren inte hela tiden försöker briljera, försöker fånga ens uppmärksamhet med tekniska finesser. Det sparsmakade i stilen hör ihop med de sparsmakade känsloutbytena mellan karaktärerna.