Teshne, Nioosha Shams, Nirstedt/Litteratur

 

Teshne betyder ”törstig” på farsi, lär jag mig av Nioosha Shams nya diktsamling. Hon kom för fyra år sedan ut med ungdomsromanen Om det regnar i Ahvaz. Den var strålande. Innan jag säger något om hennes nya bok: låt mig uppehålla mig vid omslaget, skapat av Sepidar Hosseini. På tal om strålande, alltså.

 

Titeln skrivs med knallgula versaler, och de rinner – de blöder – nerför hela omslagets brandgula bakgrund och bildar ett suggestivt mönster, organiskt och kusligt, för att landa i botten med titeln skriven i vad jag antar är persiska bokstäver. Författarnamnet och all annan text som ingår på bokens pärmar (paratexten) är utsatta för en slags darrning och gör dem suddiga, som om de utsatts för en elektrisk chock (ungdomsromanen handlade ju en del om elektriska känslor).

 

Den törst som titeln alstrar har en del med liknande känslor som det förra verket. Alltså en förälskelse. Diktjaget gör frekventa återbesök på en biograf, sitter alltid på plats 4:34, och tänker på den brand som utbröt i en annan biograf, och som får mig att tyda omslagsmönstret som eldslågor. Det här är dikternas ram, men det finns hela tiden – liksom titelordets sprawl-artade beteende – en rörelse som vägrar låta känslorna stelna i ofruktbar nostalgi.

 

Tekniken som Shams använder påminner om hur Sorin Masifi skrev sitt fantastiska debutverk 2022, Staten systrarna dikten, att låta några av citaten eller orden förbli oöversatta. Det skapar en distans till dikterna, men det är en distans som har väldigt lite att göra med  trygghet. Det handlar om den kärlek som gått förlorad, och om de starka minnena som sätter sinnena i arbete. Shams tvekar inte heller inför att ge sinnena fritt spelrum: ”hjärtat RUSAR!!!!!!!” är en fras som hade kunnat skjutas i sank i en mindre språkkänslig poets händer.

 

Men känslor går inte att hålla tillbaka, och Shams gör mesta möjliga av den kunskapen, hur dyrköpt den än kan vara. Därav törsten, och i dess förlängning girigheten. Är det inte en korkad uppfattning att kalla den här typen av girighet för en dödssynd? Den kärlek som inte kräver för mycket är inte mycket att ha, i slutändan. Men Shams vet också att det är farligt att umgås med den här typen av gränslöshet. Hellre än att placeras på en piedestal rör sig hennes känsloregister mot nedre regioner, och hon skriver explicit ut denna tron som kallas piedestal.

 

Anspråken tonas ned något genom diktsamlingens händelseförlopp, och då kan känslorna landa i något som liknar välbehövliga andningspauser:

 

det var ganska tomt, ditt hus

vi satt på golvet och såg på film

golvet var hårt men känslan var mjuk, fattar du?

 

du blir besviken av min dröm

säger att du inte har plats för fler ruckel i ditt liv

 

Jag kan inte låta bli att speja efter vad de persiska orden indikerar, och min google översätt-app antyder att en hel del handlar om hav, något om sinnesjukdom, och något som borde vara författarens efternamn (Shams). Bokens motto ser ut att vara från Hafez, den medeltida mystikern. Maskinens översättning: ”Jag säger öppet och jag är nöjd med mitt uttalande, jag är / en slav av min kärlek och fri från båda världarna”.

 

Men strunta i maskinerna nu, och missa inte att ta del av Shams elektrifierade och hymniska förhållande till en allomfattande och uppslukande kärlek. Hon vågar skriva en dikt som välkomnar skammen eftersom den ”smakar så gott på tungan”. Det finns överhuvudtaget mycket kropp i hennes skrivande – förkärleken för de veck som bildas mellan låret och ljumsken tar hon med sig från romandebuten – men det kan lika gärna vara en kärlek som aldrig behöver förverkligas. Fortfarande gäller det att akta sig för tvåfotade hyenor.

 

Om vi redan har en trånandets poetik i Sverige, med givna kandidater som Stagnelius, Fröding och Olle Ljungström, lyckas Nioosha Shams ändå med självklarhet och ackuratess skriva in sig i den traditionen och uppdatera den:

 

samma ynglingar som vinglar

samma hundar som pissar i gathörnen

samma kroppen min som trånar

samma är allt

min längtan är densamma

större än havet under din säng

min längtan är större än dig ska du veta

 

Hennes poesi hämtar sin näring ur det som inte har hänt. Medan den romantiska positionen ofta innebar att blicka tillbaka till ett svunnet Eden, är Shams poesi mer konstruktivt framåtsyftande. Det förflutna uppmärksammas, men får inte ta över nuet. Skeendet förankras i den närstående familjen, men också i den frustration som uppstår när språket inte räcker till, hur gudabegåvat det än hanteras: ”jag vill säga dig så att du FÖRSTÅR / men av alla mina språk är svenskan det fattigaste”.

 

Det är ändå en obalanserad och obegränsad poesi som Shams har skrivit, med vansinnet som ömsom hot, och ömsom löfte. Dikterna liknar – i bästa mening – dagboksanteckningar. Det är en ambitiös dagbok i så fall, genomarbetad och med en tydlig riktning mot en kärleksförklaring som lyckas vara både enkel och sann:

 

jag älskade dig för du kallade mig solen