Teater III, Jon Fosse, översättning Marie Lundquist och Svante Aulis Löwenborg, Faethon

 

Länge var Jon Fosse mest känd i egenskap av dramatiker, ganska flitigt spelad i Sverige men ännu mer så i hemlandet Norge och i Europa, där han periodvis rentav förekom oftare på scenerna än Shakespeare. Under senare år har han inte alls spelats i Sverige, något som skulle kunna förändras efter att han i torsdags fick Nobelpriset.

 

Eller inte. Det finns en parallell i Stig Dagerman, som länge varit ett stort namn i Frankrike, där han till skillnad från här hemma ofta får sina pjäser uppförda på teatern. En kan bara spekulera i orsaker, men jag misstänker att en stor anledning till Lars Noréns folkliga genomslag beror på att han använder humor i sina pjäser. Det var med de nattsvarta pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud han fick sitt genombrott, men det finns en humor i replikföringen som får publiken att skratta. Kanske det är så enkelt att svensk teaterpublik förväntar sig att få skratta lite då och då.

 

Mycket kan sägas om Fosse, men någon stor skämtare är han inte. När jag nu får tillfälle att återvända till hans skrivna teater, är det lika mörkt och grått och dystert som i de 2000-talsromaner som han fått så stora framgångar med (Trilogin och Septologin). Pjäserna kan läsas i dels 10-TAL:s utgåva Fyra pjäser från 2016 och dels i Faethons tre volymer Teater från 2021. Bok tre avrundas med tre nyskrivna pjäser.

 

I förordet anger Mikaela Blomqvist hur nära Fosses estetik ligger Samuel Beckett. En avgörande skillnad är att den irländske dysterkvisten vänder blicken rakt in i den förintande intigheten, medan den norske dysterkvisten har en transcendent lösning åt den utsatta människan. Den typ av religion Fosse bekänner sig till är förstås helt opassande för de flesta av de svenska läsarna (”religiöst grubbel? ge oss bums ett gapflabb, tack!”). Det behöver väl inte heller tilläggas att Beckett regelbundet spelas på svenska scener, tack vare att de erbjuder sådana lättnadens skratt.

 

Blomqvist resonerar kring den tredje instansen som vi möter i så många av Fosses verk, som gärna utgår från ett par, och så skjuts denna tredje del in i gemenskapen. Är det slumpen, eller ödet? Kanske språket? Här i denna bok finns monologen Så var det (2020), den sceniska dikten Stark vind, samt pjäsen Inne i svarta skogen (båda 2021).

 

I monologen möter vi en gammal mans vresiga röst, där han stapplar fram mellan sängen och korridoren, stödjande sig på en käpp. Vad ger mening åt livet? Mannen nämner Bach, Goldbergvariatonerna och Matteuspassionen. Det låter klyschigt? Samtidigt jagar han tröst i samma bön, ”Fader vår”, som Asle så effektfullt varierar i flera av böckerna i Septologin. Mannen i Fosses dialog är också likt Asle en konstnär med dåligt samvete för hur de mellanmänskliga relationerna har lidit på grund av besattheten i konstnärskapet.

 

Skammen klär av honom, en skam som han burit med sig sedan barndomen:

 

Och min mor

ganska kort paus

hon tålde mig aldrig

ganska kort paus

eller kanske när hon blev gammal

tålde hon mig

ganska kort paus

lite

ganska kort paus

eller kanske var det jag

som inte tålde henne

 

Dödsskräck och dödslängtan blir inte två poler i Fosses text. Visserligen är Becketts närvaro stark, men explicit citerar Fosse faktiskt en viktig rad i T.S. Eliots civilisationskritiska The Waste Land: ”A heap of broken images”. Så rör sig texten ut ur det som skulle ha snävat in det på det interna och slutna, och blir allmänmänsklig och universell.

 

I Stark vind förekommer tre karaktärer. Ett äldre par, en man och en kvinna, och en yngre man som kvinnan har en relation med inför den äldre mannens ögon. Med sina pjäser kommunicerar Fosse inte bara med sina andra pjäser, utan också med sin skönlitterära prosa. Genom texten löper ett outtalat mantra: ”Tänk om allt hade kunnat bli annorlunda!”

 

Så uppfattar jag också orden från Hölderlins prosainledning till dikten ”Fredsfirande”. Fosse citerar dem på tyska, här i Aris Fioretos översättning: ”Om somliga ändå skulle finna ett dylikt språk alltför ovanligt måste jag erkänna: jag kan inte vara annorlunda.” Denna brist på anpassning hos Hölderlin och Fosse ger en bra jordmån för kontinuitet. I pjäsen – i pjäserna – förekommer något som kunde kallas domänförluster utanför språket, att människorna hamnar i situationer av förvirring orsakade av bristfällig tillgång till kunskap och till minnen.

 

Denna pjäs, Stark vind, är spöklik till sin karaktär och har ett slut som både bokstavligt och bildligt är iskallt. Lika kylslagen atmosfär råder i den avslutande pjäsen, Inne i svarta skogen. En man har kört fast med sin bil i skogen, och möter olika figurer från sitt förflutna, spökande föräldrar i främsta hand. Rädslan triggas av den mörka skogen, och snön faller och täcker över alla dåliga gärningar.

 

Även Beckett är väl med på ett hörn här, i en av den äldre kvinnans repliker: ”Det är hemskt / alltför hemskt / Fruktansvärt / Det går inte att stå ut med”, men också i det replikskifte som förs mellan kvinnan och den äldre mannen:

 

ÄLDRE KVINNA

Kan vi göra någonting

 

ÄLDRE MAN
Tror inte det

 

ÄLDRE KVINNA
Vi måste göra någonting

 

ÄLDRE MAN

Men hur ska vi kunna göra någonting

Paus

 

ÄLDRE KVINNA
Jag vet inte

Ganska kort paus

 

ÄLDRE MAN

Vi kan ingenting göra

 

Nog låter det mer än lovligt som det gör i exempelvis I väntan på Godot. Och vad som återstår i pjäsen, i Fosses bidrag, blir då skammen, skammen i att leva, men också skammen i att ha försökt överskrida sina begränsningar. När Svenska Akademien i sin prismotivering formulerade att Fosse ”ger röst åt det osägbara” väckte det tysk skadeglädje: de tyckte att under de drygt tio år Fosse varit en kandidat borde de ha kunnat yttra något mer originellt än floskler.

 

Fast det finns en poäng i den oxymoron som härbärgeras i uttrycket att ge röst åt det osägbara. Fosses pjäser gör något som även Harold Pinter – den senaste dramatikern som fick Nobelpriset – kunde briljera i. De levererar nya verktyg åt den dramatiska texten. Hos Pinter rörde det sig om den pregnanta pausen (dessa ordlösa stunder som skapar den sinistra atmosfär som kritikerna ordvitsigt kallade ”Pinteresque”). Hos Fosse är det också gott om ominösa pauser, där det osägbara – det outtalade – inte bärs fram av mänskliga stämmor, men andas fram av antydningar och gissningar.