Jon Fosses Nobelpris

 

Sent på onsdagskvällen får jag en ingivelse och plockar fram de böcker av Jon Fosse jag har hemma. Det tar sin rundliga tid. Jag får leta bland lyrikböckerna för att hitta Långsam musik, med ett urval från hans åtta diktsamlingar. Kolossen med dikterna på norska går fort att lokalisera: de ligger sedan länge på nattduksbordet för regelbunden läsning. Sedan letar jag bland essäböckerna för att hitta När en ängel går genom scenen. Sedan letar jag bland dramatikböckerna för att hitta Fyra pjäser.

 

Romanerna är spridda lite här och var. Den tunga Melancholia från 1990-talet, den smäckra volymen Trilogin, och de två första böckerna av tre i Septologin. Allra längst tid tar det att hitta den tunna lilla boken Hundmanuskripten, som jag har gömt för att inte för ofta bli påmind om den (det måste väl vara den allra sämsta bok en Nobelpristagare har skrivit?).

 

Fosse är med andra ord en mångsidig och varierad författare. Septologin, som avslutades på norska 2021 och vars tredje del i svensk översättning utkommer i dag, hör till det bästa jag har läst under hela 2000-talet. Där skriver han ytterst fåordigt om en åldrad konstnär som återupplever sitt förflutna under en julhelg, där han stöter på en slags dubbelgångare som är alkoholiserad och som han i sann julanda hjälper till sjukhuset. Men främst är det en meditation över konsten och religionen, och skrivet helt utan punkter.

 

Dessutom skriver Fosse på nynorska, som inte är ett lika framträdande skriftspråk som bokmål. Det finns mycket att glädjas åt för den som inte har stiftat bekantskap med Fosse redan. Länge sågs han i första hand vara dramatiker, spelad på scener runt om i Europa. På svenska finns ett stort urval av pjäserna, utgivna för bara två år sedan av förlaget Faethon.

 

Vad är det då som gör Fosse till Nobelpristagare? Svenska Akademiens prismotivering, att han ”ger röst åt det osägbara”, låter som en stygg kliché, men den är samtidigt träffsäker. På senare tid har han övergett dramatiken för romaner som rör sig allt längre in mot detta det ”osägbaras” territorium. Vad hittar han där? En skönhet som är så självklart tillräcklig att den måste gestaltas i de handlingar som individerna utför: ungefär som bell hooks utsaga att kärlek är ett verb.

 

Trilogin som utgavs 2007-2014 kombinerar det experimentella med det lättillgängliga. För det måste betonas: Fosse är en författare som alla kan läsa. Han utsätter sina huvudpersoner för svåra frågor, men språket är enkelt, och arbetar med upprepningar av nyckelbegrepp.

 

Både Trilogin och Septologin inramas av religionen, som ger huvudpersonerna stadga och tröst. Tröst? Nä, något större än tröst är det, kanske det ska kallas nåd. Asle, som huvudpersonen i Septologin heter, avslutar varje dag med böner på norska och latin. Det rituella draget förstärks genom de olika böckerna och ger utrymme åt något som är större än det världsliga liv vi lever här och nu.

 

Bland annat därför är det lämpligt att ge Fosse Nobelpriset. Han skriver en litteratur som går bortom det omedelbara, bortom det som ger vinning här och nu. Hans senare böcker vänder på många sätt ryggen åt konjunktioner och kommersialism. Det han erbjuder är lättlästa böcker som ändå med stort allvar angriper de stora livsfrågorna.

 

Nu låter det här kanske tungt, deppigt, grått. Ja, det är mycket mörker i Jon Fosses värld, på samma sätt som det är mycket mörker i den oskrivna världen (verkligheten). Det vore att ljuga att kalla honom en muntergök. Och ändå: att ge röst åt det osägbara är bara halva sanningen. Han åstadkommer något ännu viktigare och varaktigare genom att skänka hopp åt de hopplösa. Därför blir det aldrig någonsin tråkigt att läsa honom, ett öde som annars hotar hos en del andra Nobelpristagare som inte heller är muntergökar (Peter Handke, till exempel).

 

Slutligen: det hann gå nästan 100 år innan Norge fick sitt fjärde Nobelpris i litteratur (senast Sigrid Undset 1928). I mina tips spekulerade jag i att det lika gärna kunde ha gått till Dag Solstad. Det finns många norska författare som borde bli pristagare långt innan ytterligare hundra år hinner passera: Vigdis Hjorth, Ingvild H. Rishøi, Gunnhild Øyehaug, för att bara nämna tre.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/10 2023)