Tung metall, Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur

 

När jag var yngre hade jag kompisar som gillade hårdrock, och de betraktade alltid genren med ironisk distans, fullt medvetna om att musiken var primitiv och texterna nästan undantagslöst fantasilösa. När texter av de litterärt ambitiösa Blue Öyster Cult diskuterades skedde det alltid med epitetet: ”De spelar den intelligenta hårdrocken, som förstås är a contradiction in terms …”

 

Hårdrocken har varit stark i Sverige, och är väl fortfarande det, att döma av hur populär Sweden Rock är varje sommar, och jag skulle uppskatta att cirka 90% av mina manliga kolleger på skolan har hårdrock som sin favoritgenre. Därför är det märkligt att musikstilen har alstrat så få ambitiöst hållna historieskrivningar. Var finns den välskrivna, intelligenta och roliga boken om hårdrock? Håll mitt nitbälte, säger Nils Håkanson, som härmed presenterar allt detta i en tung volym under titeln Tung metall. En tidsbild.

 

Med hjälp av nedslag i historien från 1982-2001 ”osv” ges vi inblickar i genrens utveckling. Födsloögonblicket lokaliseras till Black Sabbaths debut och titellåten, där Ozzy Osbourne inleder: ”What is this that stands before me?” ”Som om hela genren hade uppstått som ett stort frågetecken framför spegeln”, skriver Håkanson. Annars översätts textrader från låtarna till svenska, ett grepp som fungerar ibland (det vill säga, när jag som relativ novis känner igen originalet) och mindre bra annars. Håkansons odyssé över den svenska översättningshistorien, Dolda gudar, kan varmt rekommenderas också den.

 

Den bärande idén hos Håkanson, och det som livar upp hans bok, är att moraltanterna kanske hade rätt när de i början av 80-talet varnade för hårdrockens fasor. Besannades inte deras farhågor i att de som lyssnade blev passiva och oengagerade? Skräckexemplet på moralpanik var när Siewert Öholm grillade den unga OKEJ-redaktören Anders Tengner inför en vettskrämd publik. Moralpaniken var förstås en kopia av den som drabbade videovåldet några år tidigare, och den som skulle drabba de våldsamma dataspelen några år senare.

 

Så Håkanson vill föra i bevis att rockmusiken är skadlig? Ja, och där kan jag inte ge honom nog rätt. Men det är också det som är poängen! Den ska inte vara uppbygglig (då kan du lyssna på Sting eller Ed Sheehehehohohehoran). Som barn invigs pojken Nils i Kiss skadliga budskap (att ägna sig åt rock and roll hela natn och parta hela dan, det gillas inte av vuxenvärlden). Överhuvudtaget innebär pojkåren olika initiationsriter, där musiken är en, serieblaskorna en annan, skräckfilmen en annan, och sedermera brädspelen en ytterligare annan.

 

En rolig poäng är att Håkanson gör hårdrockartisterna till gudar. Och barnet är så mottagligt för dessa gudars språk och gudars budskap. Med blossande kinder minns jag hur förtrollad jag som tioåring blev av omslaget till The Runaways album ”Waiting for the Night”, där de kramade om taggtråden så blodet – blodet! – rann mellan fingrarna.

 

Håkansons bok är svårkategoriserad. Den är en självbiografi i lika hög grad som den är sociologi och etnologi, men den är också historieskrivning inte bara över hårdrockens historia utan också över ett Sverige i förvandling genom decennierna 80-tal och 90-tal. Att så många av de tidiga brittiska hårdrocksbanden sjöng om krig får sin förklaring i att de växte upp i ruinerna från det andra världskriget. Så ja, här tas hårdrocken på allvar för kanske första gången i svensk musikhistoria, och Håkanson sätter verkligen genren under lupp.

 

Men det finns också utrymme för en stor dos skämt (inget som förvånar den som läst hans hejdlöst roliga roman Ödmården, en av 2000-talets bästa svenska romaner). I början av 80-talet överger kritikerna hårdrocken, som fram till dess mötts av ganska positiva recensioner. Kanske det var associationerna till Djävulsdyrkan som blev en black om (bock)foten? Kopplingarna till Djävulen var annars av det långsökta slaget och kunde bara höras av den som orkade spela LP-skivorna baklänges.

 

Kruxet med hårdrocken är väl att det är en musikstil som stagnerar, och likaså dess fans. Det är en begränsad typ av musik. Håkanson tecknar guldåldern (70-talet) och silveråldern (80-talet: som dock är i kortaste laget, för sedan infaller ”pudelrockåldern”), och 90-talet muterade genren i hur många olika varianter och hybrider som helst. De hårda bataljer som utspelades mellan synthare och hårdrockare får kanske något för lite utrymme i boken, men det är en period som bara kan förstås av den som upplevt den, för den ter sig i efterhand bara som irrationell och kort sagt dum.

 

Genom boken kontextualiserar Håkanson musiken och visar hur den breder väg för nya vågor av serietidningar, skräckfilm och brädspel. Allt hör ihop genom att uppmuntra en roll som marginaliserad. Hårdrocken förberedde Nils och hans vänner på en ungdomstid där de iklädde sig rollen av intellektuell, där Blackie Lawless (W.A.S.P.s sångare) raskt byttes ut mot Fjodor Dostojevskij. Och vad hände med denna Blackie, som Siewert presenterade som sångare i ”Vee Aar Säjtans Pipul” och publiken uttryckte sin bestörtning mot? Han blev troende och gjorde temaskivor om Gud.

 

Världen blev hårdare, råare och fulare, så på sätt hade de som förfasade sig rätt. Det hör till den här bokens stora förtjänster att Nils Håkanson vägrar befatta sig med nostalgi, men också att han vägrar ägna sig åt förminskning när han betraktar sitt yngre jag. Det är en fröjdefull läsning, där jag ofta läser med ett upplivat leende. Är det igenkänning? Inte i första hand: jag är säker på att det finns en viktig poäng i att ibland lyssna på moraltanterna. Hårdrocken var farliga grejer, så jag är glad att jag la ned mer tid på Kate Bush och The Go-Go’s, men nog fan tycker jag också att Black Sabbaths skiva ”Master of Reality” är mästerlig.