Mariabiotoperna, Casper André Lugg, översättning Ann Jäderlund, Rámus

 

En onsdag i slutet av september hade jag ett samtal på Söderbokhandeln med den norska författaren Gunnhild Øyehaug. Samma dag hade jag publicerat en krönika om hur svenska tonåringar mer eller mindre har slutat läsa böcker på svenska, att de bara läser på engelska, och hur det här kommer att vara förödande för svenskan på sikt. När vi pratade efteråt berättade hon om liknande upplevelser från Norge, att många hellre läser på engelska.

 

Bland annat därför blir jag lite beklämd när jag öppnar norske Casper André Luggs diktsamling Mariabiotoperna och hittar ett citat från franska filosofen Simone Weil – på engelska. Det hade väl poeten lätt kunnat hitta i den norska översättningen av Tyngden og nåden från 2001? I Margit Abenius svenska översättning (från 1948): ”Det finns bara ett fel: att inte kunna leva av ljus.” Mycket bättre än den engelska versionen.

 

Ingen skugga ska falla över översättaren Ann Jäderlund, som är mycket skicklig i att behandla och bevara Luggs varsamma idiom. Att hon i en av dikterna behåller ett av norskans vackraste glosor – ”ödeläggelserna” – är till diktens fördel. Många av dikterna samspelar med Jäderlunds egna poetik, inte minst i kraft av ett flitigt bruk av kursiveringar: ”vem håller ut bland skogens minsta / att vara själv den osedda gränsen”. På samma sätt som dikten ingår i en dialog mellan minst två röster finns det dialogiska i översättningen, att det blir en flerstämmig dikt där norskan och svenskan också gör sig hörd.

 

Luggs tunna diktsamling utgår från naturen, och här kan inflikas att även om jag är kulturmänniska har jag en vag uppfattning om vad en biotop är. Eller så här: mina kunskaper om naturvetenskapen är åtminstone inte lika grunda som de flesta naturvetenskapsmänniskornas kunskaper om kultur (om det krävs ett Nobelpris för att upptäcka Louise Glück kan det inte vara annat än ett underbetyg åt den människan).

 

”Gör sig hörd”, sa jag tidigare, och det måste betonas hur Lugg arbetar med ljud i sina dikter. Ibland isoleras stavelser och affix, som i orden ”be vittna världen”. Det finns en grundton åt det sakrala hållet, en grundton som är lika diskret som den är påtaglig. Detsamma gäller dikternas grad av abstraktion, som ingår ett förbund med konkretisering. Det gäller ju diktens plats, dess rumsliga miljö – skogen, naturen, grönskan. Och dikterna uppgår helt i denna natur, i denna biotop.

 

Därför blir Luggs dikter inte undflyende, även om själva meningen knips igen. Och seriöst, varför skulle den göra annat? För inte läser vi för att ”förstå” eller ”begripa”? Lugg skildrar naturen i skala 1:1, och det sker med avlyssningens metod. Då ljudas en skapelse fram, där också plötsliga tillfällen av nåd infinner sig. Det finns endast en Maria – hon som var Jesus moder.

 

Dikterna verkar sysselsätta sig med strof- och motstrof-tekniker, i en rörelse som går det inåtvändas ärende:

 

orden bär ljus och lod

in mellan granarna

bland växternas gröna svävning

myceliskt i saknaden i avstånden sång

 

Så, vem talar då i Luggs dikt, med en röst som är så närvarande? Kanske det ska ses som att det är naturen själv. Eller varför inte poesin själv? Romantikens ideal sökte ett språk inte bortom men ovan språket, det vanliga, och kanske ingen åstadkom det bättre än Stagnelius på svenska. Fast det kan tyckas långt mellan Stagnelius ordkaskader och Luggs tillknäppthet. Däremot finns det en sensorisk glädje i hur Lugg tar sig an världen och låter språket bli till. Han gör tvärtom, går åt motsatta håll.

 

Tegnérs ord om att det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta är något bara amatörer skriver under på. Lugg visar att det går att vara dunkel och klartänkt på samma gång, genom att uppsöka ordens innersta kärna:

 

bladet genomborrat i ett mönster

som du lärt dig älska

kvisten ljus

värmen från en liten lykta

mot bröstet

personen är inte helig

men ett nästan öronbedövat skrik?

 

Det är befriande att läsa en så genuint och rakt igenom originell poet. Lugg har gett ut sex diktsamlingar, efter en debut 2011, och att det har dröjt så länge tills vi har fått läsa honom ter sig rentav klantigt. För så bra är han, denne poet som förefaller skriva timid och anspråkslös dikt men det är ett misstag att inte tillerkänna honom stora och anspråksfulla kvaliteter.