Knappt krig, Don Mee Choi, översättning Jennifer Hayashida & Andjeas Ejiksson, 20TAL Bok

 

Ett minnesarbete kan se ut på olika sätt. I sin nyutkomna essäbok Mnemosyne skriver Birgitta Holm hur olika författarskap – mest prosaister – utforskar sina minnesbanker. Den koreanska författaren Don Mee Choi håller på att skapa ett rum för privata och nationella minnen kring Koreakriget. Det ska bli en trilogi, där de två första delarna är utgivna. Nu utkommer i svensk översättning den första delen: Knappt krig.

 

Choi har pluggat konst i USA och bor numera i Berlin. Hennes bok är en hybrid mellan inte bara olika texttyper utan också olika konstarter. Det är en självbiografi som fokuserar på fadern, en krigsfotograf, men också ett collage där vi ställs inför fotografier, menyer, noter, citat, utklipp, klyschor, slagdängor, ordlistor … Det är ett våldsamt grepp, som vägrar låta dikten infoga sig i någon tryggt förberedd mall. När du börjar tycka att det är överlastat möts du av ett libretto, en opera i sju akter där blommorna ges repliker.

 

Allt detta indikerar splittring och fragmentisering, men också att krigets tidlösa kvaliteter betonas; alla dessa krig som är så primitiva och grymma. Varför då ”knappt krig”? En prosatext ger något av en förklaring, där Choi skriver in sig i en tradition av geopolitisk poesi:

 

Det innebär att trotsa historien, kapa dess band till makten. Det knyter samman det dunkelt ihågkomna, det dunkelt tänkta, det dunkelt kasserade, det vill säga ras = nation får tala sin egen dunkla historia på sitt eget dunkla språk. Dess blotta navelsträng sitter knappt fast i någonting alls. Därav knappt = krig.

 

Det finns ett ursinne investerat mot det USA som bedriver sitt krig på annan mark. Chois bok är lika våldsam som den är förtvivlad, när hon låter det förflutna väckas till liv. Där finns den reklamfilm Lyndon B. Johnson lät göra inför det amerikanska valet 1964 med en flicka som plockar blomblad från en tusensköna. Hans ord från filmen lånar en slutsats från Audens dikt om andra världskriget, ”September 1, 1939”: ”We must love one another or die”. Hos Johnson: ”We must either love each other, or we must die”.  

 

Formgivningen på den här utgåvan från 20TAL Bok följer diktens innehåll, som i lika hög grad aktiverar splittring som enhet. Detaljerat redogör Choi för bomberna, för napalmet och cyaniden. Skönhet och fulhet blir inte ett motsatspar i den här flerspråkiga dikten:

 

Jag klottrar

För jag är inte Skönhet

Jag klottrar

Jag är en främling som skriver på engelska

För engelskan är en främling som jag

 

Jennifer Hayashida och Andjeas Ejiksson, som står för den svenska översättningen, har arbetat hårt med att behålla det glanslösa i Chois språkbehandling. Det är också ett flerspråkigt verk, där engelskan och koreanskan i denna utgåva också bryts mot ett svenskt idiom.

 

Fantasin behöver både skönheten och fulheten, verkar Choi mena. Men det skapas också ett större behov av skönhet, ju fulare världen blir, och det går inte att läsa den här boken som ett historiskt dokument, utan lika mycket blir den en kommentar till dagsaktuella händelser. För att människan envisas med sina idiotiska politik, som hela tiden byter ut pacifism mot strid. Krigets propagandafabrik ges en del av replikerna i detta märkliga diktverk, som hela tiden byter skepnad.

 

Det uppskruvade tonläget passar också oväntat bra för operalibrettot, ”Knappt opera”: ”jag måste påpeka ett enkelt faktum – / ju mer mark du tar – / desto mer mark måste du försvara –”. Det här är ett verk som för samman teori och poesi och det väcker bryderier, men också nyfikenhet på dess fortsättning.