Själens telegraf, Amanda Svensson, Norstedts

 

Har du hört talas om det skotska indiebandet Soul’s Telegraph, landets största succé sedan Primal Scream? Klart du inte har, för de existerar bara i fiktionen, i Amanda Svenssons nya roman Själens telegraf. Men bandet är bara ett av de många spår – de många trådar – som romanen består av, när den i första hand sysslar med huvudpersonen Iris Watkins 90-tal, som rör sig mellan årtalen 1992 och 1998. Som trettonåring bränner hon ner mammans hus i den engelska obygden. Som nittonåring spelar hon cello i sin partner Ruperts nystartade band i Glasgow.

 

Medan Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar, var en brett upplagd roman om släktband, är Själens telegraf en mer kärnfullt komponerad roman. Familjen är fortfarande det nav kring intrigen rör sig, genom att berättelsen växlar mellan de två tidsplanen. När Iris är tretton handlar det om den excentriska och fattiga mamman och grannen Hugo som hugger gravstenar. Pappan är frånvarande.

 

De bor i ett svårstädat sjavigt hus, som illustrerar en existens på fallrepet. Svensson har sinne för det dråpliga i sitt sätt att gestalta den värld som barnet Iris tar del av. Det sker med hjälp av en stilkonst med sinne för oanade riktlinjer. Det är piggt, fyndigt, och ofta går tanken till brittiska stilister som Jeanette Winterson och Ali Smith (att Svensson har översatt den senare visar att de inte bara delar initialer utan också stilistiskt DNA), när vi delges en historia om Ruperts vän Helen, ”som fram till puberteten hade trott att Storbritannien var en diktatur, eftersom Thatcher vann hela tiden trots att Helen aldrig i hela sitt liv hade träffat någon som röstade på kärringen.”

 

Romanen är skriven i första person, men ändå med någon slags märklig distanserande effekt. Den berättarröst som ledsagar Iris historia är skälmaktig och spefull. Till mammans hus kommer många kufar, särlingar och vinddrivna existenser, charmlösa och hopplösa. Svensson är följsam med både sitt innehåll och sin tematik. När det handlar om popmusiken blir det inte heller så krystat som det gärna blir när romanförfattare ska skriva om pop, om de inte heter Annika Norlin (vars träffsäkra novell ”Kul för dig, trist för mig” är ett stort undantag).

 

Det finns något som förenar just denna roman med IaGenbergs hybridverk från i fjol, Detaljerna. Också den uppehöll sig vid 90-talet, och också den lät delvis indiemusiken agera spelplan för de mellanmänskliga relationerna. Kanske det är en trend; kanske det bara är ett tecken på att popmusik börjar bli värt att tas på allvar inom skönlitteraturen. Både Genberg och Svensson lyckas låta en värld komma till liv, ett förflutet som saknar dammlager över de ting som skrivs fram för att göra den världen konkret och möjlig att uppleva för en läsare med viss distans till den. 90-talet må kännas som att det var igår, men det slår mig att 1992 faktiskt nästan var trettio år sedan nu.  

 

Det handlar också i hög grad om saknad, om ensamhet, om Iris ensamhet, men också om språk, hur svårt det är att sätta ord på känslor, för att inte tala om hur svårt det är att på ett adekvat sätt formulera sina tankar. Iris framstår som en optimist, eller så blir hon bara någon som har lärt sig leva utan att förvänta sig allmosor. Det finns en stark positiv energi i hur Svensson skildrar henne, en slags munterhet i misären som samtidigt inte blundar för hur djävligt ter sig för den som är där.

 

Den sentimentala romanen hade sin storhetstid på 1700-talet, men har i stort sett legat slumrande sedan dess. Det är möjligen lite beklagligt, men i någon mån försöker Svensson återupprätta en baktalad subgenre. Till sist blir det också en fråga om vilka konsekvenser lögnerna upprättar, att det inte längre spelar någon roll vad som är sant, när till och med det sanna uppfattas som lögn.

 

Jag tror att vi generellt talar för lite om romanförfattares intelligens – säkert för att denna intelligens är så svårfångad och omätbar. Men jag fastnar för flera partier i Svenssons roman, partier som erbjuder sanningar som levereras från oväntade håll och därför blir så mycket viktigare än de självklarheter som vi annars översköljs av. Så här, till exempel: ”smärtan i att inte tro på något är mindre än smärtan i att tro för mycket på fel sak.” Det är en intelligens som inte är rädd för att dra djärva slutsatser. Den här intelligensen är inte heller en del av marknaden, och därför inte samhällsnyttig – i omedelbar mening. Den gör mer nytta på sikt, dock, än de sanningar som vi får höra från de offentliga personer som förgiftar vår vardag.

 

Denna romanens intelligens har ett värde bortom allt världsligt och förgängligt, och Amanda Svensson utnyttjar romanen till att införliva sådana värden. Det är också en fröjd att läsa en författare som har ett så coolt bildspråk: ”Sanningen var ett Hubba Bubba att linda kring sitt finger, klibbig och nästan oändligt töjbar.” Det är så Iris förhåller sig till sin omgivning, men det är inte heller en olämplig utgångspunkt för en romanförfattare. Problemet med tuggummin är att de så snabbt förlorar i smak – nåväl, det är inget Amanda Svensson behöver bekymra sig om i den här romanen!