Flyktdjurets dikter, Eric Fylkeson, Fri Press

 

Minnet är kort, brukar det heta. En gång var Eric Fylkeson en central gestalt i det svenska poesilandskapet, medan han nu intar en mer perifer roll. Är det verkligen ofrånkomligt att det måste bli så här? Att de nya poeterna tar ihjäl de gamla, att det inte finns utrymme för båda? Att det ofta är ett misstag att blunda för historien har märkts på senare års återutgivningar av exempelvis Anna Greta Wide och Kerstin Söderholm.

 

Eric Fylkeson borde kort sagt vara en angelägenhet för fler än de(n) som forskar i den svenska poesihistorien. Han debuterade för exakt 50 år sedan, och utkommer nu med den första boken med nyskrivna dikter på 20 år: Flyktdjurets dikter. En gång i tiden var han verksam som en av stencilpoeterna i konstnärsgruppen Vesuvius, tillsammans med bland andra Bruno K. Öijer, och båda gjorde sig ett namn som utvecklare av uppläst poesi. (Jag minns fortfarande en radioinspelning från slutet av 80-talet där Fylkesons bidrag var något av det bästa jag hört uppläst.)

 

Tyvärr är Fylkeson sällan nämnd numera. Hans nervigt nonchiga tilltal har en del drag gemensamma med den i dag (med rätta) omhuldade Elis Monteverde Burrau. Det är känslornas poesi, men utan att bli sentimental. ”Jag minns att vägen / till och från skolan var / minerad med onda aningar” kan en typisk dikt från inledningens många olika minnesbilder lyda.

 

Men vad vill jag säga? Burrau har få men hängivna läsare, och jag önskar något liknande åt Fylkeson: i en rättvis värld hade det här inte varit en samling som skyfflas åt sidan av dagstidningarnas kulturredaktioner till förmån för blixtskrivna recensioner av ännu en biografi över – ugh! – Elon Musk. Kort sagt: världen behöver mindre fulhet, och mer skönhet, och Fylkeson erbjuder ett alternativ till en ful samtid. Detta betyder inte att det är helt lyckat när han kommenterar Putins skändliga krig i Ukraina.

 

Nej, det som uppstår i det indirekta och outtalade blir ofta starkare konst. Fylkeson skriver inte för att förändra världen, och just därför har hans dikter större potential att göra juset det. Han har ett unikt sätt att se på världen, och den som vill lära sig mer om hur poesi ska skrivas har också saker här som ger ingivelser: ”Jag vet inte hur en minnesvärd dikt bör se ut / inte som en minnesvärd dikt i alla fall –”.

 

Inledningens kortare nedslag följs av tre avsnitt med mer reguljärt skrivna dikter. Men Fylkeson befinner sig bara delvis i en igenkännbar tradition, och väl där är han nästan provocerande disträ i sitt sätt att ta sig an allt. Han lånar vissa av prosans kännetecken, men visar främst att en samhällskritisk dikt kan se ut på många olika sätt och ta sig många nya uttryck. Fylkeson är ingen förnyare, men inte heller en förvaltare.

 

Då och då blir det mer än lovligt tramsigt (en dikt om Palmemordet är inte helt lyckad), men desto mer övertygad blir jag av en slitstark kort dikt som sätter fingret på väsentligare saker. ”Två torra villkor”:

 

Sorgligt nog räcker det inte längre att bara

suga på ett ord

för att bedöma sanningshalten.

 

Att dikta

är att stillsamt och noga

slita sig själv i stycken.

 

De här insikterna fick han gärna dröja vid längre, innan han skyndar sig vidare till nya intryck. Samtidigt vore det att göra det allt för lätt för sig att påstå att Fylkeson besjunger det lilla och det enkla livet. Han tigger om att bli underskattad – är inte också detta något som förenar honom med Burrau?

 

Slutligen vill jag för allt i världen inte undvara en av de längre dikterna, ”Flykten”, som vecklar ut sig likt en essä om hästens rädsla för det oförklarliga, och hur det förenar djur med människa. Det är en vacker dikt om överlevnad, och om de starka band som finns mellan hästen och den människa som rider (en lika fin skildring finns i Aase Bergs bok Spöket). Det är en dikt som borde nå fler läsare, så jag anbefaller att du genast skaffar boken, om inget annat än för just den här dikten.