Lätt att jag odlar, Lina Ekdahl, Pamflett

 

Vad består Lina Ekdahls nya bok av, utgiven på lilla Pamflett förlag under titeln Lätt att jag odlar? 139 spadtag? I långdikten beskrivs vedermödorna med att sätta något i jorden. Potatis? Ja. Lök? Kanske. Potatisen drabbas av bladmögel, löken vägrar också att växa i torkan.

 

Är det en trend att odling blivit så inne den senaste tiden? För inte så länge sedan var det ockultism och tarotkort, och kanske det har ersatts av de gröna fingrarnas konst? Tja, hellre det än, vad vet jag? – jakt eller padel, kanske. Här odlas både födan och skönheten, i form av blommor.

 

 

Men torkan är ett ständigt hot, för tänk om sommaren blir lika förödande som 2018? Så lät det ofta i juni, men nu med facit i hand får vi väl konstatera att det blev en typisk svensk sommar – och det är inte alls illa, om du frågar mig. Ekdahl har som vanligt en välutvecklad förmåga att rikta siktet mot det lite småfarliga, det som hotar en tillvaro som på ytan kan te sig idyllisk. Så titelns lätthet ska vägas mot den oro som den odlande människan måste tampas med: ”du ska inte tro / att det inte finns ett helvete på jorden”.

 

Här tas vatten över huvudet, kanske:

 

97

detta händer bara inte

 

98

kämpa

 

99

gör inte en större grej

av det här

 

100

än vad det är

 

Ekdahls dikt är en monolog men inbegriper många andra personer, som tecknas med initialbokstav: E och K, O och A, C, S, T och Z och J. Det blir på något sätt inkluderande: odlandet som allas angelägenhet. De praktiska bestyren skildras med en väl avvägd blandning munterhet och bekymmer. Det meditativa lugnet vägrar dock infinna sig. Cirkeln av röster ger också dikten stadga och vi är mot slutet tillbaka vid början, vid grävandet.

 

Så det bara fortsätter. Vi måste föreställa oss odlaren lycklig.