Dereliker, Charlotta Jonasson, Vendels

 

Vad är nu dereliker? Min första association går till engelskans ”derelict”, som väl närmast betyder övergiven. ”Reliker” är enklare: helt enkelt kvarlevor. Titeln till Charlotta Jonassons tredje diktsamling på Vendels förlag, Dereliker, väcker många sådana funderingar. Ett slags svar ges i en av dikterna: ”derelict, lämnat, löst ur mänskovåld / relikt, visar på äldre bruk”. Ett annat ges i förläggaren Liv Gingnells efterord, som kombinerar just den engelska glosan ”derelict” med svenskans ”reliker”.

 

Ovanligt nog har denna Jonassons bok ett efterord, som återger en progression hos poeten genom de tre böckerna, en rörelse in i och bort ifrån en sjukdom hos diktens jag. I denna bok saknas en förankring i ett uttalat jag, och i stället rör sig dikterna kring beskrivningar av olika rum, tio till antalet. Sjukdomen är bortblåst, om man inte talar om den sjukdom som världen drabbats av, den farsot som bär mänsklighetens fingeravtryck.

 

Jonasson skriver en ovanlig ekokritsk dikt, från andra, mer jordnära och handfasta perspektiv. Det är en dikt som saknar uppenbar agenda, om vi inte tar i beaktande att poesin i sig är motsatsen till tärande och resurskrävande. Ur evighetens synvinkel är vi människor obetydliga: vi står oss slätt inför det som inte är odlat. Så uppfattar jag dikternas olika genomgångar av platser i naturen.

 

Dessutom görs en implicit koppling mellan hus och hjärna, lite som Tove Jansson gör i sin novell ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”, som utreder vårt neurotiska förhållande till de döda tingen (om du inte känner till den bör du genast åtgärda detta; det är en av 1900-talets starkaste svenskspråkiga noveller). De samband som utförs mellan biologi och arkitektur kan också spåras till några av Emily Dickinsons mest förtjusande dikter (”One need not be a chamber to be haunted” och ”I felt a funeral in my brain”). Eller varför inte den Shirley Jackson som skrev det gotiska mästerverket The Haunting of Hill House?

 

Hos Jonasson finns onekligen inslag av en viss gotik, med schabloner som vampyrer och naturväsen och hemsökta platser. Där finns också den uncanny valley som verkar ha blivit vår tids största gissel (ungefär så som Oidipuskomplexen, narcissismen och genidyrkan tillhör 1900-talet):

 

dörren till vänthallen,

man stiger skuldmedveten in

vad driver en till det –

allt är välbekant, allt har ett stråk av skuld,

en dal kusligt lik

 

Hennes minnesrum är belamrade med material, ting, stoff, grejer. Naturen skapar också rum åt sig i diktvärldar med förmåga att sträcka sina iskalla fingrar ut mot en läsare som upplever något av det bästa som finns: en precis nerkylning av blodets temperatur.

 

Skräck? Nja, mer något som vidrör Ann Radcliffe (queen), och hennes klassiska distinktion mellan horror (farlig dödsångestframkallande skräck) och terror (vördnadsbjudande skönhetsframkallande skräck, typ det sublima). Jonasson opererar mer med terror än med horror, helt enkelt. I dikterna förekommer världar som satts ur spel, där det bildliga samverkar med det bokstavliga.

 

För att förenas? Nja, mer kvarstår de spänningsfält som uppstår, och det är bland annat detta som gör att det fortsätter vara spännande att följa Charlotta Jonasson, som går från klarhet till klarhet i sina böcker. Det betyder inte att dikterna alltid kan uppfattas med entydig klarhet. Genom referenser till den ohyggliga skräcken för tomrummet, horror vacui, som också inbegriper verk som John Cales ”4’33”. Det finns också något i dikten som vidrör de relevanta frågorna, de som är jobbiga just för att det relevanta också är det jobbigaste:

 

kvar på vinden: tingen lockar bakom tunga vepor

ur bjälkarna rinner skugga

det anade fascinerar mer än det faktiska

en svagt vittrad fasa är mångtydigare

rymmer fler tänkbarheter än den utskrivna,

singulära skräcken

det är i reservutrymmet alternativen grasserar,

ogallrade

de är alltid här –

 

Jag kan inte låta bli att läsa in en poetik här, som försvarar rätten att behålla något av den mångtydighet som poesi måste tillåta sig för att ge en önskvärd effekt. All poesi tjänar inte på att svära trohetseder till det abstrusa, men jag gläds åt den mångfald av uttryck som den svenska poesin äger för tillfället, när den ställs mot den ibland – förlåt – enfaldiga svenska prosan, som fortfarande styrs av räddhågsenhet och ideal som gjort sitt bästa.