Vulcan, Nino Mick, Norstedts

 

Vi är många som väntat länge på vad Nino Mick skulle företa sig, efter den spännande debuten med Tjugofemtusen kilometer nervtrådar, som välförtjänt nominerades till Borås Tidnings debutantpris för fyra år sedan. Nu anländer bok nummer två, en diger lunta som i viss mån antar kollektivromanens form. Vulcan är en brett upplagd episk roman om storstrejken 1909, där persongalleriet dessutom förstärks av 46 spöken.

 

Ja, du läste rätt: spöken. Om det är något som saknats i den svenska romanen är det inte brett upplagda episka romaner, men däremot inslag av det som lite vanvördigt kan kallas magisk realism. Micks roman utspelar sig i Tidaholm, på tändsticksfabriken Vulcan, som i början av 1900-talet hade 1400 anställda. 1875 brann 46 av de kvinnliga arbetarna ihjäl, flera av dem var barn, och det är dessa döda arbetare, som gick under beteckningen ”labbar”, som utgör spökgalleriet.

 

Det här låter mer som en historielektion än en skönlitterär text, men Mick har lyckats blåsa bort det mesta av det didaktiska dammet. Flera av de karaktärer som utkristalliserar sig är också intressanta att följa, däribland ensamstående mamman Sara med maken inlåst i fängelset för vapenvägran, den inneboende Berta som så småningom delar säng med Sara. Ur en krets ungsocialister framträder främst paret Naemi och Natanael, frälsningssoldaten Ester och det fjortonåriga fotbollsunderbarnet Vilhelm.

 

Nino Mick gör det mesta rätt när hen ska förhålla sig till tidsskildringen. Av allt att döma ligger det grundliga studier av källmaterialet bakom, och jag blir bara lite besviken av en viss benägenhet att upprepa några dialektala glosor (”för schöen!”). Det finns om än bildningsambitionen ibland tar överhanden anledning att ta del av också denna lite mindre omskrivna del av vår historia, minsann.

 

Spökinslaget fungerar förvånansvärt väl som språkrör för smärta och längtan. De är inte alltid godhjärtade, dessa 46 offer, som nu är dömda att existera i de levandes värld och ta del av deras tankar. Bland de levande ställs generationer mot varandra, och en ny tid randas där Leon Larssons Hatets sånger läses likväl som Frälsningsarméns förkunnelser. Det nya ligger också i det queera perspektiv som Mick anlägger, något som inte ter sig osannolikt utifrån hur vi omvärderat äldre tiders heterosexuella norm (tänk bara på vad Brokeback Mountain gjorde med westernmyten).

 

Till denna slutna smutsiga värld ansluter de nya politiska idéerna, där tidskriften Brand ger incitament till ett motstånd. Men pengar är förstås ett problem, där varje ruttet öre ska gå till något som kan dryga ut den magra skörden av ”betäter” (jag tippar på potatis?). När Naemi försöker sälja ett nummer av Brand för fem öre tycker Natanael att han inte kan avvara pengar som räcker till en hel purjolök, varpå hon svarar: ”En annen har aldrig förr träffat nån som älskar purjelök mer än frihet.” Smutsen, armodet och hungern är fint infångat av Mick.

 

Det blir en roman som liknar en anomali. Jag hade stor behållning av människoödena och greps av deras olika försök att uthärda en odräglig tillvaro. Spänningen smygs också fram i takt med att den politiska oron tilltar, med strejken som ett omen i bakgrunden. Det blir också tydligt att paralleller till vår egen tids politiska problem inte är obefintliga. Nino Mick har skrivit en verklighetssaga om de vedermödor som ser ut att aldrig upphöra.