Sidor

29 sep. 2023

Fiskarnas Kristus, Yoel Hoffmann, översättning Gabriel Itkes-Sznap, Rámus

 

När det gäller den nyutgivna översatta litteraturen finns det några stycken relaitivt oetablerade översättare vars namn blivit en kvalitetsstämpel i sig. Ser du att någon av namnen Helena Fagertun, Lina Wolff, eller Hanna Nordenhök finns inblandad vet du att det är bok du inte bör missa. Till dessa namn verkar det bli dags att också inordna Gabriel Itkes-Sznap, som på kort tid ansvarat för några riktigt bra böcker, som Joshua Cohens Netanyahus och Zubair Ahmeds Floders stad. Och nu också Yoel Hoffmanns besynnerliga bok Fiskarnas Kristus.

 

Det är ett underbetyg till Sverige att det är så svårt att orientera sig i den israeliska litteraturen. Hoffmann föddes i Rumänien 1937, men skriver på hebreiska (översättning är gjord från den engelska utgåvan, vilket det går att ha synpunkter på). Han beskrivs som något av en israelisk Borges, och det är ingen oäven liknelse: även här är litteraturen på något sätt så viktig att den utgör en parafras på vad den legendariska fotbollsmanagern Bill Shankly sa om fotboll som viktigare än liv och död. Så är det nog med litteraturen för herrarna Borges och Hoffmann, och vem kan uppriktigt klandra dem?

 


Den här boken – ett mellanting mellan essä och roman – är ett försök att klä faster Magda i minnen. Jagberättaren ägnar 233 korta texter – boken är bara lite drygt 100 sidor lång – åt att ge substans och kontur åt denna släkting. Som bild av ett liv – ett kollage av ibland motsägelsefulla minnen – fungerar det ypperligt. Men fungerar det som litteratur?

 

Många av minnesbilderna är krångliga, och inte alltid helt sammanhängande. Ibland skapar Hoffmann halsbrytande hack i sina texter:

 

Min mor födde mig och dog (i denna händelsekedja finns bevis på perfekt ordning), alltså kom min far att leta i böckerna tills han hittade ett namn åt sin son som var möjligt att uttala baklänges och förblev (Dr. Theodor Weiss, öron-näsa-hals) ensam.

 

Säga vad man vill: det är svårt att ha tråkigt i Hoffmanns sällskap. Det är också ett felslut att hänvisa författare som Borges till intellektet enbart: han är ju en i högsta grad sentimental och känslostyrd författare. Och Hoffmann likaså, mestadels, genom de olika trådarna som han väver fram till sin textmatta, där många av mönstren kan tyckas godtyckliga. Ändå lyckas han landa med tassarna på marken varje gång, och till detta det sjätte sinnets skrivande hör den allra sista av de 233 texterna, med ett slut som imponerar utan att vara ansträngt.

 

Faster Magda kom från Wien, men hamnade i Tel Aviv, där hon fortsätter tala tyska, speciellt när hon gormar i telefon. Men vad då ”hamnade i”? Här ska vi inte skräda några ord. Hon fördrevs från sitt hem av nazisterna. Hoffmanns berättare drömmer ofta, och ofta handlar drömmarna om den norske kungen Håkon VII, som ju gjorde storartade insatser för att freda sitt hemland under andra världskriget.  

 

Hoffmann skriver med fantasin som ledstjärna, och det är till bokens fördel att han manövrerar förbi den typ av lättköpta sanningar som formen inbjuder till (ni vet: aforismen, den svårhanterade). Här är det svårflirtat kryptiskt till största del, och det skapar förutsättningar för en äventyrlig läsning. Bilden av Magda kryper fram: en deltidspoet, som njuter av den tämligen obskyre österrikiske Anton Wildgans dikter (i boken missvisande nämnd ”Wildegan”).  

 

Det jag gillar mest med Hoffmanns bok är att han så konsekvent förhåller sig till litteraturens förmåga att förbluffa. Han för samman disparata saker och skapar oanade effekter, där han sår tvivel och splittring – eventuellt för att gestalta den erfarenhet av splittring som det judiska folket delar. Några av de saker som delvis binder samman hans prosa till ett enhetligt verk är religion, jiddisch, filosofi, politik, och om hur språk formar oss, där grammatiska övervägningar kan vara skillnaden mellan död och överlevnad. En viss madame Blavatsky figurerar också, för att motivera vissa inslag av det övernaturliga.

 

Allt hanteras med lätt hand som ändå motar bort lättsinnet. Kommer vi då faster Magda nära med denna metod? Både ja och nej, vill jag svara. Ett människoliv kan inte reduceras genom 233 bilder, och människor är ju oförutsägbara och irrationella. Det är ändå inte med besvikelse jag slår igen boken. Någonstans där inne hörs ändå de bultande hjärtslag från en människa som bara riktigt skickliga författare kan åstadkomma. Yoel Hoffmann har skrivit ett tiotal böcker, och det här är den första att översättas till svenska. Det får gärna bli fler.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.